Se: Emil Jensens Så får du mig ändå.
- iPhonepostat
måndag, januari 31, 2011
söndag, januari 30, 2011
torsdag, januari 27, 2011
Nu är det dags
för den här lilla tanten att klä på sig, plocka ihop sina grejer och dra till Södertälje. Jag vaknade vid 23, pigg som en lärka. Nu, när klockan är över ett, är jag trött igen.
Håll tummarna för finare väglag än härom dagen, då det tydligen stod stilla runt Jönköping för att lastbilarna inte kom upp, och resterande inte vågade åka ner (och jag kan inte säga att jag klandrar dem, jag tar det så lugnt jag bara kan, hur fegt det än må framstå).
tisdag, januari 25, 2011
Det är tur
att jag är så jävla rik, för annars hade jag fått spunk just nyss när jag såg hur mycket mitt bostadslån kostar mig i räntor allena.
(Okej, jag är inte rik, och jag fick lite spunk, men inte så farligt.)
måndag, januari 24, 2011
Ett ord på tre, i stället för två bokstäver
Tänk så det kan svirra i kroppen av att höra ett "när" i stället för ett "om".
Den lilla sjöjungfrun
Jag älskar både Sara Hanssons och Nanna Johanssons serier om Den lilla sjöjungfrun. Jag tror dessutom att den förstnämnda är något på spåren när det kommer till önskningar.
Tre gånger på nitton år,
det är så många gånger jag och min vän Carola har träffats. Vi hittade varandra genom Mitt Livs Novell (oh my, det var tider det!), och började skriva galet intensivt. Många av åren har gått utan att vi har hörts av alls, och inte ens de senaste har vi hörts särskilt ofta. Ändå kändes det så naturligt att sitta i hennes kök igår, och dricka kaffe och prata om allt möjligt. Vi behövde inte lära känna varandra på nytt, utan tog bara vid där vi var.
Vänskap, kärlek och tulpaner; det är det som ger mig hopp om livet.
P3 Guld, otrevliga göteborgare och lika som bär
Under Musikhjälpen vann jag två biljetter till P3 Guld. Visst, galan var i Göteborg, och under en av mina jobbhelger, men gala är gala. Jag tog ledigt, och i fredags satte jag och Siri oss i gröna faran, och körde ner.
(Hade vi sjuk otur, som mest råkade på otrevliga människor, eller är folk i Göteborg snäppet oartigare än mälardalingar? Ingen annanstans har jag väl varit med om att folk inte ens tittar på en när en håller upp dörren för dem, eller att de släpper dörren i ansiktet på en. Folk knuffades (hårt!) utan att be om ursäkt, och var allmänt kassa. Givetvis var det inte alla, men den enda som höll upp dörren för mig (förutom Siri) var en annan turist, och den enda som tackade mig för en hållen dörr (förutom Siri) var turist han också. Sheesh, jag är kanske gammaldags, men lite jävla hyfs går väl ändå att visa?)
Egentligen så gjorde vi inte så rasande mycket i Göteborg. Vi åt middag på fredagen, och på lördagen fikade vi, åt lunch och eh ... ja, det var väl det. Kl 19.30 satt vi inne i Lisebergshallen, och 20.03 drog det igång. Jag hade höga förväntningar på Oskar Linnros, ocj det var väl egentligen allt. Han var kanonbra, verkligen, men de som verkligen fick mig att nästan trilla av stolen var Those Dancing Days. Jag hade ingen koll på dem, annat än att jag har hört dem på radio och tyckt att de har varit helt okej. På svt play går det att se dem (00:40:38), fram till den 22 februari. Tyvärr är ljudet långt mycket plattare, och de lyckas inte få fram känslan och energin som var så tydlig live. Hur som helst, de var galet jävla bra helt enkelt. Otippat, men en glad överraskning.
F ö tyckte jag att det var en ganska tråkig publik som inte nappade på Kittys Ace of Base-grejer, och i allmänhet var rätt opeppande. Jag var även ruskigt star struck på vägen in och ut, det blir så konstigt att se Christer och Morgan, och Rebecka och Soraya, och Åsa, och ... jamen alla de där som brukar hålla mg sällskap. På vägen till hotellet (efter att ha snubblat över en turkisk restaurang som hade just det jag var ute efter - ost och vin - och suttit där ett tag) blev jag det än en gång, av att se Oskar Linnros stå utanför hotellet där festen hölls. Ibland känner jag mig som 13.
Oskar Linnros ja. Jag såg en bild på honom i GP, och började fundera på vem han var så lik. Sen slog det mig: han är lik Simon Kvamm, sångare i Nephew. Visst, närstudera bilderna så är de kanske inte lika alls, men vid en snabb titt så är det lätt att studsa till. Eller så är det jag som är kass på ansikten, så kan det ju också vara.
I helgen har jag alltså lärt mig att göteborgare i gemen inte är goa och glada, att jag blir helt stirrig när jag ser kändisar, och att två av mina favoriter är sjukt lika, om en kisar.
torsdag, januari 20, 2011
Men vafan?
Idag har jag ont i magen. Jag misstänkte först mensvärk (enligt min p-tracker är jag nu fem dagar över tiden, så troligtvis är jag gravid. "Man vet ju aldrig med kvinnor i din ålder", som läkaren sa till mig för ett tag sen.), men den brukar ju sitta långt ner.
Den här värken sitter högt upp, och just nu är det troligaste magkatarr. Helt märkligt vore det ju inte, med tanke på att jag är kass på att sova när jag väl är hemma (inte sällan är jag uppe 24 h på raken för att jag inte vill sova bort dagen när jag kommer hem), och på så sätt stressar kroppen mer än vettigt. Jag äter väldigt oregelbundet också. Nu var det länge sen jag hade något sånt här, men jag antar att jag i så fall ska undvika alkohol, och stekt/fet/kryddad mat, och så överdrivna mängder kaffe så klart? Jag ska googla lite, och hoppas att de gamla reglerna är utbytta mot "gör som vanligt, det som inte dödar härdar!". Typ.
Jag är en liiiiten undulaaaat
Att för full hals sjunga "Jag är en liiiten undulaaat, som får så dåligt med maaaat [...]" i duschen kan leda till ett "Okej...?" från Siri (som uppenbarligen inte hade lämnat badrummet än), samt ett "wtf?" från sig själv. Det senare kom sig av att jag inte hade den blekaste aning om varför i hela fridens namn jag gav mig på att sjunga på just den.
Sen slog det mig: i hallen, precis innanför dörren, står det en vas med tulpaner. Så, tulpaner -> med en enkel tulipan -> jag är en liten undulat. Svårare än så var det inte.
Tulpaner. Det är så jag dånar.
lördag, januari 15, 2011
En av mina mardrömmar
En av mina kollegor har kört av vägen. Jag är så överjävla glad att han mår bra, för jag får jävlarimig ont i magen när jag ser bilderna. Jag hoppas att jag slipper höra eller se sånt här mer (i alla fall när det kommer till folk jag känner, olyckor händer ju hela tiden så helt kommer jag ju inte att komma undan dem), för jag gillar't inte.
Länk till en holländsk artikel, med en liten film längst ner.
Jag trillade dit jag också, till slut
Jag har börjat twittra. Nej, jag har ju egentligen inte så mycket spännande att säga, men jag gillar att läsa vad andra håller på med och tycker och tänker och ... och så.
fredag, januari 14, 2011
Om någon skulle be mig att sammanfatta det senaste året
i säg ... tre låtar? så skulle de alla vara av Emil Jensen. Han lyckas som ingen annan att uttrycka det där som är fint, som gör så jävla ont och som är så ofattbart.
Under en period i somras passade den här allra bäst
och jag tror inte att kommentarer är så där vansinnigt nödvändiga.
Även den här
kändes löjligt passande. Allt som var fint och bra undflydde mig, och det kändes som att så fort jag kände att något var bra, så gick det åt skogen.
Sist men inte minst så har vi ju den här
som på pricken beskriver den där känslan av förundran en kan känna över att någon som är vacker och fantastisk, faktiskt vill ha en. Så, har du en känsla av något, för någon, så kan Emil Jensen sätta ord på det.
På tal om att sätta ord på saker (och Emil Jensen): läs Så minns vi 2011. Det är dagens tips, från mig till dig.
Fascinerande saker med flator
Jag läste en rätt kul sak på QX, nämligen Fascinerande saker med flator. Jag erkänner på stört: jag känner igen mig i en del. Jag har förvisso skor med klack, jag har handväska och kjol och läppglans, men jag är även feminist, äger ett par Birkenstock (flera faktiskt), har kort hår, använder menskopp och röstar rödgrönt. Jag känner dock igen andra långt mycket mer ... :D
onsdag, januari 12, 2011
Inte som alla andra
Jag har kanske nämnt det förut, men jag funkar lite annorlunda jämfört med andra personer. När jag jobbar, så jobbar jag. När jag är hemma, så är jag hemma, och får tiden att kännas jättelång (kan tid vara lång? Äh, du vet nog vad jag menar.). Ta den här veckan till exempel: jag kom hem i måndags (eller egentligen så kom jag till Siri i måndags kväll, och hem till Uppsala tisdag morgon), och idag är det onsdag. Jag vet att jag inte har varit hemma så länge, men det känns som att jag har varit hemma kanske ... en vecka? Det är inte för att jag har hunnit göra så mycket egentligen, utan mer att jag faktiskt liksom grottar in mig på att vara hemma när jag väl är det. Jag tycker att det är ganska bekvämt, för jag får en tvådagars ledighet att räcka väldigt länge, men det medför också att jag efter några "riktiga" dagar börjar klättra på väggarna.
Nu har jag dessutom börjat på ett nytt schema, så från och med nu kommer jag att köra förarbundet (d v s inte köra över Vordingborg, utan åka Malmö-Travemünde och sen sova i bilen) mycket mer. Jag gillar mitt jobb jävligt skarpt, men jag kommer nog att gilla det ännu lite mer när jag slipper att tampas med kollegor fullt så mycket. Jag är i grunden en ganska social person, men det är så väldigt skönt att slippa umgås med folk jag inte har valt själv, utan i stället kunna gosa in sig i bilen och sova när det passar mig (och schemat).
F ö är jag glad över att jag hittills har överlevt på vägarna. Vissa dagar har det varit så halt att jag bara har velat grina.
Prag
Jo, jag vet. Jag är ibland sjukt aktiv här, och hepp! så är det tyst. Det är så jag jobbar.
Gudars, egentligen har jag hur mycket som helst att skriva om vår Pragtripp, men jag får liksom inte ur mig något vettigt. Det som är viktigt är nog mest att det var en av de finaste veckor jag kan minnas, och att vi lade vantarna på en gaymap, så om du ska besöka den tjeckiska huvudstaden och behöver tips är det bara att hojta till. Vi har både en Lonely Planet, och en gaymap. :) Nu längtar jag till våren, med en liten liten förhoppning om att kunna åka tillbaka dit för en långhelg eller så.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
