Jag kan inte längre lita på min kropp

För ett par månader sen började jag bli yr. Det var ingen fara då, och har egentligen inte varit det förrän nu (okej, det är fortfarande ingen fara, men det inverkar menligt på mitt liv). Nu har det accelererat, och jag känner mig vinglig och illamående mest hela tiden. Ibland flimrar det till för ögonen, lite som om jag ser en film och det fattas några bildrutor. Det blir som ett hack, och det stör mig. Det gör mig dessutom lite bekymrad, för tänk om jag missar nåt i hacket?

Idag har jag varit hos läkaren. Det gick inte att säga någonting om vad som kunde tänkas orsaka det här, men jag ska skickas till en öronläkare, och har fått ta en massa blodprover. Det kan tänkas vara öronen, det kan vara ögonen. Det kan t o m vara nacken som spökar.

Hur som helst: jag är inte orolig, mest irriterad. I morgon var det meningen att jag skulle jobba, till på köpet är det den sista utlandssvängen på det här schemat. I stället blir jag hemma, för ärligt talat: om jag inte kan stå upprätt i badrummet, utan trillar ihop och skallar handfatet på vägen ner, då är jag nog inte så lämplig bakom ratten heller.

Så, här sitter jag. Jag är arg för att jag inte längre kan lita på min kropp. Jag är trött på att vara yr. Jag är öm i höger ögonbryn som jag bankade i handfatet. Jag är tamejfan helt jävla gråtfärdig.

Jag tar en paus nu. Jag tar en paus från bloggandet, från Facebook, från mänsklig kontakt. Nu är det jag, en bunt böcker och en del filmer. Om du ringer, och jag inte svarar: var inte orolig. Det är inget fel, bara jag som är lite trött och less. Jag ger upp för en liten stund, för ett par tre dagar, för en vecka. Vi får se.