varken riktigt bra, eller riktigt dåligt. Det har med jobbet att göra, så klart. Jag är van vid att längta till det, och när jag inte gör det känns allt fel. Jag har varit så besviken, och känt mig så ensam, och som jag skrev tidigare: jag har t o m funderat på om jag borde försöka hitta nåt nytt.
Igår kollade jag på det nya schemat, och jag tror att det kan bli bra. Jag ger det en riktig chans till, och hoppas att den här tomhetskänslan ska ge med sig, och ersättas av arbetsglädje igen. Fram till dess får jag ta det på vilja och körglädje. Det värsta var att jag kom på mig själv med att säga "men det här schemat är ju jättebra om en vill vara ledig. Det är ju flera kortkörningar, och tar jag ledigt en helg får jag lång sammanhängande ledighet.". Kom igen, ledig? Jag? Nåt är fel, erkänn det.
Jag saknar att bo i bilen, jag saknar att få rå om mig själv. Jag saknar att få bestämma själv var jag vill sova, och var jag vill ta rast. Jag får ont i magen när jag ser att körtiden återigen riskerar att ta slut, och jag blir stressad av att det är så tajt planerat att minsta lilla försening ger inte bara ringar på vattnet, utan rena svallvågor senare i veckan (och inte bara för mig utan för alla som kör den veckan). Jag blir galen av att inte få komma undan, inte få vara för mig själv. Jag må vara en tråkig jävel, men när jag jobbar vill jag välja själv när jag ska ha sällskap, och när jag ska sällskapa med endast hansi, och hansi allena. Nu har jag påtvingat sällskap, och jag avskyr det. Jag kommer bra överens med flera av mina kollegor, men det hjälps inte: jag vill inte vara tvungen att hänga med folk hela tiden.
Som sagt: jag ska ge det en ordentlig chans till. Jag har varit hemma en helg nu och laddat batterierna (klyschigt? Jepp.), och nu känns allt lite bättre. Det blir nog bra till slut, bara vi får våra baracker och slipper sovsalar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar