Det händer att jag blir trött. Jag blir t ex väldigt trött när jag får frågor som "jaha, har du hållit på nåt med hytter tidigare?" (när jag var i Oskarshamn för att prata om lastsäkring av just hytter), och jag svarar jakande, och svaret på det blir
- ... fast ni på kontoret kanske inte har varit så här nära?
- Förlåt?
- Ja, ni som sitter på kontoret, ni har väl inte varit så här nära hytterna? Ja, inte som chaufförerna som lastar dem menar jag.
- Det är möjligt, det vet jag inget om. Jag är chaufför, och jag har lastat hytter.
- Va? Är du? En söt ung tjej som du, långtradarchaufför? Det trodde jag aldrig!
Lite senare pratade jag med en annan om att det ibland kan vara irriterande när halva trailern är lossad, och truckföraren helt plötsligt går på lunch, och en står där utan att kunna göra nånting alls. Samma man igen:
- Men det har väl aldrig hänt dig?
- Förlåt?
- Ja, det har väl aldrig hänt dig? Ni kvinnor får ju alltid bättre service, överallt!
- Jo, det har hänt mig, jag sa ju just det.
- Äh, men då log du nog inte tillräckligt. Hade du lett hade de aldrig gjort så.
Så, jag ska alltså jobba på kontor och le. Jag kanske borde anteckna det, så jag kommer ihåg det? Alla vet ju att vi små fruntimmer glömmer så lätt. Tihi.
... och skälet till att jag är "så flink med spännbanden" är att jag jobbar med sånt här. Dumfan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar