Alea iacta est

Det känns så i alla fall.

Ser du?

Ser du vad jag gjorde här, strax under? Jag skrev en "... fast egentligen är allt små mjuka nallar och fluffiga enhörningar. Ingen fara på taket här, nähädå!", för alla vet att ingen gillar en gnällig bitterfitta som a l d r i g n å g o n s i n ä r n ö j d. "Men var lite glad då! Hörrööö... kom igeeen, ge mig ett leende!"

Fast ... jag måste ju få vara ledsen över sånt som gör ont, som skaver och vill ut? Allt kan inte vara kalas och tårta varje dag, och den som säger sig ha ett sånt liv ljuger. Jag är så oerhört ledsen över flera saker, och rädd för ännu fler, men det behöver naturligtvis inte betyda att det inte finns sånt som är bra. Jag är tacksam över att jag har så fantastiskt fina vänner t ex, som jag misstänker älskar mig fastän jag oftast framstår som en bitter, otrevlig och stingslig typ. Nivet att se igenom det. Ni vet också att se igenom "woohoo, allt är fint och bra och fantastiskt, och jag är inte rädd för någonting", för ni känner mig bättre än så. Jag tror att jag bara vill försäkra en eventuell läsare om att jag i grunden är rätt glad, men med mörka dagar då och då.

Just nu så saknar jag bara Carina så mycket att jag vill skrika rätt ut.

Snart mars

Ganska snart är det mars. ("Snart?" säger du och höjer på ögonbrynen, "det är ju mer än en halv månad kvar?". Det är sant, men det känns snart ändå.)

Den första mars skulle Carina ha fyllt 34. 34, det är ingen ålder. Jag minns när jag var liten, och bråkade med henne. Jag sa "När jag blir stor ska jag bli äldre än du!", för jag var så jävla trött på att alltid vara minst. Snart är det sant. Snart är jag äldre än hon var när hon dog, men jag blir inte klok på det. En lillasyster kan inte vara äldre än sin storasyster, det håller inte.

Fortfarande är det ingen som känner mig som hon. Det finns ingen i hela världen som har samma minnen som jag, som kan berätta för mig vad som egentligen hände då, förut, i det gamla livet.

Vad hände egentligen den dagen jag kom hem efter att ha varit ute hela natten för att mamma hade släpat hem ytterligare en finsk karl som skulle bo hos oss, och det först var låst och min nyckel inte passade? Vad hände när Carina följde med mig för att övertyga mig om att jag inte var galen, att det inte luktade blod i hela trapphuset och de där kletiga fläckarna i trappan, inte var de vad de såg ut som?

Vad hände när min nyckel faktiskt passade, och hallen var full av blod? När jag fick panik, blev hysterisk och det enda jag kunde tänka på var att mina småsystrar var döda? När jag skrek och skrek, och visste att de var döda, för hur kunde det annars vara så mycket blod?

Vem annars än hon kommer ihåg vad som hände sen? Grannarna kom ut, och förklarade att systrarna var omhändertagna, och att blodet kom från den finske karln. Ingen förutom Carina kan berätta om jag sa det högt, eller bara tänkte det: "Jag hoppas att hon är död. Gud vad jag hoppas att hon är död!". Egentligen, vad spelar det för roll? Det är ju tanken som räknas.

Carina var min trygga punkt, även om hon sällan var trygg själv de sista åren. Jag visste att om jag behövde prata så fanns hon, men vem i helvete ska jag prata med nu? Vem ska jag våga anförtro att jag är rädd hela hela tiden? Vem orkar höra på mig när jag bara vill gråta och skrika, vem ska stryka mig över håret och berätta för mig att jag är trygg här? Det finns ingen kvar som vill övertyga mig om att allt blir bra. Så fort jag känner mig säker slits tryggheten ifrån mig, och trots att rädslan inte är min från början smittas jag av den. Jag borde vara lycklig (och det är jag!), men gudarna ska veta att jag behöver någon som säger "Hanna liten, jag finns här för dig."

Jag önskar att mars var över och förbi så jag kunde se hur resten av livet ska arta sig.

Vissa dagar

är bättre än andra. Den här dagen hamnar nog lite mittemellan.

Är det verkligen så?

Jag läser en krönika av Annika Marklund, där hon skriver att många av hennes vänner väljer att inte tråka ut henne och andra med sina jobbigheter, och att fler verkar välja att ta allt sånt med terapeuter i stället. Jag börjar fundera: är det så för många? Är det så att folk håller igen, för att inte störa, inte skava, inte vara till besvär? Det gör mig så beklämd, och samtidigt lite orolig. Är det så det ska vara, innebär det att jag gått över inte bara en, utan fem-sex gränser.

Jag måste förstås erkänna att jag inte pratar med alla om allt. Jag har vänner (som jag räknar som väldigt nära) som egentligen inte har några detaljer om min uppväxt t ex, och andra som jag har känt bara ett par år som vet allt allt allt om mig, både fint och fult. För mig handlar det inte om att jag inte vill stöta mig, eller göra någon upprörd. I stället handlar det om vad som kommer upp till diskussion, vad som skaver och gör ont just då, och vilka associationer jag får i ett samtal.

Marklund skriver:

"Men om vi inte får besvära dem vi älskar med det som är äkta, det som känns, återstår frågan: Vad blir kvar?"

Jag kan inte låta bli att undra samma sak. Vad blir kvar om vi inte kan prata om det som inte bara är bra? Vad blir kvar om vi inte kan vara lite jobbiga och knepiga, och säga och göra det som faktiskt kan göra lite ont? Jag tror faktiskt att kärlek måste göra lite ont ibland, och kärlek, det är vad jag känner för mina vänner.