Åtta dagar

Jag tror att det här kan vara bland det roligaste som någonsin gjorts. Jag vet faktiskt inte varför jag tycker det, men varje gång jag ser den skrattar jag så jag gråter.

Torsdag, igen

Det kan gå åt vilket håll som helst, även om det oftast lutar åt katastrof. Vi får se helt enkelt.

Tre veckor

innan jag kommer att kunna mobilblogga igen. Så kan det gå när en måste lämna in telefonen på reparation. På tal om det: har jag otur, eller är det så här för alla?

Nu ska jag mecka i ordning mackor, för om tio minuter ska jag hämta storasyster. Varför jag ska hämta henne halv fyra på morgonen? Tja, av någon anledning tycker hon att det skulle vara roligt att följa med mig en dag, och jag klagar inte. Det är trevligt med sällskap.

Det här med musik

När jag går på stan på egen hand lyssnar jag i stort sett alltid på musik (vad för slags musik? Bra såklart!). Problem kan dock uppstå, inte bara för att det blandas ganska vilt bland låtar i min spelare, utan även för att det finns andra som går på stan samtidigt. Alla kan ju inte bete sig som Richard Ashcroft, hur gärna jag än skulle vilja (jag för förresten nästan tvångstankar om att jag måste gå likadant som honom när jag hör Bittersweet Symphony, så om den dyker upp i lurarna brukar jag vara tvungen att hoppa till nästa). Folk går ofta så löjligt långsamt, och i klump, och jag tappar takten om jag måste sakta ner, eller ta steg åt sidan.

Å andra sidan, om det är mitt största problem ska jag nog skatta mig lycklig.

Ny regplåt

Synd bara att den sticker ut så jävligt.

"... han kör ju lastbil"

- Hejdå lastbilen! Hejdå flickan!
- Nej, det är en pojke!
- Nä, det är en flicka.
- Nej, det är en pojke. Han kör ju lastbil.

Att köra till förskolor har både för- och nackdelar. En fördel är den oförställda glädje en kan se hos barnen när det rullar inte ett STORT fordon framför förskolan. En nackdel är inskränkt personal. Du trodde väl inte att det var ett barn som antog att jag var pojke för att jag kör lastbil?

Nya arbetsbrallor

Det är bra. :)

jag tycker om

när folk* tar på mig. En hand på armen, en lätt strykning över ryggen. Då är jag lycklig.








*med "folk" menar jag personer jag känner, eller håller på att lära känna. Jag uppskattar inte kroppskontakt med vilt främmande personer på krogen t ex. (Men ja, jag är ju en tönt också.)

"Hejsan raring!"

Jag gillar ordet raring. Det ger en varm känsla i magen när folk jag gillar hälsar mig med "hejsan raring". Idag upptäckte jag att den känslan är i allra högsta grad villkorad. Säger min vän Karin det blir jag glad,men säger t ex sura truckgubben (som höhöhöande pratade om sin penis för nån månad sen) det, så blir jag mest ... jag vet inte, inte glad.

När mina vänner och bekanta säger det är det en smeksam hälsning, när andra säger det blir det mer som en klapp på huvudet och ett "lilla stumpan". Kanske är jag överkänslig.

Bäst just nu

Hercules and Love Affair med "Blind".

Oj

För några timmar sen satt jag vid Täby galopp och var glad över att det var så varmt och skönt i solen (jag satt i lä). När jag tittar ut nu är det svårt att förstå, i alla fall med tanke på att jag sällan sitter ute frivilligt i snöfall. Just nu snöar det så ymnigt att det är svårt att se ut.

Så kan det gå.

Det som började så dåligt

blev så bra till slut. Att sitta på bakgavellyften till släpet, läsa en bok och längta lite efter choklad, bättre skulle det faktiskt inte kunna vara just nu.

idag

ska jag inte jinxa det. Igår skrev jag att det var en bra dag. Var det det? Nä, inte om en räknar krossade ägg, missad bur och två turer till Knivsta som bra. Det gör inte jag. Idag ska jag köra fryst, och om jag säger "det kommer att gå bra" så kommer alla brödbilar i hela norra Sthlm att mobilisera för att stå i vägen för mig hela dagen. Så, vi säger så här: jag kommer att göra mitt bästa idag också.

Sol!

En bra dag.

"Jag jobbar som läkare"

På tåget till Sthlm förra veckan satt jag mittemot en mycket trevlig och pratglad man. Min vana trogen dröjde det bara ungefär tre minuter innan jag fick ur mig "jag är lastbilschaufför" (ja, jag är fortfarande så otroligt glad och nöjd att jag kan säga det). Han verkade uppenbart förvånad - och glad - över att någon kunde vara så nöjd med sitt yrkesval, och det trots att jag inte riktigt kör det jag vill köra.

Efter ett tag frågade jag vad han jobbar med, och han svarade "jag jobbar som läkare". Jag tänkte på det då, men vi var mitt innen i en väldigt intressant konversation jag inte vill avbryta, så jag frågade aldrig. Men, visst ligger det väl en betydelseskillnad i "jag är [...]" och "jag jobbar som [...]"? När jag hör "jag jobbar som [...]" förväntar jag mig en fortsättning i stil med "men egentligen är jag skådespelare", alltså att det bara är ett sätt att försörja sig på innan det riktiga jobbet kommer. Å andra sidan, jag kanske är ensam om att så enormt mycket identifiera mig med mitt yrke. Jag menar, förut var jag lärarstudent, fritidspolitiker och lite allt möjligt. Nu är jag lastbilschaufför, och det räcker för mig. Jag försöker bara komma på om det är ledsamt eller inte.

För övrigt är det tillbaka: jag vaknade för 20 minuter sen och tänkte "woohoo, jag ska jobba!". Det var borta en vecka när jag fick ny körning, men nu är det tillbaka med besked. Visst, det är fortfarande en aptrist körning, men jag får köra lastbil. Det är värt nästan hur mycket som helst (även om jag förhoppningsvis aldrig nöjer mig med paketkörning i city).

Nu frukost, och glädjen i magen över att jag vet att jag kommer ut till en varm bil. Hurra för motor- och kupévärmare!

Kallt, mörkt och tidigt

God morgon.

I wanna be adored

I wanna
I wanna
I wanna be adored

I wanna
I wanna
I gotta be adored

I wanna be adored

Ingen säger det så bra som Stone Roses.

Jag hatar att vänta

Det är tur att det finns kaffe.

Det finns saker

som är äckliga att göra på bussen (jag kan t o m sträcka mig till "offentligt"). En av de sakerna är att klippa naglarna så att det yr flisor. Skämmes tamejfan, gubbjävel! Jag tar på mig lurarna, och höjer volymen till strax över "jävligt högt", och låtsas som att jag inte ser, medan jag kämpar med kräkreflexen. Det är spännande att åka buss.

Jag är ledig på måndag

Jag undrar vad jag ska hitta på då? Jag misstänker att det går att sätta ett par spänn på att jag kommer att sitta på Barista med min nya älskling framför mig, och en balja kaffe vid sidan. Vi kanske ses där?

Jag ska klaga mer

Att vara i god tid när lasset är försenat är trist.