Idag

Idag skulle Carina ha fyllt 34. Jag saknar henne så det gör ont, och jag har ingenstans att göra av smärtan.

Ser du?

Ser du vad jag gjorde här, strax under? Jag skrev en "... fast egentligen är allt små mjuka nallar och fluffiga enhörningar. Ingen fara på taket här, nähädå!", för alla vet att ingen gillar en gnällig bitterfitta som a l d r i g n å g o n s i n ä r n ö j d. "Men var lite glad då! Hörrööö... kom igeeen, ge mig ett leende!"

Fast ... jag måste ju få vara ledsen över sånt som gör ont, som skaver och vill ut? Allt kan inte vara kalas och tårta varje dag, och den som säger sig ha ett sånt liv ljuger. Jag är så oerhört ledsen över flera saker, och rädd för ännu fler, men det behöver naturligtvis inte betyda att det inte finns sånt som är bra. Jag är tacksam över att jag har så fantastiskt fina vänner t ex, som jag misstänker älskar mig fastän jag oftast framstår som en bitter, otrevlig och stingslig typ. Nivet att se igenom det. Ni vet också att se igenom "woohoo, allt är fint och bra och fantastiskt, och jag är inte rädd för någonting", för ni känner mig bättre än så. Jag tror att jag bara vill försäkra en eventuell läsare om att jag i grunden är rätt glad, men med mörka dagar då och då.

Just nu så saknar jag bara Carina så mycket att jag vill skrika rätt ut.

Idag var det första gången

på länge som jag pratade om Carina. Jag upptäckte att jag nu har börjat säga "Carina tyckte om [...]", och inte längre använder presens. Jag vet inte riktigt vad jag ska känna inför det. Är det ett sätt att distansera sig, eller bara att acceptera verkligheten som den ser ut? Hur som helst så saknar jag henne alldeles enormt. Bara för att jag inte pratar om henne betyder det inte att jag inte tänker på henne, för det gör jag ofta.

Fortfarande händer det att jag plockar fram telefonen för att ringa henne, men det gör inte fullt lika ont när jag kommer på att jag inte kan. Ont gör det, inte tu tal om saken, men det är inte samma nästan fysiska smärta längre.

Jag saknar henne.

Idag är det precis ett år sen

som Anneli ringde och berättade. Fortfarande vill jag ringa Carina varje dag, och det händer att jag kommer så långt som till att plocka upp telefonen. Varje gång gör det ont, varje gång känner jag att hon fattas mig.

Jag har nog skrivit det förut, men jag saknar henne t o m ännu mer när jag är glad än när jag är ledsen. Jag vill att hon ska vara här, och vara en del av mitt liv, och glädjas med mig. Jag får försöka göra mina andra systrar mer delaktiga helt enkelt, för gudarna ska veta att jag (trots att jag är väldigt dålig på att säga det) älskar dem så det gör ont i kroppen. De är det finaste jag har. Troligtvis tycker de förstås nu att jag är oerhört påfrestande när jag tjatar hål i huvudet på dem om att jag är förälskad, men förhoppningsvis kan de stå ut med det. Annars få de helt enkelt bara humma med, samtidigt som de tänker på annat (för nej, jag kommer nog inte att ge mig än på ett tag).

För övrigt håller jag på att försöka lära mig att lyssna på Kents Utan dina andetag utan att gråta. Det går sådär.

Snart precis ett år sen

och det går inte en enda dag utan att jag saknar henne.

Jag vet att hon hade gillat att se mig så här glad, och hon hade definitivt tyckt om den som gör mig så här glad. Det är en lite märklig kombination av känslor just nu. Jag tror att det är enklast att beskriva det som sorgsen lycka.

Älskade Carina, jag saknar dig så himla mycket

Jag fick ett infall och började plocka bland lite lådor jag har stående. Egentligen har jag alls ingen tid med det, för jag borde verkligen städa, men det blev så ändå.

Överallt, och jag menar verkligen överallt, finns det spår av Carina. Här är väskan jag fick av henne, här är det lilla nyckelringsblocket där hon har skrivit fina saker om mig ("Du är en rolig tant." t ex.), här är den lilla anteckningsboken där hon ville att jag varje dag skulle skriva nåt fint om mig själv ("Lilla hansimansi, du behöver öva på att se det vi alla andra ser!"). Visselpipan ("Vill du höra en glad ton, skrämma iväg tjyvar eller locka mindre drakar - BLÅS."), kappan, kjolen, skorna ... Jag saknar henne så himla mycket. Jag försöker att vara glad, och gudarna ska vet att jag lyckas väldigt bra. I grund och botten är jag faktiskt lycklig, lyckligare än på länge faktiskt. Men, det kommer dagar då jag bara måste prata med henne, och det går ju inte (eller snarare, jag får inga svar; pratar med henne gör jag varje dag.).

Jag saknar att kunna ringa och berätta om min dag, om konstiga eller roliga saker som har hänt. Jag saknar att kunna berätta för henne om de fina människor jag träffar, och att få prata om allt som faktiskt är bra och vackert. Det har funnits stunder under det här året som har gått (snart är det precis ett år sen jag pratade med henne för sista gången) som jag velat ringa och berätta hur jobbigt allt är, hur hopplösa saker känns och hur mycket jag saknar henne. På nåt märkligt sätt är det ändå jobbigare att inte kunna ringa och berätta att jag faktiskt på det hela taget är lycklig (men jag saknar henne varje dag).

Så, älskade älskade syster: jag är faktiskt ganska lycklig. Jag önskar bara att du också hade kunnat vara det, och att du hade funnits kvar och delat det med mig.

... men det gar inte en enda dag utan att jag saknar henne.

... men någon dag kommer jag säkert att fatta.

För ett par dagar sen var jag på stan, och tittade på skivor. Jag hittade en best of-skiva med Falco, och köpte den glatt fnissande. När jag kommit ut ur butiken plockade jag upp telefonen för att ringa Carina och berätta att jag hade köpt en present till henne. Jag undrar hur lång tid det kommer att ta innan jag slipper ta omvägen runt att ta upp telefonen, och kommer ihåg på en gång att hon faktiskt inte finns mer?

Födelsedag

Idag skulle Carina ha fyllt 32. Ärligt talat, just nu känns inte världen så jävla lysande.