Vissa saker är svåra att greppa om en inte uttalar orden högt. Ibland kan en upptäcka exakt hur sant det är, och det suger till i hela kroppen. I mitt liv är det starkaste exemplet "jag älskar dig". Känslan finns det, och övertygelsen. Ändå är det inte förrän jag uttalat orden som det snurrar till i huvudet, och kroppen blir till gelé, för ja, jag älskar dig.

Andra saker kan kännas hur sanna som helst i huvudet, och kanske t o m när en uttalar det första gången. Andra gången hör en själv hur det låter, och tredje? Nä, det är nog inte sant i alla fall. Det specifika jag tänker på nu är orden "jag funderar på att försöka hitta ett nytt jobb". Ja, jag sa det. Ja, jag sa det högt, och ja, jag menade det då. När jag väl sagt det kändes det dock inte fullt lika sant längre. Nu vete fan.

Jag trodde faktiskt inte att jag någonsin skulle uttala de orden gällande det här jobbet. Visst, det har förändrats oerhört mycket sen jag började (ärligt talat, det är nog bara bilarna och några av kollegorna som är desamma), men jag har hela tiden försökt att se det positivt. Jag tror fortfarande att det kan bli bra igen (jag måste tro det, för annars måste jag leta nytt jobb omgående), även om det inte kommer att se likadant ut som i början. Det som stör mig nu är fortfarande att behövas skuffas ihop i sovsalar som om jag var på ett kollo, och att vara tvungen att umgås med folk jag faktiskt inte har någonting gemensamt med. Jag trivs väldigt bra med de flesta, men jag vill kunna välja själv om jag vill umgås med folk eller inte. Dessutom är jag nu i skrivande stund så förbannat trött på den oerhörda brist på framförhållning som visat sig gång efter annan.

Det senaste är nu i Kristi himmelfärd, då Autobahn (som vanligt på söndagar och andra helgdagar) är avstängd för tung trafik som saknar tillstånd. Det verkade ha missats på kontoret, och när de väl kom på det glömde de att meddela oss om schemaändringar. Vad gäller den här veckan har jag nu inom loppet av bara några dagar fått fem eller sex olika bud om tider. Det leder till att det är stört omöjligt att planera någonting, och att jag (jag vet, det är inte mitt fel att saker missas i planeringen på kontoret, men ändå) får dåligt samvete för att jag hindrar Siri från att göra något vettigt i helgen eftersom jag varken kan säga bu eller bä till om jag är hemma. Just nu (jag litar inte på att det stämmer i morgon förstås) ser det ut som att jag ska jobba från onsdag morgon, och komma hem ... eh ... ja, nån gång i helgen. Just nu är jag så less att jag bara vill gråta.

Men vafan, det blir nog bra.