Jag borde vara mer som Katla

...

Jag gillar mitt jobb

Jag vet, jag tjatar, men vafan: jag gillar verkligen mitt jobb. Två månaders sjukskrivning förde med sig (förutom en åtta kilos viktuppgång och förlust av snygga underarmsmuskler) en outsägligt plågsam leda, som nu äntligen är över. Jag har sagt det förr, men det är värt att sägas igen: jag får köra stora saker, jag får muskler, och jag får lön. Jag har helt enkelt världens bästa jobb.

Jag undrar om jag verkligen, om jag hade fortsatt på lärargrejen, skulle vakna på morgonen och tänka "woohoo, jag ska jobba idag!". Jag misstänker att så inte skulle vara fallet. Ibland kan jag tänka att jag kanske var dum som slängde bort år av universitetsstudier för att i stället köra lastbil. Sen tänker jag efter en stund, och kommer på att så här lycklig har jag aldrig någonsin varit förr. Det måste ju faktiskt räknas som nåt bra, inte sant?

Förresten, god fortsättning och allt sånt där vuxet en ska säga.

Favorit i repris

Magnus Betnér om jämställdhet:

Ny låt på hjärnan

Som vanligt har jag en låt på hjärnan, men för ovanlighetens skull har jag inget emot att ha den där. Videon fick jag skickad till mig på Facebook av en helgonpolare som blev facebookdito, och jag har kollat på den många gånger. Och ja, med "många" menar jag massor. Massor massor massor faktiskt. Varje gång jag tänker på den (vilket är många gånger per dag) ler jag, och det är inte illa alls. Så, vem du nu är som kan tänkas läsa det här: kolla själv (och framför allt, lyssna!).



Tilläggas bör att bandet heter Icke lika med, och finns att kolla närmare på här.

Lastsäkring när den är som bäst

Att vakna på morgonen och tänka "woohoo, jag ska jobba idag!" är fint. Det är även fint med sällskap, som jag hade igår. Mer sånt!

Jobb!

Jag jobbar äntligen igen. Äntligen äntligen äntligen. :)

Det har väl knappast undgått någon, men det är värt att upprepas ändå: den 9 januari är en dag att markera extra stort i kalendern, för då återkommer Mammas nya kille i radio! Jag tror att det är så nära ren lycka en kan komma som ateist. ;)

Kedjebrev och Ubuntu

Nu skulle jag kunna skriva om kedjebrev igen, och hur trött jag är på att få dessa uppmaningar om:
att inte lämna min drink oövervakad, eftersom jag då inte bara kommer att bli våldtagen utan även steriliserad (progesterex),
att skicka vidare brevet från Amy Bruce eftersom hon kommer att få shitloads o' cash om jag gör det
att skicka vidare "oh titta, den här snubben är borta, och det står inte ett smack om vilket datum han försvann, vad han hade på sig och annat som kanske kunde vara av värde att veta"

... men jag låter bli. I stället har jag gått med i gruppen "Why don't you google your chain email before sending it to me!" (även om jag har ett och annat att säga om att det inte är ett frågetecken i slutet av frågan så kunde jag inte låta bli att gå med), och jag hoppas att det, eftersom det dyker upp i minifeeden, kan få i alla fall någon att fundera ett litet varv till. Kanske.

För övrigt så finns det en snajdig liten application till Ubuntu om låter en blogga direkt från panelen. Tyvärr så funkar inte titelgrejen som jag vill, men eftersom jag ganska sällan skriver titel på mina inlägg kan det nog funka ändå. I like it.

I've lost my mojo

Jag är hansi som bakar. Mina kladdkakor är föda för gudar, mina småkakor att dö för, mina lussebullar gulare än gulast och saffransfantastiska. åtminstone har det varit så, för den senaste tiden har allt gått åt skogen. Mina kladdkakor blir torra, mina småkakor konstiga, och mina lussebullar fortfarande gula, men helt utan saffranssmak. Jag trodde att det bara var en fas, att det skulle gå över.

Jag bakade lussebullar igår. Jag använde 1,5 g i stället för 1, och trodde att det skulle räcka (men det gjorde det inte). Idag använde jag 2 g, och fortfarande ingen smak alls. Jag ger upp. Det får duga med fula bullar som inte smakar något, folk får dricka glögg i stället.

I want my mojo back.

Det är så här jag känner mig idag (och alla andra dagar också för den delen). I vilken ordning ska jag göra saker för att det ska bli mest effektivt? Oftast fastnar jag i att tänka på vad jag ska göra, så jag hinner inte riktigt göra dem. Det är synnerligen ineffektivt. Det är tur att jag börjar jobba på måndag.

Insändare

Jag tillhör inte skaran som skriver om viktiga saker. Ibland försöker jag, och det enda som händer är att jag blir så arg att jag inte får fram ord (och helt osökt kommer jag att tänka på Klungankaraktären som blir så jävla arg på att det inte finns något bra på tv att han slänger sig in i väggen. Ja, inte i hallen, där är det betongväggar, och det gör ju så jävla ont.), och så blir det ytterligare att inlägg av sorten "idag kollade jag på film. Det var kul.". Det är inte något fel i det, men ibland önskar jag att jag också kunde skriva om ämnen som berör. Ja, lite som den här insändaren i UNT. Vem har inte funderat på vart den goda vörten tar vägen?

Sluta jiddra, börja trolla

Som jag har saknat den här.

Nu ska vi se

... jag kanske blir en sån där odräglig mobilbloggare nu: "wow, kolla vilken snygg sushi jag ska äta till lunch". Vi får se.

Äntligen!

Yoav värmde upp för Tori Amos, och fram till nu har jag inte vetat vem han var. Okej, jag vet fortfarande inte vem han är, men jag kan kolla på honom på YouTube i alla fall.

Men vad ända in i det allra glödhetaste jävla helvetet är det frågan om?

Har folk blivit helt jävla dumma i huvudet? Vad är det som gör att folk helt verkar lämna vett och sans hemma så snart det kommer till kedjebrev? Jag har (precis som alla andra) fått en massa kedjebrev på Facebook. Ett av dem som kommit flest gånger är det om Amy Bruce som har lungcancer och en fet jävla tumör i huvudet, och kommer att dö strax (jag undrar hur strax det är eftersom mailet cirkulerat i åtta år), och där Make-A-Wish Foundation har gått in och lovat 7 cent för varje gång mailet (eller i det här fallet, meddelandet på Facebook) skickas vidare.

Jag brukar säga att jag bara har intelligenta vänner. Jag brukar även vilja tro att mina vänners vänner är intelligenta, men jag måste erkänna att jag uppenbarligen har fel. Varför? Vi säger så här: vilken intelligent person går på att Make-A-Wish kan hålla reda på varje gång meddelandet skickas vidare? Har folk aldrig fått kedjebrev förr?

Är jag kall och hjärtlös som inte skickar vidare kedjebrev om misshandlade barn (fastän det utryckligen STÅR att jag måste vara hjärtlös om jag inte skickar det vidare, och att ALLA som är emot barnmisshandel borde skicka det till alla de känner), so be it.

It's All Because (The Gays Are Getting Married)

Det var väl det jag visste!

Något har hänt

Nu är jag jättesugen på att gå och se Helloween och Gamma Ray nästa helg.

Jag vet inte riktigt hur jag ska få ihop det här utan att låta helt pårökt, men jag gör ett försök:

jag är så väldigt väldigt glad. Idag har jag träffat en gammal klasskompis från gymnasiet, och det var t o m roligare än jag hade kunnat ana. Vi var inte kompisar på gymnasiet, sanningen att säga så hängde vi inte det minsta. Jo, en gång gick vi och fikade, och det var trevligt minns jag, men det var bara den enda gången. Nu har vi fått kontakt igen (ja, Facebook, vad annars?), och eftersom hon var i stan för att se Mos Def så bestämde vi att vi skulle ses. Jag vill på intet sätt vara otrevlig mot mina andra vänner, men så här trevligt har jag inte haft på länge. Det var som att vi inte bara kände varandra (vilket vi alltså inte gör, det minsta), utan som att vi även setts ofta och länge, och inte minst nyligen (det var nio år sen sist). Helt galet, men på ett bra sätt. Helt galet bra helt enkelt.

Jag har redan avbeställt telefonkatalogen

så snälla snälla snälla, skicka inte fler mail till mig om det. Avbeställningsformuläret finns f ö här.

Har du dryga tre minuter över av ditt liv?

Det händer rätt ofta att jag får låtar på hjärnan, och det som funkar bäst för mig är att lyssna på den för att bli av med den. Jag har t ex haft Jämtländsk brudmarsch på hjärnan en längre tid och inte blivit av med den eftersom jag bara hittat ett litet klipp (och om någon vet var jag kan få tag på hela, med kör och allt, så tipsa mig gärna).

Idag var det "Du är den ende", och som vanligt vände jag mig till YouTube i första hand. Där hittade jag inte den version jag var ute efter (har inte Lill Lindfors sjungit in den?), men jag hittade den här. En varning kan vara på sin plats: det kan vara en smula smärtsamt att lyssna på, och jag vet egentligen inte om det är värt 3,38 min av ditt liv. Det får du bestämma.

Mindre "för att det alltid har varit så", mer "för det känns bra just nu"

För ett tag sen skrev jag om att jag måste sätta mig ner och fundera igenom vad jag känner, tycker och tänker just nu, och ta beslut utifrån det. Jag har kommit en liten bit, och tidigare idag ringde jag och avslutade mitt medlemsskap i IOGT-NTO efter 12 år. Jag kunde inte komma på riktigt hållbara skäl för mig att fortsätta vara organiserad nykterist, och då kändes det ärligast, både mot mig själv och rörelsen, att faktiskt avsluta medlemsskapet. Därmed inte sagt att jag kommer att börja dricka alkohol, det vet jag inte än.

Jag ska försöka att omvärdera mina tankar, inställningar och förhållanden till saker, företeelser och människor lite oftare. Att göra saker/umgås med människor/tycka på ett visst sätt bara för att jag alltid har gjort det är egentligen inte varken smart eller sunt. Det är i alla fall vad jag känner just nu. ;)

En påminnelse

Ibland är jag bara för jävla bra. Jag behöver påminna mig själv om det.

Det händer att jag är bjuden på fest, och inte orkar gå. Händer och händer förresten, oftast är det så. Jag är bjuden, tänker "jepp, det kommer att bli trevligt", men så en timme innan jag ska gå så rinner all energi ur mig. Oftast lyckas jag ta mig ur det, och går ändå och får trevligt.

Idag är jag extra glad att jag gick. Jag har fått ägna kvällen åt att prata engelska med en skotte, och jag är så väldigt väldigt glad (och jag tror inte att det beror på att jag knarkat painkillers to the maximum, även om det säkerligen hjälper). Så, hansi är glad, glad som en trädgårdstomte på speed. Eller nåt. :)

Det är ganska precis ett dygn kvar

och jag räknar timmarna.

Att skjuta upp saker som är obehagliga gör dem sällan mer behagliga (det är t o m tvärtom ganska ofta). Nu har jag tagit tag i det som tyngt mig ett tag, och rackarns vad bra det känns.

Men lev som du lär kvinna!

Jag har gjort det igen. Än en gång har jag tänkt ”men oj, jag lyssnar bara på musik som framförs av kvinnor”, fastän jag aldrig har tänkt tanken ”shit, jag lyssnar ju bara på musik av män” (ja, förutom när jag har tänkt tanken att jag inte har tänkt tanken så klart). Så, här kommer den jag lyssnat mest på de senaste dagarna: Patti Smith

På tal om kvinnor och musik så blir jag väldigt irriterad när band presenteras som ”tjejband” när det är en grupp kvinnor, men inte ”killband” när är det är en grupp män (ja, undantaget heter ”pojkband”, men det är ju mer en genre än något annat). Samtidigt (och här kommer det som gör mig själv alldeles röd om kinderna när jag kommer att tänka på det) så kom jag på mig själv med att undra hur det kom sig att programledaren, när hon presenterade vilka-det-nu-var som är ett band som bestod av bara (unga!) kvinnor inte nämnde det, utan att det bara fick märkas i intervjun (men inte genom att de fick frågor som ”hur känns det att vara ett tjejband?”, utan genom att det bara var kvinnor som hördes). Det är bra som sjutton när det är så (att de inte presenteras som tjejband alltså), men jag blev så väldigt irriterad på mig själv att jag ens reagerade över det, och nästan blev lite sur över att programledaren undanhöll att det var ett band med brudar. Jag ska skärpa mig.

Klungan och dåliga förlorare,

eller: Sällskap gör hansi glad

Trots lite kommunikationsmissar ("vi möts utanför stadsteatern" betyder, när jag säger det, "vi möts utanför Uppsala Stadsteater" och inte "vi möts utanför Södra Teatern i Stockholm" :P) blev det en strålande kväll igår. Klungan, kaffe, kladdkaka som inte var kladdig (jag skyller på att det var ett recept jag aldrig förr provat), NE-spelet med fem snajdiga brudar samt undertecknad. Jag är inte bara en dålig förlorare, jag är även en dålig vinnare.

Jag gillar verkligen att ha folk hemma hos mig. Visst, det blir disk, och visst, jag får skämmas över att jag inte har städat (men sanningen att säga så har jag slutat med det, jag misstänker att folk inte bryr sig alls), men jävlars vad sjyst det är med sällskap. Jag har som jag tidigare nämnt fått igång mitt behov av att umgås (inte minst nu när jag är sjukskriven och i princip klättrar på väggarna av tristess och leda), och jag har den stora turen att få behovet stillat. Som Napoleon Dynamite skulle säga: "Lucky!".

Jag har dessutom haft systrarna (alla utom en) på besök. Det är fint att ha syskon, jag gillar det skarpt. Jag gillar DEM skarpt ska jag väl säga. Återigen: "Lucky!".

Eftersom det enda jag gör är att klaga så ger jag fan i att skriva innan jag har nåt ens i närheten glatt eller i alla fall intressant att skriva. Okej?

Vänta nu här

Bara för att jag är den som har kollat vilka som ska med, bokat och hämtat ut biljetterna, betyder det att jag då är ansvarig? Att jag är den som ska se till att alla vet när de ska komma, och t o m kanske försöka ro ihop något före/eftertjofräs? Yikes. Jag är inte bra på sånt.

I sommar ska jag se Iron Maiden. Ska du?

[Kunde jag skulle jag göra handvolter genom hela lägenheten, men jag nöjer mig med att le lagom morfinrusigt över att jag fick tag på biljetter.]

Det finns egentligen tusen saker att skriva om

... men jag orkar inte. Just nu finns det mest en sak att säga: just nu är det inte så jävla bra.

Mer covers

"Tainted Love" med

Gloria Jones



Soft Cell



Marilyn Manson



SEn finns det en hel drös andra, bl a verkar Pussycat Dolls ha gjort en.

Covers igen

Jag har ju tidigare sagt att jag gillar covers som är lite annorlunda mot originalet, men jag tror att jag missade att ge exempel. Här kommer mina två favoriter:

Travis med Britney Spears "Hit Me Baby One More Time"



och Tomas Andersson Wij med Carolas "Evighet"

Snart kommer systrarna

Välkomna!

En arbetsmyra, eller kanske en vilsen revisor

Tänk om jag en dag skulle öppna dörren till arbetsrummet, och så bodde det någon där. Vad förvånad jag skulle bli.

Vinterns första snö

Inte nog med att det snöade i natt, skiten ligger kvar också.

Fredag på Ica Magneten

- Gösta, stod hon där när du kom? Gösta, gjorde hon det? (hård armbåge i Göstas revben)
- Öh...
- Ja, hon ser ju ut som en sån där som tränger sig. Gösta, säg åt henne att inte tränga sig! (hård armbåge i Göstas revben)
- Hon stod där när jag kom.
- Jaha, ja, då så. Är du säker på det? Va? Alldeles säker?
- Öh, ja. Ja, alldeles säker.
- Titta där då, titta på Bernt! Nu är han framme vid kassan, ser du? Där hade vi också kunnat vara om du bara hade gjort som jag sa. (springer fram mot den tomma kassan bredvid när en kassörska närmar sig. Vänder sig om, och skriker) Gösta, stanna där! Stanna sa jag! (Gösta står kvar där han stått hela tiden)
- Ska du inte öppna? Ser du inte att det är kö? (kassörskan tittar på henne, ser att det inte är nån idé att ens försöka förklara, rycker på axlarna och går igen med det hon hämtat)
- Ja du Gösta, här var de inte vänliga inte. Ser du, nu går Bernt. Vi hade också kunnat gå om du bara hade gjort som jag sa, och hon inte hade trängt sig (puttar vagnen i ryggen på mig).
- Jo, men hon stod där när jag kom, dessutom kan man inte bara ställa vagnen i kön och gå runt själv och hämta varor. Det är inte så man gör helt enkelt.
-Äh, det säger du bara för att du är för feg. Nu får vi stå här i kön, och Bernt är redan ute. Jaha, då har man förlorat en massa tid, bara för att nån vägrar vara effektiv.

Det var då själv fan

Ge mig en dygnsrytm, vilken som helst. Jag pallar inte att antingen sova hela tiden, eller hela tiden vara vaken. Inatt gick jag i säng efter tre, och vaknade pigg som en jävla lärka ("jag steg upp som en lärka/för att bli skjuten mitt itu utan att någonting märka". Låt och grupp tack.) strax före fem. Det är inte sunt, det är inte friskt, och det är banne mig inte roligt.

Nu ska jag göra kaffe samt förbanna mig själv för att inte ha handlat.

När jag egentligen borde sova tänker jag så konstigt

Det känns som att det mesta jag trott, tänkt och tyckt behöver tänkas igenom ett varv till. Gamla teorier behöver revideras, sanningar huggna i sten omarbetas. Beslut som tagits ska sättas under lupp, och kanske kanske ska jag ångra mig.

Ge mig tankar, inte sanningar. Ge mig funderingar, inte svar. Jag vill ha bits and pieces som jag kan sammanfoga till min egen helhet, jag vill inte ha ett färdigt paket.

Det är möjligt att jag kommer fram till samma saker igen, men då har jag i alla fall gett dem - och mig själv - en ärlig chans.

Torsdagkvällen i några få ord

Djäknens vegtacoburgare är goda, Ullis är fin, och göteborgare är högljudda.

... didn't leave nobody but the baby

Idag har jag sovit. Jag vaknade när alla andra vaknade (vid halv sju någonting), vandrade runt lite, och somnade på soffan. Klev upp, gick runt lite till, och somnade på sängen. Klev upp igen, läste lite tidning, somnade på kökssoffan. Vaknade av att nacken värkte (vilket den skulle gjort på vem som helst just då), klev upp, somnade på sängen.

Jag borde städa, jag borde diska, jag borde tvätta. I stället går jag runt lite planlöst, och somnar. Från ständigt vaken till ständigt sovande, på mindre än en vecka.

Idag på bussen var det en kille som för sin kompis berättade om när han hade hållits fast och blivit slagen av inte mindre än fyra poliser. Han brorsa hade kommit och hoppsparkat en av poliserna i ryggen, och nitat resten. Jag lyssnade inte så mycket mer, men något säger mig att killen möjligtvis överdrev en liten smula. Om fyra poliser blir nedslagna känns det som att det skulle ge åtminstone en liten notis i någon tidning. Historian var i alla fall underhållande att höra, han gjorde ljudeffekter och allt.

Alfonso Bonzo

När jag var liten läste jag grymt mycket. Från bibblan kom jag ofta släpande på minst tio böcker, bara så jag skulle klara mig ett tag. En gång satt jag utanför bibblan och väntade på en kompis, och passade då på att börja läsa en bok. Eftersom hon dröjde hann jag läsa ut boken, och hann gå in och lämna tillbaka den. Bibliotekariern undrade om jag inte hade gillat boken eftersom jag kom tillbaka med den så snabbt, och hon vägrade först att gå med på att jag faktiskt läst ut hela boken.

I vilket fall, boken ifråga hette "Alfonso Bonzo" (här hade jag tänkt att lägga in en länk till Bokus eftersom den finns där, men just nu har de något fel på sidan. Du får föreställa dig helt enkelt), och är skriven av Andrew Davies. Som vanligt minns jag inte riktigt vad boken handlade om (men nu kan ja faktiskt skylla på att det säkert var minst 16-17 år sen), mest att de byter saker med varann. Det jag minns är att Alfonso inte alls är en särskilt trevlig karaktär, vilket kom som lite av en överraskning. På något sätt är en van vid att karaktärerna antingen är riktigt elaka, eller riktigt snälla. Alfonso var mest en ganska obehaglig typ, men inte rätt av otäck. Jag gillar egentligen såna böcker bäst, för folk är inte antingen goda eller onda i verkligenheten, de flesta av oss ligger någonstans där emellan. Tänk Willy Wonka, han är varken ond eller god, han är bara (här skulle jag vilja skriva "mänsklig", men jag är inte hundra på att det är det han är) märklig.

Vad jag egentligen vill komma fram till, är att jag funderar på om jag ska låna boken på bibblan eller om jag ska köpa den på en gång. Om jag ska låna den måste jag leta upp mitt kort (som jag inte har sett till på flera år) eller skaffa ett nytt, så det kanske helt enkelt är lättare att köpa den.

Risken finns ju, om med alla böcker en läser om efter tio femton år, att den blir en stor besvikelse. Å andra sian, jag har tänkt i flera år att jag ska läsa om den, om inte annat så bara för att få titeln ur huvudet.

Jag har (ganska) nya glasögon

och så är jag nyklippt, så jag kan lika gärna lägga in en bild på (här skulle jag kunna skriva "eländet", men det vore ju fel) härligheten.

Och ja, klickar du på bilden blir den större. Härligt va?

Jag har köpt en kalender med en döskalle på

och en knallrosa penna. Nu är det alltså fritt fram att boka in dejter med mig. :)

Granne med Joe Eigo

På planet från Amsterdam till Stockholm satt jag bredvid en kalastrevlig snubbe från Kanada, vid namn Joe Eigo. Det visade sig att han inte bara var en ovanligt social och vänlig lirare, utan cool som fan också. Kolla själv.

Mesapan hansi

Jag vet inte om jag är annorlunda på något sätt (jo, det vet jag att jag är, men kanske inte just på det här sättet), men när jag köper en tjänst, låt säga typ ögonbrynsplockning, då förväntar jag mig ett i alla fall hyfsat bemötande. Then again, jag är kanske lite speciell.

Kvinnan som igår - mot betalning - plockade mina ögonbryn upplyste mig inte bara om att ärret efter min ögonbrynspiercing var fult, samt att jag kommer att ångra mina andra piercingar. Nej, hon informerade även om att jag har fula snedväxta ögonbryn som dessutom är glesa, och att jag verkligen borde göra något åt min hy eftersom jag är torr på kinderna med fet på näsan. Att hon dessutom behagade upplysa mig om att skälet till att de inte blev jämnt plockade var att det var omöjligt eftersom de satt olika högt och växer fel tog jag bara som en bonus.

Om jag bad henne dra åt skogen och lät bli att betala? Tyvärr inte. Som den mesapa jag är satt jag bara där, tackade när hon var klar, samt betalade som den duktiga flicka jag är. Jag såg ju i alla fall bättre ut än innan jag kom dit.

Nytt på nackfronten

Sjukskriven två veckor till, sjukgymnast på tisdag. Bajs.

Igår kom jag att tänka på en sak: jag går runt och slentriantycker illa om folk. Ofta är det inte ens så att jag verkligen tycker illa om personerna, utan mest ... inte gillar dem. Det kan baseras på saker som hänt för tio år sen, och sen dess har jag inte omvärderat dem. Det är egentligen märkligt, för jag har ändrats på tio år, och jag tror inte att jag är ensam om det.

Så, jag ska försöka ändra på det. Jag får helt enkelt försöka att omvärdera folk jag inte gillar, eller snarare glömma gamla oförätter (som ofta inte ens var menade som sådana). Jag säger inte att jag ska bli en god människa, eller att jag ens tänker försöka. Däremot säger jag att jag ska försöka att inte döma folk efter saker de gjort för länge sen.

Vi får se hur det går med det.

Boston hittills: fantastiskt
Planer för imorgon: shopping
Tori Amos dagsform: amazing

Nu kan jag dö lycklig. Jag har sett Antony och Tori live (nej, inte samtidigt, men en kan inte få allt), och bättre kan det inte bli. Faktiskt.

Idag är jag hyfsat pigg, även om jag ett par gånger har svajat en smula. Resan gick hur fint som helst, jag hade t o m turen att hitta sällskap på Heathrow, så jag hade någon att prata med hela vägen. Lycka.

Well, booo-fuckin'-hoo

Men oj, är fyra år ganska lång tid? Stackars liten då, du kanske ska tänka på det nästa gång du våldtar någon?

När jag läser det här kommer jag att tänka på Säkert!:s "Allt som är ditt".

Jag är dålig på att hantera besvikelser

Det finns en hel del jag är dålig på (men också massor jag är bra på, så det här är inget hansibashinginlägg på något sätt), coh en av dem är att hantera besvikelser. Visst, det finns kanske ingen som är riktigt bra på att hantera dem, men jag är nog bland de sämre du har träffat på. Det behöver inte vara stora besvikelser, utan kan vara mycket små sådana. Ärligt talat är jag nog sämre på att hantera de små än de stora, kanske för att de mindre oftast känns närmare. En sån sak kan vara att någon med kort varsel ställer in en fika, eller samma dag vi ska träffas säger att "jag hade glömt bort att vi skulle på bio, så jag är upptagen", eller något annat ganska litet. Jag vet ju att folk inte gör det medvetet, och att det inte är riktat mot mig. Ändå kan jag inte riktigt skaka av mig tanken på att det är mig det är fel på, att jag är för på, eller kanske för högljudd, eller tråkig, eller ful, eller alltihop på en gång. But then again, om det nu vore så, så skulle det kanske inte bokas in något till att börja med?

Och ja, det stämmer: jag är lite besviken idag. Samtidigt ska jag inte klaga, jag hade två vackra damer här som höll mig sällskap, den ena en smula hårigare än den andra. Jag är på strålande humör, och har egentligen inte ett förbannat dugg att klaga över. Så det så.

(Dessutom är jag snygg som fan idag, och vem kan vara sur eller ledsen då?)

Jag har sagt det förr

och förhoppningsvis kommer jag att ha skäl att säga det igen: mitt liv är ganska fantastiskt. Töntigt, men sant.

Men lägg ner!

Det borde tamejfan vara skottpengar på vissa personer. Än en gång (för vilken gång i ordningen vet jag inte) så har en diskussion om ordet "negerboll" skapats på Qruiser. Varje gång, och det slår aldrig fel, så är det nån jävel som tar upp "men, möhöhöhö, man får ju säga VITLÖÖÖÖÖÖK?" (går att byta ut mot finska pinnar också. Den här gången fanns även "Svennes kaviar med".) När ska (fysiskt) vuxna personer förstå, att bara för att "det var så förr" behöver det vara okej nu? (Face it, det finns mycket som har varit okej nu, som inte riktigt skulle falla i god jord nu.) När ska folk fatta att orden vitlök och negerboll inte går att jämföra, ens samma vecka? Kom igen när någon klagar på ordet svartpeppar, DÅ kan du ta upp vitlök, men fan inte förr.

Nej, det borde tamejfan var skottpengar på idioter.

(Och nej, jag lägger mig inte i den diskussionstråden heller, jag klarar helt enkelt inte av det. Jag är inte gjord för att diskutera med idioter som inte har ett uns av förståelse i kroppen. Mitt blod börjar koka, och jag är glad att andra har en högre bullshittröskel och faktiskt orkar ta sig igenom ytterligare en diskussion på below zero-nivå.)

Dags för hansi att skaffa en kalender

Jag har inte haft en kalender på flera år, jag har inte behövt det. Det jag har planerat in har varit så nära i tid, och så få saker, att jag kunnat hålla dem alla i huvudet. Men nu, det verkar som att jag verkligen behöver en kalender, för nu har jag inte mindre än åtta saker inbokade den närmaste månaden. Okej, jag är medveten om att åtta saker inte är mycket för en vanlig person, men för mig, som sa upp allt socialt umgänge i princip? För mig är det massor. Som alla vet så är "massor" för mycket att hålla i huvudet, så jag behöver en kalender. Och ja, jag vet att jag kan använda mobilen, men det är inte samma sak. Jag gillar att ha en kalender att bläddra i. Jag behöver känna mig viktig igen, okej?

Covers

Det är så trist när det görs covers som faktiskt inte tillför ett smack. Gör nåt nytt, eller strunta i det! Jag gillar originalet (och ja, det är bitvis för att jag tycker att hon är så jävla het), och visst, covern är inte så pjåkig. Den är bara så tråkig.

Original:


Cover:

Mattafix - Living Darfur

Jag har ju glömt det bästa!

Den 17 åker jag till Boston, och väl där kommer jag att få den bästa födelsedagspresent jag kan tänka mig: jag ska få se Tori Amos!

"Would you like to see my jumbo?" Lägg gärna märke till Stephen Frys min innan han svarar "Nigel, I should like to see your jumbo very much indeed". Den är obetalbar.

Dessutom, är inte Nigel (Hugh Laurie) ruskigt lik Bingo Rimér?

Ibland undrar jag

om jag är dum i huvudet på riktigt. Hade någon jag känner (återigen, här kommer ett "hade någon gjort det här och det här, då hade jag tyckt att den var idiot som inte gjorde så här och så här) haft så ont i nacken att den knappt kunnat röra den, och ändå gått till jobbet (om än bara för sex timmar, där det mesta är körning) hade jag sagt "du är dum i huvudet, gör du om det får du stryk", eller nåt annat lika ödmjukt och vänligt. Det är tur att mina vänner inte är som jag.

Jag jobbade igår (min nacke var ganska glad på förmiddagen), men när arbetsdagen var över var min nacke väldigt väldigt ledsen. Nu, morgonen efter, kan jag inte röra den alls. Minsta försök till rörelse i sidled tvingar fram tårar i ögonen, så jag tänker inte ens försöka just nu. Så, jag tror att jag blir hemma idag, med dåligt samvete och värmeflaska i nacken.

En låt, fel refräng

Jag har haft en låt på hjärnan ett tag, eller egentligen två, men samtidigt. Låten är "Torn On the Platform", och skälet till att jag skriver att det egentligen är två är att jag, när jag sjunger med i refrängen i stället sjunger refrängen till "Vi kommer att dö samtidigt". Jag vet inte om det är så att jag hör något ingen annan hör (d v s inbillar mig), men jag tycker att det passar strålande att sjunga så.

Men vad klagar jag över?

Här har jag gått runt och ojat mig över att folk alltid går hem så tidigt, men trenden verkar ha brutits. Två veckor i rad nu har jag haft sällskap fram till DN har legat på dörrmattan. Mer sånt!

Häng på!

Den 17 november tänkte jag se Klungan igen, och nu är frågan: får jag sällskap, eller ska jag gå själv? Biljetterna kostar 90 pix för studenter, och 180 för vanliga dödliga, och i mina ögon är det helt klart värt alla pengar. Så, har du lust att hänga på, släng iväg ett mail till mig så jag vet om jag behöver ta med en extra jacka att hänga över stolsryggen bredvid så det inte ser så ledsamt och tragiskt ut.

"Han bröt nacken, pappas lilla he-man. Upp och klättra!"

Att hänga på akuten

är faktiskt inte fullt så spännande som det skulle kunna vara.

Igår fick jag några lådor kött i huvudet (jag hade f ö kört Coca Cola och folköl till Shell på dagen, så jag antar att det var mitt straff för att jag befattar mig med pure evil ;)) när jag skulle lossa en bur i en butik. Det gjorde ont som fan, och jag blev flimrig framför ögonen och lite yr. Efter en stund (när jag hade stannat till vid en mack) upptäckte jag att jag var stel som fan i nacken, och mådde illa. Efter lite om och med ringde jag en annan chaufför som kunde ta mitt sista stopp så jag kunde åka hem i stället.

Hur kommer det sig att en har så olika måttstockar för sig själv och andra? Hade någon ringt mig och sagt "jag har fått typ 50 kg kött rakt i huvudet, jag ser lite dåligt, jag kan int eröra nacken och jag har kräkts" skulle jag säga åt den personen att omdebums ta sig till akuten. Vad säger jag till mig själv? Tja ... "Jag kan ringa sjukvårdsupplysningen när jag kommer hem, eller så vänar jag till imorgon bitti och ser om det hat blivit bättre." Ibland, t om ganska ofta, är det bra att ha systrar som säger åt en.

I alla fall, att hänga på akuten är dötrist, i alla fall om en ligger med en nackkrage på en brits, och alltså inte kan röra huvudet (som om jag skulle kunna gjort det ändå?) och glö på folk som gå förbi. Efter några timmar (efter att många petat på mig, och kollat om jag mådde bra, och kollat blodtryck, och kollat reflexer, och kollat ... ja, allt) blev jag flyttad in i ett väntrum där jag kunde kolla på tv. Gray's Anatomy. Jepp, här ska borras med en helt vanlig jävla borrmaskin, rätt in i skallen. Så upplyftande. :)

Oh well, efter röntgen (coolt som fan, det var som att vara i en SF-film) blev jag hittad av Lena, och efter det blev allt ganska glatt och trevligt. Tydligen fick vi onda ögat av sköterskan för att vi hade mage att skratta i väntrummet, men jag kan nog leva med det. Mot den vidriga huvudvärken fick jag inte bara en utan TVÅ Panodil (woohooo!), och jag fick minsann inte slippa tejpen när droppet skulle tas ur (och som vanligt så hade tejpen löst upp det översta lagret på min hud, och fått den röd och kliig. Tack som fan.). Sen fick jag åka hem (efter att ha konstaterad att den söte lille ortopeden var läskigt lik dr. Nick i Simpsons, även om han verkade snäppet mer kompetent).

Idag har jag bara en fruktansvärd huvudvärk, och är stel som fanken i nacken.

Jag vet att jag har sagt det förr

och jag kommer nog att säga det igen: fan vad trevligt det är att träffa nya, spännande personer. Det är alltid en ren chansning att träffa folk en bara pratat med på nätet (och knappt det), och ännu mer så att bjuda in dem på kalas, men även i år var det en succé. Jag hade den trevligaste kväll jag haft sen ... jag vet faktiskt inte när. Vi kan säga såhär: så trevligt har jag inte haft på mycket länge, och då har jag ändå haft en hel hoper såna ett tag nu.

Den enda nackdelen jag kan tänka mig med det här är att mitt behov av att träffa folk på intet sätt mattats av, snarare tvärtom. Så, jag kommer strax att få hängabstinens.

Det verkar som vanligt vara en övervikt åt chokladhållet

... och jag drabbades för ett tag sen av total hjärnsläpp. "I den här brukar jag göra dubbel sats" sa jag till mig själv, och dängde i smeten i den hyfsat stora formen. Nu, när den har varit inne länge (och med länge menar jag dubbel tid) har jag kommit på att jag inte alls brukar göra dubbel sats i den. Enkelt räcker långt och väl. Nu återstår att se om kakjäveln någonsin blir klar.

Till de som oroar sig: var bara lugna, jag har inte gjort nåt monsterbak alls. I år har jag faktiskt t o m ett ganska spartanskt kakbord (nej, inte bara spartanskt för att vara gjort av mig, utan verkligen spartanskt). Jag tänkte i stället ägna mig åt att umgås med vilka det nu blir som kommer. Fast, först borde jag röja väg mellan vardagsrummet och köket så att det går att ta sig fram.

Något har hänt

Jag är ju en kvinna som bitvis fått Ior att verka vara en glad gamäng, nära till skratt och glada upptåg, men nu har något hänt. Jag är gladare än jag varit på ... jag vet inte hur länge. Jag har en mycket mer positiv inställning till i stort sett allt, jag är inte alls lika lättretat och -stressad som jag var för bara ett halvår sen. Något har hänt, och jag tror att det är bra. Åtminstone känns det jävligt bra, och om magkänslan säger "yes!", varför inte lita på den då?

Nu vet jag

varför jag brukar överlåta bullbak på andra: det är så förbannat tråkigt. Dessutom, genom att dansa och sjunga under tiden (för att göra det en smula roligare) tvingade jag dem till att bli fula. Så, fulbullar är bakade. Eftersom det doftar (skulle somliga säga, andra - som jag - skulle säga "stinker") bullar i hela lägenheten har jag ingen lust att smaka på dem heller. Så, det kan var så illa att de inte bara är fula, utan även äckliga också. Å andra sidan, risken för det är inte överhängande, faktiskt.

Idag

fikade jag med världens bästa Lisa. Utan henne skulle mitt liv vara sjukt tomt och tråkigt. Ingen kan som Lisa få mitt humör att gå från nattsvart till soligt på två röda, och ingen får mig att skratta lika rått och hjärtligt åt allt och inget. Det här låter som en kärleksförklaring, och det är nog faktiskt vad det är också (men inte på ett "kom så ska vi hångla"-sätt).

Att det ska vara så svårt att berätta för folk att en tycker om dem? Jag får öva, starting from snart.

Well I'll be damned!

Ser du vad jag ser? Nej, jag menar inte att sökningarna på "negerfitta" aaaaaaaldrig tar slut (vad i helvete är det med folk egentligen?), utan det jag markerat. Ser du, någon har faktiskt sökt på "flatsex"! Inte tjejsex, utan flatsex! Yay for that!

En till grej bara:

Jag blir glad av Miss Li. Riktigt ruskigt glad faktiskt.

Jag har förresten världens bästa jobb. Jag får köra stora saker, jag får muskler, och jag får lön. Vad mer kan en kvinna begära?

Ajdå, det har jag glömt

I fredags var jag på fest, och inte vilken fest som helst: det var fest med klassen från Västerås. Ni som känner mig säger kanske "WTF? Är brudjäveln helt jävla bäng, hon hatade ju att gå där?" och svaret på det är nog "ja, det kan stämma, för det gjorde hon". Men vafan, det kunde ju vara kul att träffa några av dem i alla fall tänkte jag, och tog mig dit. Det visade sig att jag hade rätt, och med nåt undantag var det bara folk jag faktiskt tycker om där (nej Joel, undantaget var inte du).

Jag har dock ett litet problem som uppstår varje gång jag är på fest: jag bara MÅSTE trycka upp brösten i ansiktet på någon. Jag vet inte vad det är för fel på mig, men mina tuttar få ett eget liv så fort det vankas fest. Det är för jävligt. Dessutom skrämmer det folk. ;)

Den YouTubevideo som gått varmast hos mig den här veckan är ingen cool ny låt. Nej, i stället är det Something's Gotten Hold of My Heart med Gene Pitney. Jag har lyssnat på den från och till i flera år, men då oftast med Marc Almond (också). Den här versionen sliter tag i hjärtat och kramar det på allt som finns kvar. Jag fullkomligen älskar desperationen i hans röst, och jag blir alldeles tagen. Skittöntigt, jag vet. Det gör det icke desto mindre sant är jag rädd.

När jag får lön ska jag köpa skivor

Nej, kanske inte för hela lönen (töntigt nog så har jag räkningar även denna månad), men några stycken i alla fall. Högst på listan står Miss Lis "Late Night Heartbroken Blues" och Sara Rumars "Why? Because. When? Now.".

Jag har gett efter, jag har trillat dit

Ja, nu är även jag fast i Facebookträsket.

Dagena favoritlåt

"Off on You" med Sara Rumar.

Ibland är jag som Björn Ranelid

Det är sant, tyvärr. Jag kan prata och prata om min egen förträfflighet hur länge som helst, och trots att jag ser att mitt sällskap helst av allt vill fly, eller i alla fall säga åt mig att hålla käften, kan jag inte sluta. Skillnaden mellan mig och Björta är väl att jag har insikten som säger mig att jag borde sluta, medan hans inre spärr är bortplockad sen länge.

Bostonbiljetter bokade och betalda. Yay!

Jag antar

att ingen med god smak och humor av den rätta sorten (ja, det är jag som avgör det. Så klart.) har missat att Klungan har gett sig ut på turné med Riksteatern? Har du det kan du numera se dig som upplyst, och som alla upplysta personer gör så bokar du biljett på studs, eller hur? Jag tänkte väl det. :)

Hur kommer det sig

att vissa uppfattar allt som inviter?

"Hon ler, hon vill ha mig."
"Hon tittar hit, hon vill ha mig."
"Hon pratar med mig, hon vill ha mig."
"Hon svarar på tilltal, hon vill defintivt ha mig."
"Hon måste åka hit för att det är hennes jobb, hon vill ha mig."
"Hon snäser åt mig, oh god vad hon vill ha mig."
"Hon svarar inte på tilltal, hon vill ha mig."
"Hon säger åt mig att tagga ner, oh yes, hon vill ha mig."
"Hon säger åt mig att hålla käften. Ja, du har rätt, hon vill ha mig."
"Hon kör pallyften rätt på smalbenet på mig, jävlar vad hon vill ha mig."
"Hon kör pallyften på smalbenet på mig igen, knuffar mig ner från kajen och gör ett fribrottningshopp och landar med armbågen i mellangärdet på mig så jag svimmar. Det är nästan plågsamt som den bruden vill ha mig. Hon kan inte få nog, det märks."

Att som heterosexuell man ha en lastbils(förar)fetisch kan säkert inte vara lätt, men det betyder inte att jag ska ställa upp på en dejt för det.

Nu är det synd om hanseman, bara så att du vet. Jag har ont i huvudet, jag är tjock i halsen, och täppt i näsan. Dessutom är jag alldeles varm och röd om kinderna, och jag kan knappt ha kläder på mig för att allt skaver mot huden.

Men vafan, jag ska inte klaga. Jag har varit i Linköping i helgen, och haft det hur fint och kalas som helst, även om jag fick bita mig läppen mången gång för att inte asgarva åt östgötskan. Dessutom lyssnar jag på Miss Li, och det gör nog vem som helst lite gladare (kanske inte att JAG lyssnar på henne, men att lyssna på henne själv), såvida en gillar henne förstås. Annars kan det ju bli precis tvärtom.

Note to self:

att slösurfa under tiden en borstar tänderna är inte alltid fel. Fel blir det dock när en måste nysa. Min skärm är prickig, och min pekplatta är helt knottrig av tandkrämsrester. Illa.

Nu ska jag packa, för om några timmar ska jag ta tåget till Linköping. Så det så.

Snart fyller jag år

snart och snart, om mindre än en månad i alla fall. Jag funderar på om jag som vanligt ska bjuda in folk på kalas, eller om jag helt enkelt bara struntar i det. Å andra sidan, om jag struntar i det kommer folk att glömma att jag fyller år, och då kommer ingen säga grattis, och då kommer jag att gå runt och vara grumpy hela dagen (ja, jag älskar att fylla år). Dssutom, om jag inte bjuder in till kalas så kommer jag heller inte att få några presanger (för så heter det), och det vore ju alltför tråkigt. Folk kan säga "o nej, jag vill inte ha några presenter inte" hur mycket de vill, jag kommer dock aldrig att säga det. Det behöver inte vara stort sett fancy, bara det är inslaget. ;)

Äh, det får bli kalas helt enkelt. Tror jag. Jag får se om jag hinner att baka.

Måndagen den här veckan tillbringades till stor del drickande hejdlösa mängder kaffe och slösurfande, båda sakerna på Barista. Jga tror att jag ska göra det till en måndagstradition, det var heltrevligt att sitta där och kolla på folk, smyglyssna på arbetsintervjuer som gjordes vid bordet bredvid, samt småprata med främlingar. På måndag kommer jag nog med största sannolikhet att befinna mig där igen med andra ord. Bara så att du vet.

... och så lite mer sex när jag ändå är igång

Återigen kommer jag att ställa frågor som börjar med "hur kommer det sig att [...]?", och idag lyder frågorna som följer: Hur kommer det sig att de som på t ex Qruiser betecknar sig som "par", och söker en tredje part att sexa loss med, i stort sett uteslutande består av en man och en kvinna? Hur kommer det sig att det i stort sett uteslutande (jag skulle kunna skriva "alltid", men det finns säkert nåt undantag) är en till kvinna som eftersöks?

Nej, fram för samkönade par som söker en tredjepart av samma eller annat kön, och olikkönade par som söker en extra kille.

Okej, jag är mest trött på heteronormativiteten som råder tamejfan överallt, och som säger att så fort det är ett "par" så är det en man och en kvinna. Jag är även trött på normen som säger att i ett sånt par måste en tredje part uteslutande vara en kvinna, för annars blir ju killen böööög. Det går ju bara inte, eller hur?

Det här med sex

Rätt många gånger har jag funderat över hur det kommer sig att samkönat sex mellan killar populärt kallas "bögsex", medan samkönat sex mellan tjejer benämns som "tjejsex". Jag vet inte om det är jag som är ute och svirar helt knepigt, men jag tycker att "bögsex" låter ... råare, än "tjejsex". Bögsex är pang på rödbetan, tjejsex är mjukt och vackert i softat motljus. Varför pratas det inte om "killsex" och "flatsex"? I männens fall riktas uppmärksamheten mot deras sexualitet: "de är böööögar, det vet man ju vad de håller på med", och i kvinnornas fall mot deras biologiska kön: "tja, två tjejer som håller på att pilla på varandra, det är ju gulligt (men inte på riktigt)". Så, bögarna är i första hand bögar, och flatorna är i första hand kvinnor. Har jag uppfattat det rätt då?

Kan det här kanske, och nu vet jag att jag kanske är ute på djupt vatten, ha att göra med att samhällets (alltså vår) syn på sex skiljer sig åt beroende på vilket kön som är inblandat? Jag menar, alla vet ju att män bara vill trycka in den, medan kvinnor kan nöja sig med att kramas. Skulle det pratas om "flatsex" skulle det ju kunna verkar som att kvinnor faktiskt på allvar kan ha sex med varandra, utan en karl inblandad, och skulle det pratas om "killsex" ... ja, då låter det ju genast mjukare (och vi vet att killar inte är mjuka).

[Ja, jag vet: jag lägger in mina egna värderingar i tamejfan vartenda ord jag skriver. Jag hävdar inte att jag skriver S A N N I N G E N, jag skriver om det jag själv tycker mig se/höra/förstå. Frågor på det?]

Idag har jag packat ner mössa. Det finns ingen anledning att glida runt i -23 utan.

Nyklippt och lite svår

Visst fanken

Igår gick jag runt hela dagen och tänkte "gosh vad skönt, den här butiken kommer jag i alla fall inte behöva åka till mer", men tji fick jag. Jag fick min anställning förlängd med två veckor, och eftersom jag trivs ruskigt bra med den kunde jag inte annat än att tacka ja. Jag hoppas bara att jag inte helt har sumpat mina chanser med det andra jag hade på gång. Jag spelar i alla fall med öppna kort. Vi får se hur det blir.

Bit ihop

Det onda går över.

Sista dagen

Idag är det sista dagen på det här jobbet, och den ser inte ut att bli lugn. Jag har knökfullt, både bil och släp, och dessutom är fredagarna värst när det kommer till köer (brödbilar, fiskbilar, brödbilar igen). Men vafan, jag ska inte klaga, det kommer vara sista gången jag ska till Täby C och den onda kaj 11. :)

Jag drömde nyss att jag skulle börja köra brödbil. Jag kanske har sagt det förr, men jag tar det en gång till: säger jag någonsin "jag tänkte att jag skulle börja köra brödbil", då är det dags för nödslakt, för uppenbarligen är något riktigt fel. Så hatad vill jag aldrig bli.

Så, sista dagen idag, och på måndag väntar nya äventyr.

Tummarna, håller du dem eller?

Tänk vad trevligt det är med presenter

I veckan fick jag ett paket från min storasyster (inte den äldsta, utan den näst äldsta) innehållande idel underhållande stuff. Jag fick ett pennfodral med "Hello Fitty" på (den finns som "Hello Clitty" under posters här), en tändsticksask ("Min första tändsticksask", innehållande tips på vad en kan tända eld på) och ett fantastiskt fint kort. Vore det inte för att jag har tappat bort sladden till den telefon som är crappy, men som ändå funkar, och lämnat in telefonen som är snygg som tusan men som suger fel saker hade jag lagt upp en bild på sakerna, men nu får du klara dig utan. Det var i alla fall vansinnigt bra grejer, du kan vara säker på det.

... och vi kallar det cdon.com

eller varför inte LG? Ja, jag har lämnat in min telefon - igen. Jag har dessutom fått min order hos cdon anullerad, utan att ha fått något mail om det. Att deras "kontakta oss" suger elefantröv är bara förnamnet.

toothpaste for dinner


[Tillägg: nu fick jag nyss ett mail från cdon om att min order är skickad. Jag blir fan inte klok på det här.]

Kan det vara så enkelt?

- Hej, jag heter Hanna Fange, och jag undrar om ni behöver chaufförer?
- Är det du som ska köra?
- Japp.
- Har du någon erfarenhet?
- Ja, i sommar har jag [insert saker om mitt sommarvik, plus alla behörigheter jag har, samt hur bra och cool jag är].
- Tja, vi kan ha en körning på Sundsvall som vi ska börja med ... återkom på måndag så ska jag se om jag kan skaka fram något.

Så, håll tummarna för mig.

Idag ägnade jag fem minuter åt att stampa på smällbär. Så kan en också fördriva tiden i väntan på att brödbilschauffören ska flytta sin bil.

Jag har glass

Vill du komma på besök?

Varje morgon när jag precis har börjat köra rusar tankarna runt i huvudet. Jag hör något på radio och funderar vidare på det, jag tar upp en tanke från dagen innan, jag ser något som väcker min uppmärksamhet. Ganska ofta tänker jag "det här borde jag blogga om". När jag sen, efter en sisådär 13-14 timmar kommer hem, är tankarna som försvunna. Det jag tänker är "mat", "dusch" och "sömn". Jag tänker även "slösurfning" samt "kolla mail". Ibland - som nu t ex - så funderar jag över vad jag egentligen tänkte på imorse, det där som var så bra och intressant, och faktiskt värt att skriva om. Men nej, det är som bortblåst.

Jag blir arbetslös den 1 september, men jag kan kanske tänkas ha ett annat jobb på lager. Eller så här: jag var på intervju (eller vad jag nu ska kalla det), och jag tror att det kan vara så att jag blev erbjuden jobbet. Problemet är att dte fortfarande är en massa obesvarade frågor, t ex om jag får lön den natten jag ska hänga med och kolla hur det går till (och får jag inte det kan jag ju inte gärna hänga på, det har jag inte råd med eftersom jag dessutom har tagit ledigt en dag från jobbet), om det bara blir kvälls- och nattkörning (blir det inte det vill jag inte ha det tror jag), samt om jag får det eller inte. Tydligen hade de många sökanden, och ville ha besked från mig snarast. Samtidigt så gick det inte att tacka ja på stående fot, utan jag måste åka med en gång. Håhåjaja, vad ska det bli av mig? ;)

Hur som helst, jag blir utan arbete den 1 september, så är det någon som känner till ett åkeri som behöver "en riktig chaufför" (vilket jag enligt uppgift är eftersom jag kör en 21-pallars boggibil till Ica Metro i Täby centrum) så är det bara att pinga till. :)

Snart september

Snart är det september, och jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag har tänkt att försöka komma iväg till Linköping, till Boden (jag har fortfarande inte varit längre norrut än Östersund, vilket är så pinsamt att jag knappt vågar skriva det) och till Malmö. Dessutom ska jag hitta ett jobb, fylla år och ha en tröstfest (på Ullis inrådan. En sån innehåller tydligen pizza. Tröstfesten alltså, inrådan kan innehålla lite vad som helst, men kanske inte pizza. Å andra sidan, vem är jag att dra upp riktlinjer hur som helst?). Tröstfesten är inte för att jag fyller år (det är födelsedagskalas inbokat också är det tänkt) utan för att det kommer att behövas just då. Jag kanske kan kombinera det med festen jag hade tänkt att ha för att fira att jag fått min första lön, men som liksom kom av sig?

Å andra sidan, är det verkligen värt att dra ihop något om folk envisas med att gå redan vid 23? Jag får låsa dörren helt enkelt, så får det bli. ;)

Har jag sagt att jag är hur nöjd som helst med mitt yrkesval? Det är jag i alla fall.

Idag kom jag på att sen jag börjat jobba så har jag börjat använda ord jag inte använt sen ... högstadiet? Orden (eller snarare ordet, och avarter på det) är "tjena". Den vanligaste frasen under min arbetsdag är "tj'na, [insert lämpligt antal] bur fryst idag". (Den näst vanligaste är "men BLINKA då ditt as!". Den senare uttalas oftast när bara jag hör den.) I alla fall, jag tycker att det är fascinerande hur snabbt jag snappade upp ordet igen, och införlivade det i min vokabulär. Frågan är mest: hur mycket går igen i mitt vardagsspråk? Använder jag samma slags ord när jag jobbar som när jag är ledig? Svaret är ett rungande ja: äntligen jobbar jag med något där det är okej att svära på arbetstid.

Det här skulle jag vilja gå på. Jag kanske ska ta mitt augustilöfte på allvar, och faktiskt börja göra saker jag vill göra?

Någon som vill hänga på?

Telefonsamtal

- Hur går det med jobbet?
- Jotack, bara bra. Men, jag måste hitta ett nytt till månadsskiftet, mitt vikariat går ut då.
- Jag pratade med en kille jag känner härom dagen, och han har lastbilar. Men, han behövde nån som kan hålla på med kranar och lastmaskiner också, inte bara köra. Man måste kunna flytta på dem och sånt.
- Jaha. Jag kan ju köra lastmaskin, men inte kran ...
*avbryter* - Nä, så han tyckte inte att det var nåt för en tjej.
- Va?
- Nä alltså, för nån som är ny.
- Men vad var problemet, att jag var ny, eller att jag är tjej?
- Det var nog lika mycket problem tror jag.
- Ah, men då skulle jag ändå inte vilja jobba där.
- MEN HERREGUD!
- Ja, vadå?
- MEN HERREGUD!
- Ja, men vad fan tr...
*avbryter* - MEN HERREGUD! HEJDÅ! *klick*

Telefonsamtal med min far kan vara väldigt långa ibland, men ibland är de också - som det ovan citerade - väldigt korta. Behöver jag tillägga att min far inte är mycket för att argumentera för sin sak?

"Det är klart att du skulle. Du är ju en hård kvinna. Hård, snygg och attraktiv."

Något har hänt

Jag har den senaste tiden lagt märke till att jag har förändrats. Jag har blivit mycket mindre lättstressad, jag har slutat att oroa mig över saker, och jag kan luta mig tillbaka och tänka "jaja, jag kommer nog fram om ett tag". Ta igår t ex, jag fick inte panik när växellådan pajade, jag ringde bara till åkeriet och sa som det var, och fick numret till verkstaden. När jag drog av backspegeln på den andra lastbilen för ett tag sen plockade jag bara fram skadeanmälan och klev ur bilen och letade reda på chauffören. När jag upptäckte att jag lossat en bur på fel ställe åkte jag helt enkelt tillbaka, och letade reda på den, utan att hetsa upp mig och säga till mig själv att jag var dum i huvudet.

Jag tror att jag helt enkelt har fått ett bättre självförtroende, inte bara som chaufför. Jag vet att saker ordnar sig, även om det kan skita sig lite grann på vägen. Det mesta går att fixa, och tar det lite längre tid så får det helt enkelt göra det. Det här leder till att allt flyter på långt mycket smidigare, och då känns det ännu bättre. Motsatsen till en negativ spiral kanske?

Jag gillar verkligen mitt jobb. Från början gick ju ingenting som det skulle, men nu flyter det allra mesta på jättefint. Det gör det extra trist att jag måste leta nytt jobb. Men, så är det att vara sommarvikarie, det finns inget jobb över i höst. Däremot verkar det som att jag kommer att få ypperliga referenser, så jag ska kanske kunna hitta ett jobb snart nog.

Bärgare är coola

Idag pajade växellådan, så jag satt från strax innan 07 fram till strax innan 11 i Häggvik. nej, Häggvik är faktiskt inte så spännande. Alls. Som tur är kom det en bärgare som var hur cool som helst, så lite spännande blev det allt.

I övrigt har jag mest åkt med idag, samt vält en fullpackad bur med frysta kräftor över mig när vi skulle lasta om från släp till bil. Som tur var hade jag sällskap, och jag gjorde inte illa mig det allra minsta. Jag är glad att jag inte var ensam då i alla fall, för det var grymt svårt ändå att ta sig loss.

Woops!

Det här hade kunnat bli hur jobbigt som helst upptäcker jag. Jag håller på att byta mellan två mobiltelefoner, och kan inte riktigt bestämma mig för om den nya är tillräckligt bra för att faktiskt ha med på jobbet. Den gamla är en sån som inte ställer in tid och datum automatiskt när den slås på igen, och det är här det jobbiga kommer in: jag slog på den igår, för första gången på ett tag (den har legat utan batteri), och ställde in tiden jag skulle kliva upp (04.54). Först nu, när jag vaknade innan klockan, såg jag att den visade helt fel tid (just nu är den t ex 21.37). Det var tur att jag vaknade av mig själv.

Idag är är det 70 ytor, och min förhoppning är att det är tomt vid den bästa porten på första stället så att det är lätt och smidigt att gå in med släp. På så vis slipper jag i alla fall att dra över de 16 ytor som ska av där. Har jag förresten sagt att jag börjar få muskler? Inte? Det börjar jag få i alla fall, så snart kan jag t o m tatuera underarmarna. :)

Jag lever och andas arbete, så jag har inte så mycket att skriva. Eller, det har jag väl, men jag vete sjutton om jag verkligen vill att omvärlden ska veta. ;) (Nej, jag har inte krockat. Nej, jag har inte kört på någon.)

80 ytor imorgon, på den stressigaste dagen. Lovely.

Idag plockade jag en backspegel. Det är ett lite trist sätt att börja dagen på, men liraren vars spegel jag smackade i verkade glad ändå.

Note to self: överhänget är rätt stort. Det är bra att komma ihåg.

Jo jag vet

Jag borde uppdatera någon gång. Jag är bara för lat, och för trött. Ibland är jag för glad också, eller för arg. Ganska sällan är jag lagom.

Det är tur att jag är söt när jag sover.

Jag är den där som är lik nån. Åh, du är så lik min kompis Karin/Johanna/Peter/Stina/Lisa/Elisabeth! Jag är den där som ingen kommer ihåg. Jaså, har vi setts? Det minns jag inte, och jag brukar annars ha ett bra minne för ansikten. Jag är den där som skrattar för högt, brer ut mig för mycket, tar för mycket plats, men som ändå inte märks. Jag kan hälsa på dig femton gånger, och den sextonde kan du ändå inte riktigt placera mig.

Jag klagar egentligen inte. Det är ganska skönt att kunna passera obemärkt. Ibland vore det dock roligt att göra intryck

avtryck

med eftertryck.

Jamen, visst rackarns:

Igår gjorde jag förresten det där som jag bara härom dagen sa "det där skulle jag inte vilja göra" om: jag lossade burar till Pressbyråer i Uppsala (Svava, Stora torget och Skolgatan). Det gick förvånansvärt bra, trots att folk är idioter. Så, såg du en stor mullrande gul lastbil på Stora torget igår, med en förare som muttrade om idioter som ställer sig under bakgavellyften, så såg du mig (och bilen jag kör). Så, nu har jag kört inne i stan i Uppsala, så nu behöver jag inte vara nervös för det heller. :)

Till mannen i den röda Mazdan:

Jag hoppas att du förstår att jag inte hade för avsikt att någonsin backa på dig? Däremot hoppas jag att du nu har förstått att även om det går långsamt förbi smala smala passage med vägarbeten, så går det inte snabbare om en hänger sig på tutan. Tvärtom faktiskt.

[Jag var på väg från Häggvik mot Danderyd, och hade precis svängt av för att komma ner till Häggvikstunneln, och på vägen ner är det vägarbeten. Jag kom med bil och släp, och då måste en köra ganska långsamt för att hinna med att få igenom hela alltet utan att riva med sig koner och annat som är uppställt längs vägen. Flera gånger förr har jag blivit tutad på där, för att det går långsamt (och ja, det gick inte i mer än 35, det vet jag. Samtidigt är det en mycket kort sträcka, så om de bara behåller brallorna på så går det ganska fort ändå.). Senast det hände mig svor jag att nästa gång det hände, skulle jag kliva ur bilen. Så, idag var det en förare till en röd Mazda som hängde sig på signalhornet. Först tänkte jag "äh, vafan, jag är snart igenom ändå", men när han inte gav sig stannade jag, stängde av motorn och klev ur. Jag gick fram till bilen, knackade på rutan, och pekade mot ratten, och sa "det där hjälper inte, det går inte fortare". Han började hojta om att han minsann hade bråttom, och fortsatte tuta. Jag fick då nog, och sa "om du inte lägger av kommer jag att stå kvar. Eller backa." Sen lämnade jag en lapp med numret till åkeriet, och mitt namn ifall han ville ringa och klaga på den otrevliga chauffören som kom och bråkade när han så oskyldigt bara hade hängt sig på signalhornet. Vad jag vet har han inte ringt.]

Tuttar, tuttar, tuttar

Haha, fler än jag som oftast har en hand eller två på brösten. Såna är vi tuttfixerade, måste alltid kolla så att de är kvar. ;)

Idag har jag sett Sollentuna många gånger

Jag skulle kunna skriva något arg och irriterat, t ex om hur jobbigt det är när folk som ska lasta vänder på lasset, och ställer de burar som ska av först längst in på bilen. Jag skulle kunna skriva något om hur jobbigt det är att ha lossat i Sollentuna, åkt till Solna och precis börjat lossa och upptäcka att det står "Täby" på burarna. Jag skulle rentav kunna oja mig över att jag fick åka till samma butik tre gånger idag (lossa de första burarna, hämta dem igen, och lossa de "riktiga"). Inget av ovanstående tänker jag göra (det har jag nämligen gjort till leda hela dagen, då jag hattade runt som en tok för att försöka hitta baklänges), jag vill bara ta tillfället i akt att glädjas åt hur bra det ändå gick. Det hade kunnat gå hur dåligt som helst, men det gjorde det inte.


Sämst idag var inte att det var fellastat, utan den polska chaffis som inte hade koll på hur lång hans trailer var när han körde om på E4. Bara för att hans hytt är förbi min bil behöver det inte betyda att det är läge att byta tillbaka till höger fil. Jag är glad att jag har bra bromsar, annars hade jag nog inte skrivit det här, eftersom han började gå tillbaka när min hytt var på halva hans trailer ungefär.

Konsten att nästan ta livet av sig, och ändå ha mage att se förbannad ut

Vad skulle få dig att, med barnvagn, gå bakom en backande lastbil? Nej, jag pratar inte om en backande lastbil på ett övergångsställe, och jag pratar inte om att gå flera meter bakom. Jag pratar om p r e c i s bakom, och på en vändplan. Jag är nyfiken, för själv skulle jag nog svara "inget", eller kanske "pistolhot". Vad kvinnan (återigen, med barnvagn!) som gick in bakom lastbilen idag skulle svara vet jag inte. Vissa har verkligen ingen som helst självbevarelsedrift.

[Ja, den har "backtut", den har backljus, och jag hade t o m slagit på varningsblinkers för att vara inte bara tydlig, utan övertydlig. Det hade jag inget för.]

"Riktiga tjejer kör inte lastbil"

Barn: - Mamma, sån där ska jag köra när jag blir stor! *pekar på lastbil med släp som hansi står och pillar med*
Mamma: - Nä, tjejer kör inte lastbil vet du väl?
B: - *pekar på hansi* Men den där tjejen kör ju?
M: - Jo, men RIKTIGA tjejer kör inte lastbil.
hansi: - Förlåt, men menar du att jag inte är en riktig tjej?
M: - Nja ... njaej ... nä, det tycker jag inte.
h: - Nähä? Vad är det som gör att jag inte är en riktig tjej då?
M: - Du kör ju lastbil. *till barnet* Kom, nu måste vi gå.

Så, riktiga tjejer kör inte lastbil, och skälet till att jag inte är riktig tjej är att jag kör lastbil. Makes sense.

"Jag tycker att det är helt sjukt okvinnligt"

I veckan satt jag i bilen och fyllde i lite papper innan jag skulle lossa på ett ställe. Ut kom två personer som jobbar där, och de började prata.

Person 1: - Har du sett att det är en tjej som kör?
Person 2: - Ja?
P1: - Jag tycker att det är helt sjukt okvinnligt med tjejer som kör lastbil. Hon är säkert en sån där som halsar öl direkt ur flaskan, och snusar skitmycket. Hon är säkert lesbisk också.
P2: - Jaha, jag tycker att det är rätt läckert jag.
P1: - Äh, det är helt sjukt okvinnligt. Helt sjukt.

[Och nej, att bli tagen för ölhalsande snusande flata är inget som stör mig. Nu är jag ju egentligen inte riktigt något av det (även om nån av sakerna stämmer en smula mer än de andra), men jag kan tänka mig långt mycket värre saker att bli kallad. Däremot förstår jag inte vad "kvinnlighet" har med något att göra? Vad är det som är "okvinnligt" med att köra lastbil, dricka öl, eller snusa, eller för den delen knulla med brudar? Visst, det hör väl inte till den traditionella kvinnliga könsrollen, men vem har någonsin blivit friare av att följa den?]

Vad skriver jag om egentligen?

070707

Idag är det många som kommer att förlova och gifta sig. Jag tycker att det är rent obeskrivligt töntigt att välja datumet för att det är "tre lika". Men, så är är jag ju inte så jävla mycket för töntiga saker heller.

Fler saker som piggar upp när det regnar och är jävligt

I onsdags när jag körde runt i regnet och försökte hitta till ställen jag förvisso varit till någon gång, men inte hade den blekaste aning om var de låg, lyssnade jag som vanligt på radio. (Varje morgon när jag hämtar bilen - och släpet om det behövs - har jag samma rutin: jag går in och hämtar nyckeln, drar ur elkabeln och slår om kylaggregatet till dieseldrift, jag sätter mig i förarsätet, drar igång bilen för att få upp tryck, fyller i färdskrivarkortet, slänger mig på radion för att byta bort Rix jävla morgonzoo, och plockar ner tuttkalendern som sitter mellan förar- och passagerarsätet. Sen är det dags att åka.)

Det regnade som sagt, och jag var lite vilse. Alltså, just då var jag inte så vilse i världen, mest lite ensam och vilse i bilen (okej, jag kan inte uttrycka det bättre än så, ta det för vad det är: söndassvammel). I alla fall, på radion kom då en låt som jag hört en gång förut, men inte uppfattat varken titel eller framförare på. Nej, jag lyckades inte den här gången heller, men jag antecknade tiden, för att sen kolla i P3:s låtlistor. Det här (det är en annan låt innan, men den jag menar börjar strax efter 02:40) är låten jag menar. Som jag nämnt tidigare: sittdans i lastbil är en klart underskattad syssla.

För övrigt så hade jag över tre timmars ren väntetid i fredags. Tydligen skulle alla in på samma ställe, hela tiden.

Oh, en sak till innan jag glömmer det: jag trivs som fan med att köra lastbil. Det är tungt och jävligt svårt ibland, och en gång har jag blivit kallad ”lilla stumpan” (hade min dörr inte gått i baklås hade han varit en näsa långt mycket plattare), men det är riktigt riktigt roligt. Särskilt roligt är det faktiskt att prata med andra chaffisar, och hjälpa varandra. Jag gillar folk som säger ”jag går ut och stoppar trafiken så kan du backa ut i lugn och ro” i stället för att stå med armarna i kors med ett hånflin över hela ansiktet. Jag tror att det är svårare att komma in som man i en kvinnodominerad sfär än var det är för en kvinna i en mansdominerad. Mer om det en annan gång.

Jag har valt rätt

Jag har valt rätt, jag har valt rätt, jag har valt rätt. Jag har valt rätt.

Flera gånger

har jag varit på väg att skriva, men alltid har det kommit något i vägen. Främst har jag varit trött trött trött. Om sisådär 13-14 timmar borde jag ha helg i alla fall, och då kommer jag att ha lite mer tid (och kanske t o m ork?) att skriva lite. Tjopling så länge.

Nej, jag längtar på intet sätt till imorgon

Nu är det dags att sova om jag ska palla att kliva upp 04.

Good Friends Are Hard to Find

Jag har två vackra storasystrar att luta mig mot när livet är taskigt, och jag har Lisa som kan få mig lugn och glad hur lätt som helst. Jag har gått från att ha varit klättra på väggarna-nervös för en timme sen, till att vara lugn som en filbunke, och det bara efter en timmes telefonprat med Lisa. Utan Lisa och mina systrar vore mitt liv kaotiskt, det är bara att erkänna på en gång.

Jag tror inte att jag säger det nog ofta, men tack för att ni finns, och för att ni tror på mig när jag själv inte gör det. Jag är glad, tacksam och otroligt lyckligt lottad att ha er.

Minns du mailet jag fick,

det från Jani Pikkarainen? Enligt kommentaren från B ska han ha skrivit till fler kvinnor. Vilken hjälte han är som ska rädda oss väna varelser från de stora monster som fordon är.

Jag vill även tillägga att ingen skugga ska falla på truckstop.nu, det är en strålande sajt. Det är bara enskilda användare som kanske borde ta sig en funderare på hur de brukar sin tid.

Hoffmaestro & Chraa

Det som förgyllde min i övrigt så pissiga fredag (fråga inte) var Hoffmaestro & Chraa. Sittdans i lastbil är en underskattad syssla, men jag tror inte att det är så många som kan sitta still när de hör t ex Desperado (och som sagt, i övrigt har haft en överjävlig dag).

Programmet jag lyssnade på var Ametist, i SR Metropol, och programmet går att lyssna på här (16.00-16.30, 16.30-17.00). Instant lycka.

... och sökord igen (nej, jag tröttnar aldrig)

Lägg särskilt märke till den sjunde från slutet. Hur kommer någon på att söka på det?

Första dagen

Idag var det första dagen på egen hand. Jag skulle kunna berätta om alla gånger jag åkte vilse, hur långt jag åkte extra för att jag fick hjärnsläpp, hur det var att välta en bur (medan personen som ska ta emot varorna säger "det var ju inte bra" och går), hur det var att slå i smalbenet när jag halkade från det översta trappsteget till bilen, hur det är att komma tillbaka till släpet (sen som sjutton) och upptäcka att det står en jävla brödbil två meter framför, hur många timmar sen jag blev ... alltså, jag skulle kunna berätta att den här dagen var bland det vidrigaste jag varit med om på flera år, men det gör jag inte. I stället kan jag berätta att det var maffigt som fan att köra på egen hand, och inget i körningen gick fel. Det var bara att jag inte hittade. ;)

Nu är jag trött som fan (jag kom hem för en timme sen ungefär) och ska strax lägga mig. Jag ska bara kolla upp vad jag ska ta för väg imorgon, och försöka lugna ner mig lite.

Note to self (de börjar bli många nu):

Att stå på bakgavellyften och vilja tilta den lite men i stället trycka på fel knapp, det är dumt. Det gör nämligen jätteont att bli klämd mellan den övre luckan och skåpet. Om det nödvändigtvis ska tryckas på fel knapp, se då till att det är en knapp med dödmansgrepp. Annars är det svårt att ta sig loss.

Ja, det var svårt att ta sig loss.

Lokalsinne? Eh ... nä.

Jag har inget lokalsinne. Det är inte bara som jag säger, det är ingen gullig "oh, jag är så vimsig som inte hittar"-grej, jag har verkligen inget lokalsinne. Jag får hela tiden kolla kartor, och köra köra köra samma sträcka för att lära mig att hitta.

På torsdag ska jag tydligen klara turen själv, den jag åkte med i torsdags. Så, det blir till att råplugga kartor över butiker, och hur en tar sig mellan dem (i rätt ordning också). Det ordnar sig nog. Kanske. ;)

Ännu ett låttips

Jag har fastnat för Snow Patrols "Set the Fire to the Third Bar", med en fantastisk Martha Wainwright. Så, den är mitt tips för idag. :)

Hur kunde jag glömma?

Jag har ju helt glömt bort att berätta att Antony & the Johnsons var bra. De var bättre än bra, de var rent ut sagt förjävla fantastiska. Det enda som gjorde mig lite ledsen var att de spelade "Cripple and the Starfish" redan som tredje låt. Jag hade gärna sett att den kom en liten smula senare, bara för att hinna ifatt.

Hela dagen var faktiskt en riktig hit, förutom att det uppenbarligen är idioter som har hand om beställningarna på pizza- och kebabhaket, samt att folk envisades med att gå fram och tillbaka för att köpa öl genom hela konserten. I övrigt var allt strålande: vädret var vackert, bilen gick bra, sällskapet underbart (ja, t o m lillkillen var kalas ;)). Dessutom fick jag det höga nöjet att för en minut faktiskt få träffa en nätbekanting IRL (även om det skedde just ngn minut, och det på parkeringen efter knserten).

"Vi vill ha dig"

Idag hade jag bestämt mig för att tacka nej till jobbet jag blivit erbjuden. Eftersom jag inte har någon lastningserfarenhet kändes det dumt att börja med det tyngsta. Så, väl tillbaka på åkeriet sa jag som det var: jag är för långsam, och jag vill inte sinka alla genom att ta ett jobb jag inte är hundra på att jag klarar av snabbt och lätt.

Det visade sig att det inte var några problem, de hade en annan tur på lager, för som de sa: "vi vill ha dig". Så, nu verkar det bli Stockholmskörning. Vi får se hur det går. :)

Trött

Två nätter och en dag till den här veckan, sen får jag sova. ;)

... här kommer jag över stock och sten, har ni sett Filemon Jönsson?

Imorgon blir det road trip till Rättvik med två vackra damer och en pojkvasker i bilen (plus undertecknad, hädan efter endast lystrande till ”chi-chi, momomomomonchchichi”). Jag hoppas så att det blir fint väder (även i Rättvik), och att allt går bra med att ta sig dit och hem. Att konserten blir bra hyser jag inga som helst tveksamheter om. :)

Konsten att slicka folk på bussen på bröstet utan att de tar illa upp

Idag blev jag slickad på bröstet när jag satt på bussen.

Först stod hen helt fredligt och studsade i förälderns knä, sen SCHVUPP! slängde hen sig med munnen först ner i min urringning. Så kan det gå om en sitter iklädd ett urringat linne, bredvid en hungrig bebis.

Idag har jag fått mitt körkort, alltså själva kortet. Precis som jag mindes det, så ser jag ut som en rädd monchchichi på bilden. It ain't pretty. Fast, det är nog inte så många som ska kolla på det (annat än alla stackare som jag kommer att trycka upp det i ansiktet på bara för att de ska se hur cool jag är. Bäst jag håller tummen för bilden då bara).

Alanis Morrissette är rolig

Kolla själv! :)

omgwtf?

Jag fick just ett mail från Jani Pikkarainen. Nej, jag vet inte vem han är, men han har uppenbarligen problem med att jag har tänkt mig ett yrkesliv inom chaufförsbranchen.

(Klicka på bilden för att förstora den.)

Det spelar ingen roll

Var det för att jag har ett sådant vackert leende, eller för att jag idag är alldeles exceptionellt snygg (sådär så att ens hälften är olagligt i ett antal länder)? Var det min charm och intelligens som fullkomligen sprudlade som fick dem på fall, eller var det för att de helt enkelt behövde en chaufför med mina kvalifikationer?

Strunt samma vad det berodde på, jag blev erbjuden jobb på stört. Natten till måndag ska jag åka med och kolla om jag vill ha det. God it’s good to be me! :)

Jag gillar inte svackorna

Jag ska på en arbetsintervju om en timme, och jag gillar inte den person som hotar att krypa fram. Ni vet den där "men inte kan väl lilla jag?"-typen, som börjar ursäkta sig för allting? Nej, jag tänker inte låta det kassa självförtroendet ta över nu. Hell, jag är ju klar, jag har ju visat mig själv att jag faktiskt kan någonting, och då är det väl bara att visa andra detsamma? Ja, så må det bli.

Håll en tumme eller två, snälla?

Det här med vuxenpoäng

Ibland så blossar det upp diskussioner om vuxenpoäng. Vissa tycker att det är coolt att ha många, andra tycker att en ska ha så få som möjligt. Själv har jag egentligen inte funderat över det så noga, jag har nog alltid haft hyfsat många (förutom när det kommer till städning och att hålla i pengar, där är jag fortfarande fyra). Idag hittade jag (som vanligt) en grej i Tiriqs helgondagbok. Hen hade gjort ett test på vuxenpoäng.com och där fått reda på att hen höll sig hyfsat väl till sin ålder (det är alltså en massa frågor en ska svara på, och utifrån det räknas din egentliga ålder ut).

Jag är ju inte den som är den (vem är det liksom?), så jag gjorde testet. Jag är 27 år gammal (28 i september), men enligt testet skulle jag vara äldre. Äldre? Hur gammal då? kanske någon nu undrar. Tja ... jag borde vara 41,9 enligt testet. 41,9? Det var attans.

Mors dag: vilken glädje, vilken fest!

Idag är dagen vi ska visa våra mödrar att vi uppskattar dem, att vi är tacksamma över allt de gjort för oss, och att vi högaktar dem. Här kommer min morsdagshälsning:

Grattis på mors dag mamma. Jag önskar dig all olycka.

Damned if you do, damned if you don't

Kroppsbehåring är lustigt. En man utan särskilt mycket sådan betraktas inte alltid som riktigt manlig, medan en kvinna med tät hårväxt betraktas som allt annat än kvinnlig. Att se att det finns individuella skillnader mellan människor i stället att fokusera på biologiskt kön, är uppenbarligen alldeles för svårt för många (inklusive mig själv lite till och från).

När det kommer till kroppsbehåring på kvinnor finns det två enkla vägar att gå: raka/vaxa bort allt, eller låt allt vara. Det är ju givetvis alldeles för förenklat egentligen, allt däremellan finns ju: trimma lite här och där/raka på vissa ställen, låt resten växa fritt t ex. Men, vad som än görs med håret är det någon grupp som tycker att det är fel.

Folk säger ibland "men hansi, du som är feminist? Du får/ska väl inte raka benen?", och det gör mig lite illa till mods. Många som säger så är ickefeminister som uppfattar oss som fula håriga kvinnor som fått för lite kuk (eller kanske för mycket, i den mån att vi är män själva, innerst inne), men inte alla. Fler än en gång har jag även fått frågan från andra feminister (men då oftast från "paketfeminister", som sett på mig med en blandning av medlidande och äckel (den blandningen kommer f ö från alla som ställer frågan). Jag har t o m fått hela min feminism underkänd på grunderna att jag 1) har en rakhyvel, 2) har en rosa morgonrock, och 3) läser Harlequinböcker i badet.

Precis som så många andra kvinnor började jag raka benen i högstadiet. Givetvis rakade jag även armhålorna, för alla vet ju hur äckligt och svettigt det är med armmustacher? Ända sen dess har jag kämpat, både med själva rakningen (jag har haft min beskärda del av raksår vid fotknölarna som vägrat sluta blöda, inflammerade hårsäckar i armhålorna som sväller upp till vindruvsstorlek, röda prickar här och där som kliar och stick) och med att stå emot den. Jag har från och till låtit benhåret växa fritt till mångas stora fasa, och sen rakat bort det och känt mig långt mer bekväm (förutom i vissas närvaro, där jag känt mig som en förrädare).

Numera rakar jag benen ibland, men låter armmustascherna vara. Hår under armarna är både sexigt och coolt (dessutom så svettas en inte så förbannat), men hår på benen - så länge det ser ut som på mig - är faktiskt fult. Jag vet, det växer väl där för att det ska vara där, och det är bara något jag fått itutat mig sen lång tid tillbaka, men det ändrar inte det faktum att jag faktiskt tycker att det är fult. Och ja, jag tycker bara att det är fult på kvinnor. Uppfattningen om vad som är okej för vilket kön sitter fortfarande djupt rotat i mig, men jag jobbar med det.

Så, oavsett hur länge en kämpar med att acceptera sin hårväxt, oavsett hur mycket en vet att det bara är yttre påverkan, så är det skitsvårt att ändra sig. Jag kommer nog att fortsätta raka mina ben på sommaren och låta det växa fritt på vintern. Det jag tycker är viktigast är inte om en rakar benen/armhålorna/könet eller inte, utan om en gör det för att en vill, eller för att en känner sig tvungen. Jag vet att jag kan låta bli att raka benen, men jag vet även att jag tycker att det är snyggare utan. Jag vet att många tycker att hår under armarna är äckligt, men jag vet samtidigt att jag tycker att det är superläckert. Så, gör det du vill, förutsatt att det inte är är av tvång (för då är det ju inte längre det du vill, eller hur?).

(Å andra sidan, hade jag massor med guldfärgat lurv på benen skulle jag inte drömma om att raka bort det, eftersom bland det hetaste som finns faktiskt är just ett par solbrända guldlurviga ben.)

Min dygnsrytm

är inte som den ska. Jag gick i säng efter 23 någon gång, och vaknade - sprallande pigg - 04.20. Nu har jag alltså varit uppe i över en och en halv timme, och jag börjar bli hungrig. Frulle vid 06 en lördag? Det är inte klokt.

Vem den snygga bruden med CE är?

Tja ... det är nog faktiskt jag. :D

Dags att klä på sig, käka frulle och sen åka. Idag är jag riktigt trött.

Nu

går hela min dator, samt de sidor jag själv kan påverka utan större problem, i svart och rött. Fancy schmancy om jag får säga det själv. ;)

(Ja, det är ytterligare en sån där dag som jag borde göra något vettigt på, men som jag slösar bort genom att bara ... jag vet inte, göra annat.)

Jag vet att jag upprepar mig

Jag vet att jag upprepar mig, men det kan inte hjälpas. Manifestet kan vara det bästa jag har läst. Någonsin.

Äntligen!

Äntligen har någon vänlig själ lagt ut Klungangrejer på YouTube! Visst, jag har sett dem förut, men det är alltid lite roligt att kunna skicka en länk direkt och säga "där, ser du? Där är Katla/Thunder/Job Anderssson/Patrik Larsson!".

Vissa dagar är helt bortslösade på mig

Det finns dagar som är helt lediga, jag menar verkligen helt lediga. Det finns alltså hur många timmar som helst att göra bra saker på: läsa böcker, tvätta en maskin med kläder, svara på mail som legat alldeles för länge, rensa köket så att det går att ta sig in, ringa gamla polare, dammsuga, virka, kolla på film, testa nya roliga sminkningar, vattna blommorna ... ja, vad som helst med andra ord.

Idag var just en sån dag. Vad har jag då gjort? Nu ska vi se ... räknas att klä på sig sunkkläder och kolla på Gilmore girls? Inte? Då har jag inte gjort ett skvatt är jag rädd.

Någon som ser ett mönster?

8 19.05% rakade fittor
4 9.52% linda bengtzing
4 9.52% rakad fitta
4 9.52% hanna fange
3 7.14% komma i negerfitta
2 4.76% köra lastbil
2 4.76% vätskande sår i hårbotten
2 4.76% backa med lastbil och släp
1 2.38% svårt att backa ce
1 2.38% villig fitta
1 2.38% linda isacsson
1 2.38% linda isaksson gifter sig
1 2.38% knula med brudar
1 2.38% backa med lastbil och
1 2.38% tatueringar jesus
1 2.38% för- och nackdelar med en gift man
1 2.38% hansi fange
1 2.38% linda isaksson
1 2.38% bilder på lastbil med c kort
1 2.38% girlyliscious
1 2.38% klä på jesus


... och allvarligt, hur jävla svårt är det att stava till "knulla"?

För den som är stark

Jag kollade just in på etc.se, och temat just nu är våldtäkt. Om du är stark nog rekommenderas läsningen (som alltid när det gäller ETC!), men om du är som jag ska du nog låta bli. Jag sitter här med tårarna sprutande, så jävla ledsen att folk utsätts för det, så jävla arg över att inte kunna göra något, och så jävla förbannad över att as kommer undan med det.

Att det fortfarande kan vara intressant hur offrets tidigare sexuella erfarenheter kan ha tett sig (antal, preferenser etc.) övergår mitt förstånd. Vad ska det spela för roll om personen knullat hela Mälardalen, samt en bit av Norrland? Om personen inte vill, så vill hen inte.

Många gånger har jag läst diskussioner som går ut på att kvinnor (för det är ju oftast kvinnor som råkar ut för dessa övergrepp, även om det finns män som också utsätts) är så svåra att tolka. Vad vill de egentligen, vill de knulla eller inte? Mitt förslag, i all välmening så att säga, är att LÅTA BLI om du är osäker. Om personen du vill ha sex/knulla/älska/whatnot med inte säger "ja", ta det då som ett nej. Jag tycker inte att det är vettigt att folk kan komma undan med "jag visste inte att hen inte ville", eller "vi har ju gjort det förr". Varje gång måste ha ett nytt "ja tack" (från alla parter inblandade givetvis), och det kan tas tillbaka när som helst.

Många gånger när det här kommer upp i diskussioner brukar det då heta att "tjejer tar inga initiativ", "brudar säger ju inte till att de vill" (för det är ju ofta det det handlar om, stackars sextörstande män som måste dra hela lasset eftersom de är MÄN), och andra saker på samma tema. Mitt tips är enkelt: låt bli. Om personen som vill hångla/sexa/klämma lite inte säger det, låt hen bli utan! Jag skulle tusen gånger ha på mitt samvete att jag inte sexat loss med någon som ville det, än tvärtom. (Och ja, jag vet att våldtäkt inte är att "sexa loss", men för förövarna kan det nog ibland vara så, att de tror att det är det de gör, när de i själva verket tvingar sig på någon annan.) Så, vi tar det igen: finns det inte ett tydligt "ja", räkna det som ett "nej" helt enkelt!

Vad jag tycker om att många tjejer inget hellre vill än att slita av sig kläderna och trycka upp nån heting mot en stolpe, men inte vågar för att inte verka för slampig, det tar vi en annan gång.

(Och ja, jag vet att analysen är ungefär lika djup som en vattenpöl efter ett duggregn, men det kan inte hjälpas. Bara för att saker är självklara behöver det inte betyda att de inte behöver sägas igen, uppenbarligen.)