Jag tycker att det känns grymt jobbigt att upptäcka att jag är avundsjuk, och känner mig bortvald. Jag märker att jag tänker "men jag då, varför kom du inte när det var min tur?", även om det nu var ganska många år sen, och situationen såg annorlunda ut. Ändå kan jag inte hjälpa att känna mig just bortvald.
... fast egentligen: är det inte bara så att det är den sårade stoltheten som gör sig påmind, den som säger att jag borde räknas, och kanske t o m sättas en smula främre? Stoltheten kan dra till skogs. Jag ska vara glad över det jag har, och det jag får, och sluta känna mig bitter över att jag inte alltid spelar roll. Det finns de som aktivt har valt, och väljer, mig. Det är fint, och det är nog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar