till gammal och principlös var det.
När jag var yngre var jag principfast. Jag hade mina övertygelser och ideologier, och jag kände att jag kunde stå för vare litet beslut jag tog. Jag var nykterist, socialist och feminist. Jag omgav mig med fantastiska människor: engagerade, politiska och oerhört peppande. Jag själv var partipolitiskt aktiv, och gillade det skarpt.
Sen hände nåt. Jag vet inte om det var när jag pluggade mer än 100% (ett mycket kort tag var det 150%), jobbade 25% + 25%, samt försökte behålla något slags socialt liv som det sakta men säkert började gå utför, eller om det helt enkelt var så att min unga iver att förbättra världen visade sig vara en smula överilad. I vilket fall som helst så började mitt engagemang att svikta betänkligt. Jag hade fortfarande samma övertygelser, men inte samma kraft och känsla. Jag satte mig ner, och började gå igenom alla stora beslut jag tagit, och allt jag trodde och tänkte. Vissa saker fick vara kvar, och andra fick vika eftersom jag inte längre kunde stå för de åsikterna.
Jag gick ur partiet, jag slutade vara nykterist. Jag började äta kött igen (nyligen, men ändå), och jag brydde mig mer om att ha trevligt än om att göra nåt bra.
Jag har som sagt ett tag gått runt och känt att jag gått från att vara ung och principfast till att vara gammal och principlös, men det stämmer ju inte. Den dagen jag inte tror att det jag gör kan påverka är det dags att ge upp på riktigt. Visst, jag kanske inte är så sugen på att demonstrera, att engagera mig partipolitiskt, eller att försöka övertyga; men gudarna ska veta att mitt hjärta fortfarande sitter till vänster, och att jag fortfarande är feminist in i märgen.
3 kommentarer:
Det där är ju inte helt ovanligt. Jag var själv en gång i tiden militant nykterist, nu betraktas man väl i vissa fall som tant(utan mili...). Nykterist är jag dock fortfarande i själ och handling - dock inte militant! Var sak har sin tid, man blir inte en sämre människa för det. Man kan inte heller orka stå på barrikaderna ett helt liv(även om vissa kämpar hårt för det, och istället gör avkall på både familjeliv och annat socialt umgänge). Vi förändras alla genom livets törnar, och vi har alla våra tillkortakommanden. Ingen är perfekt, och det skulle vara förskräckligt om vi vore! Du är en människa och en vän, det räcker för mig. Att du sen råkar vara en unik urhäftig människa är ju bara bonus! Kram, kompiz!!!
Men dåså, det viktigaste finns kvar. Det är alltid nyttigt att omvärdera sig själv, sina principer och sånt för att inte fastna.
"metamorfos - förändring från en form till en annan"
Fanken vad ni är bra!
Skicka en kommentar