så har jag inte den blekaste aning om vad jag ska ta mig till just nu. Mest känner jag mig blogghorig som skriker ut nånting som jag inte har fattat själv, men det kanske helt enkelt är så, att det här hjälper mig att fatta?
Just nu pendlar jag mellan "hon har planerat det länge, det spelar ingen roll vad jag eller någon annan hade gjort eller sagt" och "det var mitt fel, om jag bara hade varit där, ringt lite bland, faktiskt tagit med henne till Holland som hon ville, då hade hon levat idag". Jag funderar på om det är ett mellanting helt enkelt: om jag hade varit där och låtit bli att bli så jävla uppslukad av mig själv och mitt hade jag kanske fattat, och då hade vi fått ha kvar henne ett litet tag till. Samtidigt känns det som att jag tillskriver mig själv för stor betydelse.
Jag vet ingenting, alls.
Allt är bara ord. Ord ord ord som inte betyder nånting. Jag kan tänka på att den jag alltid har vänt mig till när jag inte har vetat vad jag ska göra, är död. Jag kan tänka på att ... jag kan tänka på tamejfan allt, men så fort jag ser henne framför mig så slår det så jävla hårt. Så länge jag håller det i ord kan jag leva med det, men kommer det till bilder på näthinnan av henne känns det som att jag inte kan andas. (Men skärpt dig hansi, kom med något nytt! Kom med nåt vi inte har sett tusen gånger på två, på film, läst i böcker! Jag vet inte hur mycket av det jag känner är sånt jag har plockat upp utifrån, hur mycket som faktiskt är mina egna känslor och hur mycket som bara är inlärt. Hur som helst spelar det ingen roll, förutom att jag mitt i allt-jävla-hopa så är jag rädd för att tappa ansiktet, för att bli en klyscha. Jag borde ha en smäll på käften.)
4 kommentarer:
Det är inte lätt med känslor. Jag skulle kunna skriva om mina tankar om livets förgänglighet, mina egna upplevelser och erfarenheter och teorier... men en av de erfarenheterna är att det är i stort sett omöjligt att som utomstående förstå någon annans sorg eller saknad på en nivå som är tillfredsställande i situationer som denna. Det enda man kan göra är kanske att lyssna. Så hör av dig om du vill berätta. Annars kan jag bara beklaga. Det är inte lätt med känslor ibland.
Jag inser att det är en petitess i sammanhanget, men jag skäms ändå lite över upprepningen i föregående kommentar. Känns slarvigt. Ber om ursäkt. :)
Kram.
Jag har aldrig varit i sitsen där du befinner dig nu men jag har varit på andra sidan, eller ja det har jag ju inte eftersom jag skriver. Men jag har inte varit långt ifrån. Det är ingen tröst men det spelar ingen roll vad ngn annan säger, vad ngn annan gör eller vad ngn annan tycker. När man är i den situationen har allt annat sluta betyda ngt och det spelar ingen roll om man försöker hindra människan med att ta upp "Men tänk på den och den, de kommer sakna dig så..." etc. Man har kommit förbi det. För det som sker inuti en är större än allt annat och alla andra.
Därför kan du inte ta på dig ngt ansvar för det som hänt. Det är orättvist mot dig själv för det innebär att du lägger ett ansvar på dig sjläv som är omöjligt att axla.
Var rädd om dig och låt dig känna känslorna du känner oavsett om de är filmklyschiga eller om de är ngt helt annat. Du känner det du känner oavsett om det är inlärt beteende eller ej och det finns inget fel i det.
Kram
*kramar om och släpper inte taget*
Skicka en kommentar