Jag blir så trött,

främst på mig själv. Jag skrev ett långt inlägg om saker jag är dålig på, och ärligt talat: listan skrämmer mig. Den skrämmer mig dels för att den var så lätt att skriva, och dels för att det är så vansinnigt negativt att sätta sig och fundera över vad jag är kass på.

Det började förstås i att jag behövde peppa upp mig själv, och funderade lite över vad jag är bra på. Det första som dök upp var "jag är bra på att hitta dåliga saker med mig själv". Vad sägs om den peppningen inför helgen? Jag borde inte sitta inne och stirra på dammet som lagt sig överallt, jag borde ligga på en filt i Engelska parken och njuta av att det snart är sommar.

Jag ska skärpa mig

och sluta vara en sån jävla tönt.

Men Rufus, vad fan?

Igår (efter fika, efter Johan, efter middag med allra vackraste Siri) var vi på konsert i Filadelfiakyrkan. Den som stod - eller snarare satt - på scen var Rufus Wainwright, en favorit sen ganska många år. Jag är som alltid lite seg när det kommer till att fixa biljetter, och lite för bekväm för att verkligen ta mig iväg på konserter, så jag brukar vänta till det är utsålt, och sen klaga över att jag inte fick tag på biljett. Det är så jag jobbar.

Hur som helst: det fanns biljetter kvar i förrgår, och då måste jag ju gå. Lite rädd för att bli besviken var jag så klart, för kom igen, Rufus Wainwright liksom! Så, innan han kom upp på scenen var det en kvinna i svart klänning som på ganska knackig engelska förklarade att under den första delen av konserten ville han inte ha några applåder, eftersom allt var noga sammansatt med ett bildspel i bakgrunden. Entré och sorti var båda en del av upplevelsen, och skulle alltså inte applåderas de heller. Redan här kändes det lite jobbigt i kroppen ...

Så kom han då in. Iklädd något svart med ett långt släp skred han över scenen, och satte sig vid flygeln. Han visade inte med en min att han var något annat än ensam i lokalen. Han satte igång att spela, och ja, han har en röst som får mina knän att skälva, och han är en gudabenådad pianist. Tyvärr är han även så pretentiös att en storknar. Han spelade låt efter låt, utan att någonsin se ut mot publiken, och alla låtar flöt ihop. Jag har inte hört hans nyaste skiva alls (men jag har den, tack Håkan!), men ärligt talat hade jag långt mycket hellre hört skivan än suttit på en hård träbänk och tvingats titta på ett läskigt bildspel med ett svartmålat öga. Iiiik! Jag satt - och det här trodde jag aldrig att jag skulle göra - och tittade på klockan och väntade ivrigt på att pausen skulle komma.

Pausen kom, och jag satte allt mitt hopp till andra delen. Hans sorti var lika pretentiös och pinsamt högdragen som entrén, och jag försökte övertyga mig själv om att andra delen skulle bli långt mycket bättre. Det blev den. Han gjorde nya entré, och den här gången vinkade han och log, och helt plötsligt kändes stämningen i lokalen helt annorlunda. Han var öppen och skämtsam, och sjöng flera av mina favoritlåtar så att jag fick gåshud. Som sagt: Rufus Wainwright är fantastisk. Det utesluter dock inte det faktum att jag troligtvis i framtiden bara kommer att avnjuta hans röst på skiva i fortsättningen. Jag pallar bara inte det pompösa.

Det händer vid Plattan

Igår fikade jag med Nina som jag bara pratat med på nätet förut. Hon är tuff och ball och är lokförare, och det var grymt kul att träffa henne. När hon hade försvunnit ned mot t-banan passerade jag Plattan, och en massa emokids. De var omsorgsfullt sminkade, och hade noggrant plattat hår.

"Yoohooo! Joooohaaaan!" kommer det helt plötsligt från en äldre dam en bit ifrån emogänget. En kille tittar upp, stelnar till, och tittar snabbt ner i marken. "Yooohooo! Jooohaaan, vad roooligt att seeee dig!" Damen kommer fram till Johan, klappar honom på kinden och ser oerhört nöjd och glad ut. "Men, så fiiin du är! Så platt och fint hår sen!" Johan ser ut som att han vill sjunka genom marken, och väser mellan tänderna - givetvis helt utan framgång - "Farmor, inte nu. Inte NU!"

Jag misstänker att farmor gjorde det för att jävlas, och jag gillar henne för det.

Oj

... och vilket projekt sen!

Men, en bra låt i ESC?

Men gudars, tänk att den här (bra!) låten ska vara med i ESC! Jag har hört den mycket på tysk radio, och gillar den skarpt. Cool.

Från ung och principfast

till gammal och principlös var det.

När jag var yngre var jag principfast. Jag hade mina övertygelser och ideologier, och jag kände att jag kunde stå för vare litet beslut jag tog. Jag var nykterist, socialist och feminist. Jag omgav mig med fantastiska människor: engagerade, politiska och oerhört peppande. Jag själv var partipolitiskt aktiv, och gillade det skarpt.

Sen hände nåt. Jag vet inte om det var när jag pluggade mer än 100% (ett mycket kort tag var det 150%), jobbade 25% + 25%, samt försökte behålla något slags socialt liv som det sakta men säkert började gå utför, eller om det helt enkelt var så att min unga iver att förbättra världen visade sig vara en smula överilad. I vilket fall som helst så började mitt engagemang att svikta betänkligt. Jag hade fortfarande samma övertygelser, men inte samma kraft och känsla. Jag satte mig ner, och började gå igenom alla stora beslut jag tagit, och allt jag trodde och tänkte. Vissa saker fick vara kvar, och andra fick vika eftersom jag inte längre kunde stå för de åsikterna.

Jag gick ur partiet, jag slutade vara nykterist. Jag började äta kött igen (nyligen, men ändå), och jag brydde mig mer om att ha trevligt än om att göra nåt bra.

Jag har som sagt ett tag gått runt och känt att jag gått från att vara ung och principfast till att vara gammal och principlös, men det stämmer ju inte. Den dagen jag inte tror att det jag gör kan påverka är det dags att ge upp på riktigt. Visst, jag kanske inte är så sugen på att demonstrera, att engagera mig partipolitiskt, eller att försöka övertyga; men gudarna ska veta att mitt hjärta fortfarande sitter till vänster, och att jag fortfarande är feminist in i märgen.

I helgen var jag bestämd

Jag jobbade i helgen, en sån där helt vanlig tur som går över Malmö och Travemünde (du vet den där sorten som jag saknar?). Med mig som sällskap, kuttersmycke och allmän fördomsbekräftning hade jag Siri. Det var hur fint som helst, och sällan har tiden gått så fort.

Det började förstås ganska dåligt alltihop, med att bilen var över två timmar sen. Det var på håret att vi inte hann med färjan, men det gjorde vi (det är tur att de är överseende när en ringer och säger att en är sen). Väl i Zwolle kom nästa problem, ett stort ett. Min trailer, som var den absolut sista som skulle avgå för helgen, var inte lastsäkrad alls. "Nähä", tänker du, "det är väl bara att skutta upp, dra banden och sticka?". Tänk så fel du har. Jag har utvecklat ett slags självbevarelsedrift som säger att det är idiotiskt att klättra runt på osäkrade lastbilsdäck på fälg, staplade sex i höjd, och försöka dra band över. "Men, det är väl bara att kasta banden över?" säger du. Nä, det är inte så simpelt, eftersom de är staplade nästan ända upp till taket så går det inte att kasta banden över. Det enda som funkar är att antingen plocka av lasten igen (vilket vore det absolut smartaste), eller att faktiskt klättra runt på däcken. "I helvete" sa jag, och fick ta vilan i Zwolle i stället för i Cloppenburg, eftersom jag fick vänta på att några tomtar skulle komma och göra om, och kanske göra rätt.

Dagen efter var jag tillbaka, och se, det fanns band på alla stuvar. Ja, alla utom en. Stege, rådig flickvän med bra kastarm, och en stuv som var snäppet lägre än de andra, och helt plötsligt var allt säkrat. Det var inte snyggt (i flera fall hade de dragit banden utanpå plankorna så att spännarna riskerade att skava hål på kapellet), men det satt.

Hur som helst, det viktiga är att jag faktiskt sa nej, jag gör det inte. Hade det varit för ett par år sen hade jag givetvis klättrat upp på en ranglig stege och vidare upp på däcken för att dra banden, men det är inte en jävel som skulle tacka mig om jag trillade ner och fick två stuvar däck över mig. Jag ska inte behöva göra nån annans jobb, och jag är så ruskigt stolt över mig själv som faktiskt sa nej. Det må låta fånigt, men så är det. Jag riskerar inte liv och lem för jobbet, det är det verkligen inte värt. Är jag tvungen så väcker jag någon mitt i natten, och så får den personen lösa det. Jag gör det inte.

Till slut blev det i alla fall bra, och jag har haft den finaste jobbhelgen på ... ja, jag vet inte hur länge. Tusen år kanske?

hansi tycker synd om kungen

Stackars kungen, omgiven av kvinnor.

Glädje i hela kroppen

Aldrig trodde jag att jag skulle bli så glad över att få en schemaändring, men så är det. I stället för att köra en vanlig Vordingborg-tur så blir det en sån där som jag började med, d v s Södertälje - Zwolle - Södertälje, med vila i bilen. Som om det inte vore vackert nog så får jag sällskap av allra vackraste slag.

Jag har förresten varit tvungen att tvätta en maskin arbetskläder idag, mest för att det fortfarande är för kallt för att köra med bar överkropp. Jag är glad att jag har gott om arbetskläder, för jag kan lägga upp ett sjujävla lager i Södertälje och Vordningborg, och slipper släpa så väldigt mycket fram och tillbaka. Det gäller bara att komma ihåg att plocka hem smutstvätten ibland.

En liten sak till

Jag tycker att det känns grymt jobbigt att upptäcka att jag är avundsjuk, och känner mig bortvald. Jag märker att jag tänker "men jag då, varför kom du inte när det var min tur?", även om det nu var ganska många år sen, och situationen såg annorlunda ut. Ändå kan jag inte hjälpa att känna mig just bortvald.

... fast egentligen: är det inte bara så att det är den sårade stoltheten som gör sig påmind, den som säger att jag borde räknas, och kanske t o m sättas en smula främre? Stoltheten kan dra till skogs. Jag ska vara glad över det jag har, och det jag får, och sluta känna mig bitter över att jag inte alltid spelar roll. Det finns de som aktivt har valt, och väljer, mig. Det är fint, och det är nog.

Från ung och principfast till gammal och principlös

Jag har länge sagt att jag gått från att vara ung och principfast till att vara gammal och principlös, i alla fall har det känts så. Jag upptäckte för ett tag sen att det inte är sant. Mer om det en annan gång, jag ska stänga av datorn och sluta störa min kollega som vill sova.

För övrigt

hatar jag Malmö. Jag har insett det nu, att jag faktiskt bara gillade Malmö för att Carina bodde där. Det är en vidrig stad, och jag avskyr den av hela mitt hjärta. Det är staden där jag tappar bort människor.

Det har liksom varit konstigt,

varken riktigt bra, eller riktigt dåligt. Det har med jobbet att göra, så klart. Jag är van vid att längta till det, och när jag inte gör det känns allt fel. Jag har varit så besviken, och känt mig så ensam, och som jag skrev tidigare: jag har t o m funderat på om jag borde försöka hitta nåt nytt.

Igår kollade jag på det nya schemat, och jag tror att det kan bli bra. Jag ger det en riktig chans till, och hoppas att den här tomhetskänslan ska ge med sig, och ersättas av arbetsglädje igen. Fram till dess får jag ta det på vilja och körglädje. Det värsta var att jag kom på mig själv med att säga "men det här schemat är ju jättebra om en vill vara ledig. Det är ju flera kortkörningar, och tar jag ledigt en helg får jag lång sammanhängande ledighet.". Kom igen, ledig? Jag? Nåt är fel, erkänn det.

Jag saknar att bo i bilen, jag saknar att få rå om mig själv. Jag saknar att få bestämma själv var jag vill sova, och var jag vill ta rast. Jag får ont i magen när jag ser att körtiden återigen riskerar att ta slut, och jag blir stressad av att det är så tajt planerat att minsta lilla försening ger inte bara ringar på vattnet, utan rena svallvågor senare i veckan (och inte bara för mig utan för alla som kör den veckan). Jag blir galen av att inte få komma undan, inte få vara för mig själv. Jag må vara en tråkig jävel, men när jag jobbar vill jag välja själv när jag ska ha sällskap, och när jag ska sällskapa med endast hansi, och hansi allena. Nu har jag påtvingat sällskap, och jag avskyr det. Jag kommer bra överens med flera av mina kollegor, men det hjälps inte: jag vill inte vara tvungen att hänga med folk hela tiden.

Som sagt: jag ska ge det en ordentlig chans till. Jag har varit hemma en helg nu och laddat batterierna (klyschigt? Jepp.), och nu känns allt lite bättre. Det blir nog bra till slut, bara vi får våra baracker och slipper sovsalar.

Jag skulle önska

att vi fick t ex en hund, eller kanske en katt som husdjur i Vordingborg. Ja, om vi nu prompt ska ha några alltså. Gråsuggor är ju faktiskt inte ens halvkul.

Vissa saker är svåra att greppa om en inte uttalar orden högt. Ibland kan en upptäcka exakt hur sant det är, och det suger till i hela kroppen. I mitt liv är det starkaste exemplet "jag älskar dig". Känslan finns det, och övertygelsen. Ändå är det inte förrän jag uttalat orden som det snurrar till i huvudet, och kroppen blir till gelé, för ja, jag älskar dig.

Andra saker kan kännas hur sanna som helst i huvudet, och kanske t o m när en uttalar det första gången. Andra gången hör en själv hur det låter, och tredje? Nä, det är nog inte sant i alla fall. Det specifika jag tänker på nu är orden "jag funderar på att försöka hitta ett nytt jobb". Ja, jag sa det. Ja, jag sa det högt, och ja, jag menade det då. När jag väl sagt det kändes det dock inte fullt lika sant längre. Nu vete fan.

Jag trodde faktiskt inte att jag någonsin skulle uttala de orden gällande det här jobbet. Visst, det har förändrats oerhört mycket sen jag började (ärligt talat, det är nog bara bilarna och några av kollegorna som är desamma), men jag har hela tiden försökt att se det positivt. Jag tror fortfarande att det kan bli bra igen (jag måste tro det, för annars måste jag leta nytt jobb omgående), även om det inte kommer att se likadant ut som i början. Det som stör mig nu är fortfarande att behövas skuffas ihop i sovsalar som om jag var på ett kollo, och att vara tvungen att umgås med folk jag faktiskt inte har någonting gemensamt med. Jag trivs väldigt bra med de flesta, men jag vill kunna välja själv om jag vill umgås med folk eller inte. Dessutom är jag nu i skrivande stund så förbannat trött på den oerhörda brist på framförhållning som visat sig gång efter annan.

Det senaste är nu i Kristi himmelfärd, då Autobahn (som vanligt på söndagar och andra helgdagar) är avstängd för tung trafik som saknar tillstånd. Det verkade ha missats på kontoret, och när de väl kom på det glömde de att meddela oss om schemaändringar. Vad gäller den här veckan har jag nu inom loppet av bara några dagar fått fem eller sex olika bud om tider. Det leder till att det är stört omöjligt att planera någonting, och att jag (jag vet, det är inte mitt fel att saker missas i planeringen på kontoret, men ändå) får dåligt samvete för att jag hindrar Siri från att göra något vettigt i helgen eftersom jag varken kan säga bu eller bä till om jag är hemma. Just nu (jag litar inte på att det stämmer i morgon förstås) ser det ut som att jag ska jobba från onsdag morgon, och komma hem ... eh ... ja, nån gång i helgen. Just nu är jag så less att jag bara vill gråta.

Men vafan, det blir nog bra.

Vid 30 års ålder borde jag ha lärt mig

att det jag tycker är självklart absolut inte är självklart för andra. Jag borde dessutom ha lärt mig att ... det är ärligt talat en jävla massa jag borde ha lärt mig, men som jag uppenbarligen har missat. Jag misstänker att jag inte riktigt tänker som andra rätt och slätt, för gjorde jag det skulle jag slippa bli ledsen över saker som faktiskt inte betyder ett smack.