Kroppsbehåring är lustigt. En man utan särskilt mycket sådan betraktas inte alltid som riktigt manlig, medan en kvinna med tät hårväxt betraktas som allt annat än kvinnlig. Att se att det finns individuella skillnader mellan människor i stället att fokusera på biologiskt kön, är uppenbarligen alldeles för svårt för många (inklusive mig själv lite till och från).
När det kommer till kroppsbehåring på kvinnor finns det två enkla vägar att gå: raka/vaxa bort allt, eller låt allt vara. Det är ju givetvis alldeles för förenklat egentligen, allt däremellan finns ju: trimma lite här och där/raka på vissa ställen, låt resten växa fritt t ex. Men, vad som än görs med håret är det någon grupp som tycker att det är fel.
Folk säger ibland "men hansi, du som är feminist? Du får/ska väl inte raka benen?", och det gör mig lite illa till mods. Många som säger så är ickefeminister som uppfattar oss som fula håriga kvinnor som fått för lite kuk (eller kanske för mycket, i den mån att vi är män själva, innerst inne), men inte alla. Fler än en gång har jag även fått frågan från andra feminister (men då oftast från "paketfeminister", som sett på mig med en blandning av medlidande och äckel (den blandningen kommer f ö från alla som ställer frågan). Jag har t o m fått hela min feminism underkänd på grunderna att jag 1) har en rakhyvel, 2) har en rosa morgonrock, och 3) läser Harlequinböcker i badet.
Precis som så många andra kvinnor började jag raka benen i högstadiet. Givetvis rakade jag även armhålorna, för alla vet ju hur äckligt och svettigt det är med armmustacher? Ända sen dess har jag kämpat, både med själva rakningen (jag har haft min beskärda del av raksår vid fotknölarna som vägrat sluta blöda, inflammerade hårsäckar i armhålorna som sväller upp till vindruvsstorlek, röda prickar här och där som kliar och stick) och med att stå emot den. Jag har från och till låtit benhåret växa fritt till mångas stora fasa, och sen rakat bort det och känt mig långt mer bekväm (förutom i vissas närvaro, där jag känt mig som en förrädare).
Numera rakar jag benen ibland, men låter armmustascherna vara. Hår under armarna är både sexigt och coolt (dessutom så svettas en inte så förbannat), men hår på benen - så länge det ser ut som på mig - är faktiskt fult. Jag vet, det växer väl där för att det ska vara där, och det är bara något jag fått itutat mig sen lång tid tillbaka, men det ändrar inte det faktum att jag faktiskt tycker att det är fult. Och ja, jag tycker bara att det är fult på kvinnor. Uppfattningen om vad som är okej för vilket kön sitter fortfarande djupt rotat i mig, men jag jobbar med det.
Så, oavsett hur länge en kämpar med att acceptera sin hårväxt, oavsett hur mycket en vet att det bara är yttre påverkan, så är det skitsvårt att ändra sig. Jag kommer nog att fortsätta raka mina ben på sommaren och låta det växa fritt på vintern. Det jag tycker är viktigast är inte om en rakar benen/armhålorna/könet eller inte, utan om en gör det för att en vill, eller för att en känner sig tvungen. Jag vet att jag kan låta bli att raka benen, men jag vet även att jag tycker att det är snyggare utan. Jag vet att många tycker att hår under armarna är äckligt, men jag vet samtidigt att jag tycker att det är superläckert. Så, gör det du vill, förutsatt att det inte är är av tvång (för då är det ju inte längre det du vill, eller hur?).
(Å andra sidan, hade jag massor med guldfärgat lurv på benen skulle jag inte drömma om att raka bort det, eftersom bland det hetaste som finns faktiskt är just ett par solbrända guldlurviga ben.)
