Här kommer ingen jävel över bron

Att träffa en person som en klickar så fullständigt med på nästan alla plan (hon och jag har samma slags humor, har Spotifylistor som ser ut att vara syskon, och har samma populärkulturella referensramar som det så vackert heter), och vara för feg och dum i huvudet för att ens våga känna efter på riktigt? Att vara så puckad att - i stället för att våga något nytt och potentiellt läskigt, men bra! - hänga kvar vid sitt ex, trots att allt (och alla!) talar emot att det skulle bli bra? Det borde rimligtvis vara straffbart.

Jag vet inte vad jag känner längre, jag vet inte vad som är kärlek och vad som är bara gammal vana. Jag vet inte vad som är vettigt alls, så från och med nu tänker jag gå i känslomässig karantän på minst en månad. Under den tiden tänker jag så gott jag bara kan undvika att träffa folk som kan tänkas vara potentiella kärlekar, och koncentrera mig på allt annat.

Det där med att hålla alla dörrar öppna? Det gäller inte längre. Med start NU tänker jag stänga varenda dörr, fönster och vädringsspringa, och låsa dem. Ett tag framöver kommer jag alltså att vara avstängd från allt vad flört, hångel och sex heter. Det är för riskabelt helt enkelt, eftersom jag inte kan skilja på ... någonting faktiskt.

Förresten har jag börjat snusa, och älskar't. Varför i hela friden har jag inte börjat tidigare?

Är det verkligen så?

Jag läser en krönika av Annika Marklund, där hon skriver att många av hennes vänner väljer att inte tråka ut henne och andra med sina jobbigheter, och att fler verkar välja att ta allt sånt med terapeuter i stället. Jag börjar fundera: är det så för många? Är det så att folk håller igen, för att inte störa, inte skava, inte vara till besvär? Det gör mig så beklämd, och samtidigt lite orolig. Är det så det ska vara, innebär det att jag gått över inte bara en, utan fem-sex gränser.

Jag måste förstås erkänna att jag inte pratar med alla om allt. Jag har vänner (som jag räknar som väldigt nära) som egentligen inte har några detaljer om min uppväxt t ex, och andra som jag har känt bara ett par år som vet allt allt allt om mig, både fint och fult. För mig handlar det inte om att jag inte vill stöta mig, eller göra någon upprörd. I stället handlar det om vad som kommer upp till diskussion, vad som skaver och gör ont just då, och vilka associationer jag får i ett samtal.

Marklund skriver:

"Men om vi inte får besvära dem vi älskar med det som är äkta, det som känns, återstår frågan: Vad blir kvar?"

Jag kan inte låta bli att undra samma sak. Vad blir kvar om vi inte kan prata om det som inte bara är bra? Vad blir kvar om vi inte kan vara lite jobbiga och knepiga, och säga och göra det som faktiskt kan göra lite ont? Jag tror faktiskt att kärlek måste göra lite ont ibland, och kärlek, det är vad jag känner för mina vänner.