måndag, mars 29, 2010

Utan sammanhang faller jag

Jag har nu varit hemma i ett oändligt antal dagar känns det som. Jag sitter i soffan, och mellan sammanbitna tänder förbannar jag mig själv, min kropp och min mesighet. I stället för att sitta hemma hade jag kunnat sitta i en lastbil i Tyskland. I stället för att bara hasa runt och tappa fästet än mer hade jag kunnat göra det jag gillar så mycket, och dessutom kunna försäkra mig om en hyfsad lön.

Jag sitter i soffan och förbannar min kropp och min mesighet. Låter jag bara bli att vrida snabbt på huvudet så är det inte så illa. Låter jag bli att snabbt vrida på huvudet kan jag hålla mig på fötter, kan jag gå rakt, kan jag stå upprätt. Jag hade kunnat göra något vettigt, jag hade kunnat ha ett sammanhang. Utan sammanhang faller jag.

Jag känner så väl igen det här. Jag är hemma, och efter bara ett par dagar klättrar jag på väggarna. Ytterligare ett par dagar så börjar jag tappa fokus, tappa lusten att göra något, tappa initiativförmåga och driv (du vet det där som jag har ungefär en tesked av i vanliga fall). Nu har jag haft turen att ha haft sällskap både fredag och lördag, så egentligen är det inte så illa.

Tillbaka till jobbet, det är dit jag vill. Å andra sidan, om jag inte kan vrida på huvudet för att kolla speglarna utan att trilla av stolen har jag nog inte så mycket där att göra.

3 kommentarer:

Maggan C sa...

Kristaller i båggångarna?????? Hursomhelst skulle jag själv bli vettskrämd för såna symtom som du har! Kan nån säga vad det är?

hansi sa...

Ja du, just nu verkar ingen ha den blekaste aning. Läkaren sa att det antagligen inte var nåt farligt. "Det är ju inte speciellt troligt att det är en hjärntumör. Det skulle ju kunna vara det förstås, men det är inte speciellt troligt." som den oerhört känslige mannen sa.

Jag är inte oroad, mest irriterad över att jag inte jobbar och gör nåt vettigt. Nu väntar jag på att få en kallelse till örondamen, och se vad hon har att säga. Under tiden ska jag mest försöka att hålla mig på fötter och se glad ut. :)

Maggan C sa...

Ja, tyvärr finns det okänsliga människor i sjukvården. Där också. Som sjuksköterskan sa till min mamma när hon mådde illa, hade magont och ångest: alla dina prover är normala, så du kan inte vara sjuk! Se glad ut kan du ju i alla fall, eller hur? Kram kram, bästa Hansi!