Igår (efter fika, efter Johan, efter middag med allra vackraste Siri) var vi på konsert i Filadelfiakyrkan. Den som stod - eller snarare satt - på scen var Rufus Wainwright, en favorit sen ganska många år. Jag är som alltid lite seg när det kommer till att fixa biljetter, och lite för bekväm för att verkligen ta mig iväg på konserter, så jag brukar vänta till det är utsålt, och sen klaga över att jag inte fick tag på biljett. Det är så jag jobbar.
Hur som helst: det fanns biljetter kvar i förrgår, och då måste jag ju gå. Lite rädd för att bli besviken var jag så klart, för kom igen, Rufus Wainwright liksom! Så, innan han kom upp på scenen var det en kvinna i svart klänning som på ganska knackig engelska förklarade att under den första delen av konserten ville han inte ha några applåder, eftersom allt var noga sammansatt med ett bildspel i bakgrunden. Entré och sorti var båda en del av upplevelsen, och skulle alltså inte applåderas de heller. Redan här kändes det lite jobbigt i kroppen ...
Så kom han då in. Iklädd något svart med ett långt släp skred han över scenen, och satte sig vid flygeln. Han visade inte med en min att han var något annat än ensam i lokalen. Han satte igång att spela, och ja, han har en röst som får mina knän att skälva, och han är en gudabenådad pianist. Tyvärr är han även så pretentiös att en storknar. Han spelade låt efter låt, utan att någonsin se ut mot publiken, och alla låtar flöt ihop. Jag har inte hört hans nyaste skiva alls (men jag har den, tack Håkan!), men ärligt talat hade jag långt mycket hellre hört skivan än suttit på en hård träbänk och tvingats titta på ett läskigt bildspel med ett svartmålat öga. Iiiik! Jag satt - och det här trodde jag aldrig att jag skulle göra - och tittade på klockan och väntade ivrigt på att pausen skulle komma.
Pausen kom, och jag satte allt mitt hopp till andra delen. Hans sorti var lika pretentiös och pinsamt högdragen som entrén, och jag försökte övertyga mig själv om att andra delen skulle bli långt mycket bättre. Det blev den. Han gjorde nya entré, och den här gången vinkade han och log, och helt plötsligt kändes stämningen i lokalen helt annorlunda. Han var öppen och skämtsam, och sjöng flera av mina favoritlåtar så att jag fick gåshud. Som sagt: Rufus Wainwright är fantastisk. Det utesluter dock inte det faktum att jag troligtvis i framtiden bara kommer att avnjuta hans röst på skiva i fortsättningen. Jag pallar bara inte det pompösa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar