Jag jobbade i helgen, en sån där helt vanlig tur som går över Malmö och Travemünde (du vet den där sorten som jag saknar?). Med mig som sällskap, kuttersmycke och allmän fördomsbekräftning hade jag Siri. Det var hur fint som helst, och sällan har tiden gått så fort.
Det började förstås ganska dåligt alltihop, med att bilen var över två timmar sen. Det var på håret att vi inte hann med färjan, men det gjorde vi (det är tur att de är överseende när en ringer och säger att en är sen). Väl i Zwolle kom nästa problem, ett stort ett. Min trailer, som var den absolut sista som skulle avgå för helgen, var inte lastsäkrad alls. "Nähä", tänker du, "det är väl bara att skutta upp, dra banden och sticka?". Tänk så fel du har. Jag har utvecklat ett slags självbevarelsedrift som säger att det är idiotiskt att klättra runt på osäkrade lastbilsdäck på fälg, staplade sex i höjd, och försöka dra band över. "Men, det är väl bara att kasta banden över?" säger du. Nä, det är inte så simpelt, eftersom de är staplade nästan ända upp till taket så går det inte att kasta banden över. Det enda som funkar är att antingen plocka av lasten igen (vilket vore det absolut smartaste), eller att faktiskt klättra runt på däcken. "I helvete" sa jag, och fick ta vilan i Zwolle i stället för i Cloppenburg, eftersom jag fick vänta på att några tomtar skulle komma och göra om, och kanske göra rätt.
Dagen efter var jag tillbaka, och se, det fanns band på alla stuvar. Ja, alla utom en. Stege, rådig flickvän med bra kastarm, och en stuv som var snäppet lägre än de andra, och helt plötsligt var allt säkrat. Det var inte snyggt (i flera fall hade de dragit banden utanpå plankorna så att spännarna riskerade att skava hål på kapellet), men det satt.
Hur som helst, det viktiga är att jag faktiskt sa nej, jag gör det inte. Hade det varit för ett par år sen hade jag givetvis klättrat upp på en ranglig stege och vidare upp på däcken för att dra banden, men det är inte en jävel som skulle tacka mig om jag trillade ner och fick två stuvar däck över mig. Jag ska inte behöva göra nån annans jobb, och jag är så ruskigt stolt över mig själv som faktiskt sa nej. Det må låta fånigt, men så är det. Jag riskerar inte liv och lem för jobbet, det är det verkligen inte värt. Är jag tvungen så väcker jag någon mitt i natten, och så får den personen lösa det. Jag gör det inte.
Till slut blev det i alla fall bra, och jag har haft den finaste jobbhelgen på ... ja, jag vet inte hur länge. Tusen år kanske?
1 kommentar:
Du gjorde precis som i mitt favvouttryck: Stå på dig, annars gör nån annan det!!!!
Skicka en kommentar