Jepp, idag blir hansi vuxen.

Snart är jag vuxen

Om mindre än en vecka fyller jag 30, och det hade ju onekligen varit trevligt att ha ett hem som speglar att jag är vuxen. Men vad sjutton, den här helgen har jag prioriterat svirande framför städning. Jag låtsas att det är ett tecken på vuxenhet.

... och möblerna är nästan på plats

Idag kom David förbi för att lämna bilen, och erbjöd samtidigt sin hjälp att möblera om. Gudarna ska veta att det behövdes, för jag pallade nästan inte att gå in i kaoset på egen hand. Nu är möblerna äntligen nästan på plats, så nu är det bara resten kvar. Jag ska - vid tillfälle - raida Emmaus och Sirius loppmarknad i jakt på ett skåp att ställa in i sovrummet, och försöka komma på hur jag vill ha det där. Just nu är det gråtfärdighetsvarning utfärdad på det rummet, men det kommer nog att bli bra det med.

Prio ett när det kommer till större inköp är f ö ljud. Visst, det går att kolla på film och lyssna på skivor i PS2 (med ljud från tv:n alltså), men det är inte njutbart.

P3, mitt missbruk

Jag älskar nästan allt i P3, förutom Mitt p3, som kan vara det värsta skit som sänds i någon radiokanal. I kid you not, hittills har jag inte hört något som fått mig att vilja lyssna vidare. Ändå har jag verkligen försökt.

Men, jag älskar P3, nästan helt förbehållslöst.

... men gårdagen var (till allra största del) helt jävla kalasbra

Jag är ofta vaken ganska många timmar i taget när jag har jobbat. Det blir ju så när det ska köras hem nattetid, och en kommer hem på morgonen. Att gå och lägga sig då kan bli farligt, eftersom hela dagen kan gå åt, och dessutom vänds dygnet på ett tråkigt sätt. Jag vaknade kl 10 i torsdags (och så hade jag den där jävla dagen), så när jag kom hem strax efter 08.30 igår var jag ganska mör. Jag hade så mycket packning att jag inte hade ro att handla frukost på vägen, så jag gick raka vägen hem. Väl där dumpade jag mina saker i hallen, kom på att jag hade mackor och yoghurt i väskan, och åt en snabb frukost. Nej, jag åt den inte i hallen.

Strax efter 12 kom Lena, och sen blev det så bra. Vi hängde på stan: åt sushi i solskenet på bryggan, drack kaffe, shoppade lite, drack mer kaffe, shoppade lite till ... en bra dag m a o.

Dagen avslutades med ett besök hos David, för att hänga och kolla på hans lägenhet. Jag kan inte undgå att bli avundsjuk (jag erkänner det i alla fall) på att det syns att någon bor där. Det är hemtrevligt och mysigt, och allt har sin plats liksom. Hos mig är möblerna fortfarande inte utflyttade till dess rätta platser, och det är grejer överallt. Att jag dessutom mest är hem och vänder, och sjukt trött när jag kommer hem, gör inte att det blir mysigare hemma. Just nu blir jag alldeles uppgiven av att bara se mig omkring, för det känns som att det aldrig kommer att bli hemtrevligt här igen.

På tal om att få det hemtrevligt: jag hade stora planer för den här veckan. Jag räknade med att vara ledig fredag-fredag (eller kanske torsdag), och hade jättemycket inplanerat. Jag skulle träffa flera av mina vänner som jag sällan hinner träffa, jag skulle baka inför födelsedagsfest, jag skulle städa, möblera om och göra fint. Jag skulle dessutom ha tid att bo in mig, att faktiskt lära min kropp att ja, den bor här, och den bor här alldeles ensam. Men nej. När ska hansi lära sig att schemat inte är skrivet i sten? Visst, jag är ledig några dagar, men jag jobbar måndag morgon till tisdag eftermiddag, och sen iväg igen vid midnatt mellan torsdag och fredag. Hur jag ska ha tid att få till en födelsedagsfest till lördagen efter fredagen jag kommer hem är för mig en gåta.

Men nej, jag är faktiskt inte bitter. Jag kommer att vara hemma på min födelsedag, och förhoppningsvis ha trevligt på den. Jag kommer dessutom att lägga min energi de här lediga dagarna på att träffa folk, och så struntar jag helt enkelt i mysfaktorn i hemmet. Idag ska jag t ex träffa Sophie och Lukas (a k a världens vackraste barn), och sen Lisa. Det blir bra bra som fan.

Vissa dagar borde strykas ut almanackan

När jag kom hem igår hade jag varit hemifrån strax över en vecka. Det gör mig inget, som vanligt. Jag åkte till Linköping i torsdags, och stannade hos Simone över helgen. Jepp, det är verkligen perfekt att kunna kombinera jobb och fritid så.

Från Linköping tog jag tåget till Malmö där en lastbil stod och väntade på att jag skulle komma och göra den sällskap mellan Malmö och Oskarshamn den gångna veckan. Det mesta gick bra, trots att det var mackor och yoghurt som gällde som mat (på tåget är det galet svårt att ta med mat för en vecka, och det enda stället som var smidigt att handla på var Statoilmacken i Osby). Som sagt, det mesta gick bra, men så kom torsdagen.

Eller nej, vi backar bandet: det började redan på onsdagen. Jag kom till Malmö strax efter 14, och visste att jag hade gott om tid. Jag skulle inte behöva åka förrän 03 morgonen efter, så jag skulle ha möjlighet att i lugn och ro gå in till stan från hamnen, och äta och bara titta på folk och ta det lugnt. Men nej, så kul ska jag uppenbarligen inte ha det. När jag kom in på kontoret nere i hamnen, och berättade att jag skulle komma tillbaka vid 03 och hämta en trailer som skulle komma in vid 19, berättade de att de har nya öppettider. Det går alltså inte att komma in på hamnområdet mellan 00 och 06, vilket innebär att ... ja, att det skiter sig för typ alla som skickar trailers lösa.

Så, kris och panik, och direkt i säng för att sova fram till strax efter 23, hämta trailern, köra till Oskarshamn, ta ytterligare nio timmars vila och sen lossa och lasta. Okej, här börjar det på riktigt, dagen som gud glömde och som verkligen borde strykas ur kalendern för alltid.

Trailern? Den bråkar, big time. Där kapellet fäster i framkant är stången sned, så den hakar antingen i så hårt att det krävs stora mängder våld för att få loss den, eller så går den inte att få dit alls. Spännaren till kapellet på höger sida satt löst, i bara en bult. Det innebar att för varje gång jag spände eller lossade på den kändes det som att jag skulle få den i handen. Ett spännband repades upp och blev bara fluff eftersom den som lastat trailern inte flyttat undan banden innan racken ställdes dit.

När trailern skulle lastas hängde kapellet och slängde i framkant, eftersom de mängder av våld som krävdes för att få dit det inte fanns i min kropp just då, särskilt inte när det handlade om en resa på kanske två minuter mellan los och last. Det började regna. Inte mycket till en början, men nog för att komma i ögonen och irritera. Efter en stund vräkte det ned. Ja, hytterna (för det var såna jag lastade) hamnade snett, så efter att ha spänt fast allt var jag tvungen att lossa några band (plocka ned bräder också för den delen), och få den flyttad. Jag stod i takdroppet och spände banden, och vid det här laget var jag blöt ända in på underkläderna.

När allt äntligen var på plats, och jag hade använt så mycket våld att jag nästan skrämde mig själv för att faktiskt få dit kapellet (som även strulade på vänster sida så klart) kunde jag köra därifrån. Ingen skugga ska falla på personalen på utlastningen i Oskarshamn. De är alltid oerhört trevliga och effektiva, och det är ett rent nöje i vanliga fall att lasta där.

På vägen till Malmö behövde jag fylla på AdBlue, och svängde in på Shell i Oskarshamn. Där var det nåt spån som hade ställt ifrån sig bilen exakt där vi som kör större saker än en liten Ford behöver svänga, så det var ganska meckigt att ta sig förbi.

Trailern (som vid fler än ett tillfälle fått mig att tänka att "hat är inte ett tillräckligt starkt ord för att beskriva vad jag känner för den") skulle lämnas in på reparation, och jag hade fått adressen och knappat in den på gps:en i bilen. Jag vet att den inte är att lita på, och att den ofta väljer puckade vägar. jag vet det, och ändå är jag dum i huvudet nog att tro på den. Så ja, jag hamnade mitt i Malmö efter att ha tankat, och sen gått på gps:ens inledande "sväng höger". Med "mitt i Malmö" menar jag verkligen mitt i Malmö. Mitt i. Nej, där får jag inte köra, så klart, men det blev så. Körtid? Den drog jag över, låååångt. Till slut hittade jag till stället där trailern skulle lämnas av, och ja, de hade stängt så jag skulle ställa den längs gatan. Plats? Nope, det fanns ingen, så jag fick mecka nåt överjävligt.

När jag äntligen kommit ned till hamnen, städat ur bilen lite snabbt och lämpat in mina grejer i Angelicas bil var det faktiskt ganska okej. Det var mer än okej, det var t o m riktigt bra. Å andra sidan, efter en så jävlig dag behövde jag det.

Vaken sen 26 h

men ärligt talat: så jävla sliten ser jag väl ändå inte ut?

En helg i Linköping var just vad min själ behövde. Alla borde ha en egen Simone.

Märkligt men sant

Jag har ont i nacken, jag har överansträngt vänster fot, och jag är trött som ett djur. Ändå är jag så märkligt tillfreds, och nöjd. Jag gillar't.

Alla borde ha en egen

Jag är dålig på att säga det ibland, men jag är så vansinnigt glad över mina vänner. Igår fikade jag med Linus, och det var så himla trevligt. Alla borde ha en egen Linus. Jag pratade med Jens på vägen ner till Malmö, och blev som vanligt glad bara av att höra hans röst. Alla borde ha en egen Jens. Jag pratade ett par vändor med David också, och han har koll på allt. Alla borde ha en egen David. Jag blev medsläpad av Lena på fest när jag egentligen mest var ful och trist, och det blev hur bra som helst. Alla borde ha en egen Lena. Jag pratade med Lisa i telefon förra veckan, och märkte hur mycket jag saknade henne. Alla borde ha en egen Lisa. För ett tag sen fick jag ett meddelande från Petra där hon skrev om Malmö och Carina, och jag blev alldeles varm i hjärtat. Alla borde ha en egen Petra. Storasyster Anneli tar hand om mig, lillasyster Sophie påminner mig ständigt om att hon älskar mig, och lillasyster Anniela är fin på sitt sätt. Alla borde ha egna fina systrar. Jag har inte träffat Håkan på jättelänge, men jag har tänkt mycket på honom, coh att jag saknar honom. Alla borde ha en egen Håkan.

Jag tror att det jag vill ha sagt är att jag är så oerhört jävla lyckligt lottad som har så fantastiska människor omkring mig, trots att jag många gånger verkligen inte förtjänar dem. Alla borde ha lika fina vänner och systrar som jag.

PMS? Inte jag!

Jag är på nästan orimligt gott humör. Det blir så när en umgås med fantastiska människor, samt har flera umgåsningar (klart det är ett ord) inplanerade. Mer sånt!

... och trots att sängen är bara min kryper jag ändå ner på vänster sida.

PMS:ig, skitttöntig och glad

Igår hade jag en typiskt konstig dag. Jag var på ett sånt där skumt humör, typiskt PMS:igt "men ååh vad det är synd om mig, ingen vill leka och ingen har tid att fika", vilket är skittöntigt eftersom jag inte gjorde någon ansträngning att hitta någon att hänga med. Hur som helst, när eftermiddagen kom så hade jag fortfarande inga kvällsplaner. Kulturnatten lockar mig inte alls, eftersom jag bara blir irriterad av att det är folk överallt (det blir lätt så efter en vecka i lastbil), och vad skulle jag annars hitta på? Lena hörde av sig om en inflyttningsfest hos en person jag aldrig träffat, och min vana trogen tänkte jag "men ååh vad jobbigt, jag kan ju inte ens umgås med folk, jag minns inte hur en göööör!", så där gnälligt som bara en PMS:ig hansi kan.

Aldrig mer ska jag tvivla på Lenas goda omdöme, för trevligare fest var det mycket länge sen jag var på. Nånstans innerst inne har jag tydligen kvar nåt slags social kompetens (även om den inte visade sig så särdeles mycket igår, men det verkade inte nödvändigt i sällskapet), trots många långa timmar i lastbil med Hit-Radio Antenne som enda sällskap. Typiskt bra kväll om du frågar mig.

Flatlugg borta, och vad är kvar?

Malin, frisören alltsa, sa "sa, ska vi inte klippa av flatluggen?", och blev nöjd när hon fick göra det. Vad blev kvar? Tja, om vi säger sa här: mer stereotypt flatig har jag aldrig i mitt liv sett ut. Jag gillar't.

Jamen ja, det var det här med första intryck

Jag är skitdalig pa dem. Jag kan för mitt liv inte ge ett gott första intryck. Dels är det ju det gamla vanliga problemet att jag inte ens gör intryck nog för att folk ska minnas mig fem minuter senare (och här tänkte jag lägga in en länk till mitt vanliga "men aaah, folk kommer inte ihag mig trots att jag har träffat dem femton ggr, vad fan är det för feeeeel?", men jag hittar inget. Vi far se om jag hittar det när jag kommer hem och inte surfar pa tid), och dels är det det lite jobbiga att jag är sa oerhört dalig pa att träffa nya människor att jag ger ett helt vrickat första intryck. Sa, antingen minns folk mig inte, eller sa minns de mig som den märkliga bruden som pratar strunt i 180, ibland utan att andas.

Det finns lite olika lösningar pa problemet, om det nu är ett problem: 1) sluta träffa nya människor. Ärligt talat, jag har fantastiska vänner och kompisar, jag behöver faktiskt inte fler; 2) sluta svamla sa förbannat. Men, vi vet alla att det egentligen inte är en möjlighet; eller 3) ge fan i vad folk tycker, och hänga med dem som gillar mig, och inte vara sa förbannat man om att göra ett gott första intryck. Jag menar, det första Suzann hörde av mig (även om vi faktiskt hade setts tidigare: typiskt exempel pa att vara en gra mus som smälter in i mängden ibland) var att min telefon "suger hästkuk". Hon vill hänga med mig ända, och det maste väl betyda nagot? ;)

Hösten, andra sommaren

Jag hade pa känn att det skulle bli en fantastisk höst, sa jag väntade ivrigt. Det visade sig att hösten inte hade nagot att erbjuda, eller snarare: jag hade inget att erbjuda hösten. Sa, jag startar om: just nu är det närmare 28 grader i Travemünde, vilket torde innebära att hösten inte har kommit. Jag kan alltsa bortse fran den taskiga starten hösten fick, och starta en helt ny. Bra va?

F ö: höstdeppighet suger hängig gubbröv. Inte pax för den.

Inrökt i Travemünde

Vi är tva den här veckan, och det är bade bra och daligt. Att umgas dygnet runt med en brud som har om möjligt ännu sämre attityd än jag tar pa krafterna, men satan vad hon kan köra!

Var trailer som skulle komma in kl 19 ikväll är försenad, och kommer inte förrän inatt. Det innebär att det är en evinnerlig tur att vi är tva, eftersom vi da kan komma fram och tillbaka till Zwolle pa ett körpass, och hinna med färjan imorgon kväll.

Just nu sitter vi i Travemünde och fördriver lite tid, och försöker vända dygnet rätt. Det är helt klart att föredra att sitta pa västvärldens sunkigaste internetcafé (3€ för 1 h) framför att sitta i en knalhet bil i hamnen en hel dag. Sa det sa.

Snooortidiga mornar

som den här är inte lätta att tampas med. Frukost blir så svårt att få i sig, men är ändå ett måste. Vad har jag glömt? Kaffemuggen ska ut ur (det tomma tomma) skåpet, maten ska plockas fram ur frysen, jag ska sträcka på mig och trösta mig med att första biten (förutom vägen till Södertälje, som jag inte kommer undan hur jag än gör) kan jag sitta bredvid och halvsova. Jepp, ny kollega som jag rapporterade om igår, och ännu bättre: hon ska med den här svängen, så jag kommer att ha sällskap hela veckan! :)

Dags för frukost och en stunds stirraraktframochhoppasattjagvaknar.

Lycka är en sax i rätt händer

Efter att ha haft en ganska överjävlig dag (inget speciellt egentligen, bara brist på sömn och mat) med ilska som legat under ytan, och tårar som runnit helt utan anledning fick jag nog. En lång dusch gjorde mig snäppet gladare, men håret var tamejfan som trolldeg när jag torkade det.

Vägen till instant happiness är som vi alla vet ett besök hos frisören. Jag vet inte om jag ha berättat det, men jag har världens bästa frisör. Hon är smart, hon är snygg, hon är rolig, och framför allt: hon klipper kungligt! Så, efter att - med gråten i halsen - betraktat det som en gång var hår ringde jag salongen där Malin jobbar. Nej, klockan var halv sex, och det fanns ingen tid, fast ... "Nej Hanna, inte trimmern! Kan du vara här klockan sex?".
Nu är håret kort, kortare än på mycket länge. Luggen var tvungen att ryka eftersom den var som gummi. Kvar är hår som på sitt längsta är 2 cm. Nu är det dessutom nyblekt (men hemmagjort), och jag fick inte bort allt. Så ja, håret är pyttekort, och kalasgult. Jag ska låta det vila i nån vecka eller två, sen ska jag bleka om det.
Skittöntigt kanske, men jag känner mig sjukt mycket gladare.

Förresten, Malin jobbar på Nikita i Forumgallerian i Uppsala. Hon är grym!

Det där med beslut och tatueringar

För ett tag sen funderade jag över om beslutet skulle kännas som antingen ett läkar-, eller ett frisörbesök. Jag kom ett tredje alternativ: tänk att du går förbi ett ställe där de gör tatueringar. Du har funderat över en tatuering ett litet tag, och går in på chans. Det visar sig att de har tid alldeles nu på en gång, och i stället för den där lilla blomman på höger höft du funderat över, kommer du ut med en stor jävla drake över hela ryggtavlan, med svansen ut över höger arm.

Så, beslutet kom lite för snabbt, och blev väl drastiskt. Till en början är du ändå sjukt nöjd, för kolla vad du vågade, och snygg är den också! Efter ett tag får du vrålångest, för det är ju ingen liten grej som lätt kan täckas över, och herregud vad du ångrar dig. Här finns alltid risken att du kommer att ångra dig för evigt, men också chansen att du ska vänja dig, och t o m lära dig att älska draken (som du kanske t o m döper till nåt gulligt, eller nåt superhårt norsk black metal-liknande). Nu är bara frågan: vilket blir det?

Jag har en ny kollega!

Äntligen! Jag kommer inte att vara ensam kvinna på åkeriet längre. Det är så roligt, dels för att det är en till tjej helt enkelt, och dels för att det är en jävla bra chaufför. Det här hörrni, det kommer att bli bra!

När jag fick reda på att hon skulle börja här ändrade jag min status på Facebook till nåt i stil med "jag har fått en ny kollega (en efterlängtad)", och hon påpekade då att det var första gången hon fått höra att hon var just det, efterlängtad. Jag antog att det bara var i yrkeslivet, men nej: det var första gången, punkt slut. Lite samma sak hände igår, när en person med ett väldigt vackert och smittande leende inte bara reagerade med ett enkelt "tack" när jag kommenterade det, utan snarare blev generad. Hell, t o m JAG har fått höra att jag har ett vackert leende!

Det fick mig att fundera: är jag bortskämd med folk omkring mig som berättar att jag är bra, att jag är fin, och att de saknar mig? För mig är det självklart att berätta att jag är glad att jag träffar mina vänner (om jag är det :P), att jag saknar dem, och att de är fina. Jag är inte främmande för att berätta för folk jag inte känner att de har snygga skor, eller att de har vackra händer. Är jag - och min bekantskapskrets - onormal, eller har jag helt enkelt råkat ut för två personer under mycket kort tid som är sorgligt bortglömda när det kommer till uppskattning? Hur som helst, leendet är väldigt vackert, och kollegan mycket efterlängtad. Så är det med det.

Jag är finare i skrift

Jag är finare i skrift än i verkligheten. Jag är finare på bild också (vilket egentligen skulle kunna få mig att gråta blod på ort och ställe, eftersom de flesta bilder av mig skulle tjäna som skräckpropaganda för ... ja, vad fan som helst. "Gör inget dumt eller fel, då blir du som HON!", men vad hälper det?).

Jag är en av de där få personerna som faktiskt är trevligare på nätet än i verkligheten. Det är sant! Många passar på att få ur sig sina aggressioner på nätet, och framstår som långt mycket otrevligare än de i själva verket är. Inte jag. Eller jo, jag framstår ofta som arrogant, sarkastisk och otrevlig i skrift, inte tu tal om saken. Det som skiljer mig från de andra barnen är att jag är värre i verkligheten.

Jag tror att jag antingen ska börja bli långt mer otrevlig på nätet, alternativt "fula till" mitt språk en smula. Jag misstänker att jag i skrift kan framstå som halvhyfsat vettig, men det beror nog helt enkelt på att jag då har lite mer tid att tänka, och att saker inte kommer ut utan att passera hjärnan. Hur som helst leder det till att jag lurar folk, och det är inte speciellt snällt (vilket är helt i linje med hur jag lever mitt liv i övrigt), men inte heller trevligt (och faktiskt, trevlig är jag banne mig ibland).

Det får bli sms-svenska för mig hädan efter, då kanske folk blir positivt överraskade när de träffar mig.

Ibland blir det precis som väntat

Älskade hansiliten, varför gör du så här mot dig själv?

Jag trodde att om det var något jag lärt mig under mina snart 30 år, var det att aldrig förutsätta att något ska gå bra, att aldrig förvänta mig att saker ska funka, och att aldrig aldrig ta ut något i förskott. Om en gör som jag brukar, d v s siktar mycket lågt, är det värsta som kan hända ett "jahapp", och allt annat över det är en hejdundrande bonus. Men, återigen har jag frångått mina principer, och vad får jag för det?

Så, ibland blir saker precis som väntat, d v s ett "jahapp". Ibland blir samma "jahapp" ett litet slag i ansiktet, eftersom jag, fastän jag vet att jag har att förvänta mig en grej, innerst inne hoppats en smula på en annan. Älskade hansiliten, aldrig hoppas, aldrig tro. Det enda som duger är rena fakta, allt annat kan gå åt skogen.

Ibland hatar jag att ha rätt.

(Men nej, det är egentligen inget särskilt jag tänker på, snarare en samling av särskilda grejer. Det börjar bli en rejäl hög.)