Jag har en ny kollega!

Äntligen! Jag kommer inte att vara ensam kvinna på åkeriet längre. Det är så roligt, dels för att det är en till tjej helt enkelt, och dels för att det är en jävla bra chaufför. Det här hörrni, det kommer att bli bra!

När jag fick reda på att hon skulle börja här ändrade jag min status på Facebook till nåt i stil med "jag har fått en ny kollega (en efterlängtad)", och hon påpekade då att det var första gången hon fått höra att hon var just det, efterlängtad. Jag antog att det bara var i yrkeslivet, men nej: det var första gången, punkt slut. Lite samma sak hände igår, när en person med ett väldigt vackert och smittande leende inte bara reagerade med ett enkelt "tack" när jag kommenterade det, utan snarare blev generad. Hell, t o m JAG har fått höra att jag har ett vackert leende!

Det fick mig att fundera: är jag bortskämd med folk omkring mig som berättar att jag är bra, att jag är fin, och att de saknar mig? För mig är det självklart att berätta att jag är glad att jag träffar mina vänner (om jag är det :P), att jag saknar dem, och att de är fina. Jag är inte främmande för att berätta för folk jag inte känner att de har snygga skor, eller att de har vackra händer. Är jag - och min bekantskapskrets - onormal, eller har jag helt enkelt råkat ut för två personer under mycket kort tid som är sorgligt bortglömda när det kommer till uppskattning? Hur som helst, leendet är väldigt vackert, och kollegan mycket efterlängtad. Så är det med det.