Så typiskt

Hur kommer det sig att varje gång jag har blivit sams med tanken på att vara ledig, och faktiskt planerat in något (som Uppsala Pride i det här fallet) så kommer det ett samtal om kanskejobb? Jag känner mig som ett as när jag säger "njaaaa... Jag är upptagen resten av veckan." Samtidigt måste jag ju kunna planera min ledighet en smula (men hilfe vad jag gärna skulle vilja köra nu, jag lider en smula av lastbilsabstinens). 

Idag drar det igång!

Jag vet att jag brukar gnälla när jag är ledig (och gudarna ska veta att jag har gjort det nu), men det finns en väldigt bra sak med att vara ledig just nu: Uppsala Pride drar igång idag! Så, ta en span i programmet, och kom sen till Uppsala, för jag tror faktiskt att det kan bli hur bra som helst.

Det är dags igen

"What Bella wants. What Bella wants is what she can't have. What she wants is open windows on  summer nights. Lone walks along the shore. No fear of the motorway breakdown. No terror of the dark. No horror of the gang. No comments in the street. No furtive touchings on the Tube. No more stroking their egos for the fear of the fist in the face, the broken nose, the blood and snot running into her mouth. Bella was born free and everwhere in chains. Usurpers have stolen her inheritance, and she must reclaim it."

Det är dags att läsa om "Dirty Weekend", men jag kan inte hitta den. Jag har den nog utlånad, frågan är bara till vem. Om det är du som har lånat den, kan du lämna tillbaka den snart?

"Jag ska börja ett nytt liv"

Jag ska inte börja ett nytt liv bara för att jag äntligen har köpt ett par bra löparskor (jag ska inte springa, jag ska gå). Jag ska inte börja ett nytt liv bara för att jag, inte en dag för sent, har köpt en balansplatta. Nej, jag ska inte börja ett nytt liv bara för att jag faktiskt till slut har bokat in en tid för provträning på Nautilus.

Skorna har jag köpt för att jag har oerhört låga fotvalv och behöver mycket stöd för att inte slappa till anklarna ännu mer. Balansplattan behöver jag för att jag ska ge mina anklar en chans att bli lite stabila och starka. Provträningen (och det kort som troligtvis följer av det) behöver jag för att orka med att sitta stilla så mycket som jag gör.

Jag ska inte börja ett nytt liv, däremot ska jag bli lite bättre på att förvalta det jag redan har.

hemma.nl

Det är lite farligt med mycket tid på flygplatser

Just nu sitter jag och funderar på om jag inte behöver köpa en parfym som inte bara doftar rasande gott, utan även har en cool flaska. Vem kan egentligen motstå en parfym som heter Alien?

Holland och sånt där

Här sitter jag då på Schiphol. En bra stund har ägnats åt att förbanna den kassa (men ack så dyra) uppkopplingen, eftersom den helt plötsligt bara ... alltså, den dör inte, den bara somnar en smula. Vissa sidor går att komma åt en liten stund (Facebook t ex), andra (Qruiser) går inte tat nå alls. Och nej, jag tror inte att det är nåt porrfilter i vägen.

När jag skulle passera säkerhetskontrollen började mannen som kollade scannern att skratta. "Behöver du alla de där prylarna?" frågade han, och fnissade när han pekade på tre mobiltelefoner (Nokia, Sony Ericsson, iPhone), dator, gps, kamera och handfree. "Yup" sa jag, medan jag kämpade för att hålla byxorna uppe under tiden som jag krånglade av sjal och huvtröja. Det var tur att jag slapp plocka upp sladdsamlingen, den hade kunnat ge upphov till mer än ett höjt ögonbryn.

I alla fall, jag sitter på Café Chocolat och har just dragit i mig dagens första kopp kaffe. Det är galet, men när jag jobbar dricker jag väldigt lite kaffe. Å andra sidan, jag brukar kunna ta igen det med råge när jag väl är hemma.

Varför sitter jag då på flygplatsen, i stället för att köra hem? Jo, det ska jag berätta: jag har idag levererat en bil till Rotterdam, och har alltså gjort mig av med min ride så att säga. Jag har inget emot att flyga, jag gillar det skarpt (även om det är miljöbovigt så det förslår), men jag hade gillat att köra hem i en ny bil också. Bilen jag lämpade av var av det maffigare slaget (en 620 med V8, blå och tjusig), och den väckte stor uppmärksamhet i bilköer när folk hade tid att titta på den (att folk sen höll på att köra in i räcket när de upptäckte att det var en brud vid ratten hör liksom inte till. Vad är det med folk egentligen? Jag har förresten bestämt mig för att skälet till att folk reagerar som de gör är inte för att de blir förvånade att det finns tjejer som kör, utan för att jag är så intill svimningsgränsen apsnygg. Vi kan låtsas det i alla fall, så blir det lite roligare, i stället för bara tröttsamt.).

På tal om tröttsamt, eller i alla fall trött: jag är en smula åt det hållet. Jag är alltså trött (ja, tröttsam också, det vet jag nog). Jag klev upp 23.17 i går kväll, och kommer att landa 23.10 i kväll. Jag har slarvat med maten också (nu blev du överraskad va?), men just nu känner jag inte för att leta upp något att äta. Jag sitter bra här.

Schiphol är förresten en galet bra flygplats. Ja, förutom uppkopplingen, men det är ju knappast det som är det allra viktigaste på en flygplats (men nästan).

Malmö

... men annan bil.

Death by tray it shall be!

I december ska jag se Eddie Izzard. Det är så fint att det känns overkligt.

På tal om sånt som gör en gråtmild

Jag såg inte melodifestivalen, men jag hörde en del av det på radio. Mycket var skräp (men det var på intet sätt en nyhet), men en del var klart värt att lyssna på. När allt var färdigt, och det stod klart att Alexander Rybak hade vunnit hade jag en liten gladkula i bröstet. När han sen började sjunga upptäckte jag att jag stod med tårar strömmande nedför kinderna. Jag fattar inte att jag blir så jävla gråtmild så fort jag får mens.

Känsliga varnas

Om du på något sätt är överkänslig mot oerhört smöriga bilder (vilket vi alla normalbegåvade troligtvis är) så utfärdas härmed en varning: det är illa. Jag kan inte riktigt säga hur illa, eftersom jag inte har pallat att titta.

Gör som jag, slå på videon och byt snabbt som rackarns till en ny tab. På så sätt slipper du de otäcka otäcka bilderna (jag skojar inte, det är verkligen så smörigt och heteronormativt att det står mig upp i halsen), men kan ändå höra den fantastiska låten. Jag tror att det kan vara den vackraste sång som någonsin skrivits, och han framför den på ett så vackert sätt.

Så, "I Want You" med Elvis Costello:

... och på rastplatsen i Torsvik

bränns det gummi. Håhåjaja, dagens ungdom och så vidare.

Jag krockade

Någonstans i Skåne sa det "dunk", och sen "dunk" igen. Det var en liten pippi som tyckte att det var en god idé att korsa motorvägen på låg höjd, och som krockade med högra sidan på vindrutan, sen med höger spegel. Det var ett otäckt ljud, och jag tippar på att pippin tvärdog.

På tal om fåglar som korsar vägen på låg höjd: om jag inte hade bromsat härom dagen hade jag smackat rätt in i en stork som lite avslappnat flög över vägen. En stork! Jag trodde knappt att såna fanns på riktigt, de känns liksom som sagodjur. I Holland finns de i alla fall (ja, jag vet att de finns på fler ställen, men Holland är enda stället jag har sett dem).

Is that your phone number?

När jag kommer till Zwolle och ska lossa trailern jag har med, måste jag anmäla trailernummer i vakten först. Jag undrar om mina kollegor också får frågan "is that your phone number?" när de rabblar numret.

För övrigt

så älskar jag min arbetskilt, trots att jag den senaste tiden har sett beteenden jag trodde dog ut i mellanstadiet: vuxna män som slänger sig ned för att hinna kolla under kilten när jag kliver i och ur lastbilen. Ibland vet jag inte om jag ska skratta eller gråta på jobbet.

Igår såg jag ytterligare en snubbe som fick sin polares kaffe i nacken bara för att han tvärnitade när han såg mig. Uppenbarligen är vi alldeles för få kvinnor i yrket om det där ska vara reaktionen.

Ljudböcker

Jag gillar idén med ljudböcker, det gör jag verkligen. Det är kalas att kunna läsa när en kör, utan att utgöra en trafikfara. Det finns gott om böcker att välja mellan, problemet verkar bara vara att hitta inläsare som inte ger en hjärnblödning.

Jag har säkert redan skrivit om min besvikelse när jag lyssnade på Rikard Wolffs inläsning av Dorian Grays porträtt, och hur han dels saknade varje uns av inlevelse, och dels hade otäcka ljud för sig (vissa kapitel smackades det alldeles ofantligt mycket i, i andra var det en visslande näsa som störd)? Bra, då behöver jag inte tänka mer på det. Jag går i stället raskt över till Stieg Larssons Millenniumtrilogi, inläst av Reine Brynolfsson. Först och främst: jag tycker att Reine är het som sjutton, och dessutom har han en behaglig röst, så vad kan gå fel? Mycket, visade det sig snabbt. Inlevelsen var det inget fel på, och han torr i munnen-smackade inte en enda gång vad jag kan minnas, vilket verkligen verkligen är ett stort plus. På minussidan däremot ... ujujuj. Reine Brynolfsson, har inte någon lärt dig att kolla upp uttal på ord och namn du känner dig osäker på? Eller, ve och fasa, tror du att det heter "goggla"? Att Sonny Nieminens namn uttalas "Niminen" (vilket du ändrade till sista boken, där han faktiskt fick heta Nieminen)? Hur kommer det sig att alla får ha samma röst och uttal, förutom den finlandssvenska läkaren, som talade på den sämsta sortens hittepåmuminsvenska? Illa Reine, illa. (Vad jag tycker om Stieg Larsson som stilist har inte med saken att göra. Det är knappast inläsarens fel att författaren envisas med att kalla alla för för- och efternamn mest hela tiden, ibland flera gånger i samma mening. Inläsaren kan knappast klandras för att språket är klumpigt och överlastat, och att det inte flyter särskilt bra. Faktiskt.)

Inatt började jag lyssna på Dennis Lehanes Mörker, ta min hand. Jag hade hellre lyssnat på engelska, men den fanns på rea, så jag köpte den på svenska. Det är Peter Andersson som har läst in den, och jag tänkte att det kan ju inte bli så fel, eller hur? Hanna liten, har du inte lärt dig någonting av att ha genomlidit Reines inläsning? Uppenbarligen inte. Jag är på tredje cd:n, och nu har den käre Andersson börjat torr i munnen-smacka så att det nästan känns klibbigt i öronen. Hittills har han visat synnerligen få tecken på inlevelse, och ärligt talat: det är så trist att lyssna på att det är otäckt.

Ja just det, jag lyssnade även på en bok av Kate Atkinson som jag inte an minnas titeln på just nu. Det var egentligen inget fel på inläsaren, förutom att boken utspelar sig i Skottland, med en massa glaswegians. Hon behärskade på intet sätt dialekten, och det lät bara ... fel. Synd, för annars var det bra.

För ett par månader sen lånade jag Bag of Bones av Stephen King på bibblan. Det kanske helt enkelt ska vara så att böcker ska läsas in av författaren? Han gjorde det med bravur, och jag satt klistrad vid högtalaren, trots att den i vanlig Stephen King-ordning helt tappade fokus på slutet. En annan bok att rekommendera är novellsamlingen Coronade (Coronado? Jag minns inte!) av Dennis Lehane. Vem som har läst in minns jag heller inte, men jädrars så bra den var! Jag minns inte inläsaren, vilket måste betyda att han var så bra att jag inte lade märke till att jag inte läste själv. Annat som är ruskigt njutbart i ljudform är Harry Potter (både Stephen Fry och Jim Dale gör det med den äran) och Lovecraftnoveller inlästa av Ernst-Hugo Järegård. Låna, köp, stjäl, bara du lyssnar!

I Malmö, nyklippt

Jag försökte att ladda upp bilden igår (nej, det finns inte så mycket skoj att hitta på i en färjekö, så jag kommer att fortsätta ta emobilder i backspegeln) när jag faktiskt var i hamnen, men eftersom Telenor tyckte att det var en bra idé att krångla med uppkopplingen blev det inte så. Nu sitter jag i stället på en rastplats i Holland och tittar på svettiga chaffisar. Det är med andra ord ingen större skillnad mot hamnen.

... och att blogga funkar inte alls. Crap.

Att surfa från iPhone kräver lite tålamod

Fint och bra

Det är fint och bra nu. Jag gillar det.

Måndag morgon

Grått, regnigt och måndag. Egentligen är det som upplagt för dåligt humör, men inte då.

Foten är kyld, lindad och ompysslad. Om jag sitter kan ingen mänska se att det är nåt knas med den (förutom att den är trind som en liten tjockkindad farbror), och jag kan nästan stödja mig på den. Idag ska jag lasta och lossa, och jag lovar att jag ska ge sjutton i att hoppa från trailern (inte för att jag gör det så ofta, jag är för rädd om rygg, knän och fotleder för det), utan jag ska ta vägen genom bakdörrarna och nedför den lilla stegstumpan.  Nu ska jag strax dra, bort från stan.

Så fantastiskt vackert

att det nästan gör lite ont.

The neverending story

Min fot har gjort det igen, eller snarare: jag har gjort det igen, mot min fot. Jag gick helt fredligt och kadang! så trampade jag snett, med den redan snedtrampade foten. 

Jag misstänker att det är så här: eftersom jag har stukat fötterna ganska mycket (och nu senast ganska kraftigt), så är allt lite bräckligare och slappare, vilket leder till att jag stukar dem lättare, vilket leder till att de blir slappare, vilket ... jamen du förstår. Senast jag trampade snett var det ju med vänster fot, och turligt nog inföll det i samband med ledighet. Jag behövde alltså inte vara hemma från jobbet, utan kunde halta runt hemma bäst jag ville, hög på smärtstillande. Troligtvis var den vilan inte riktigt nog, vilket gör mig lite bekymrad. Jag kommer nämligen hem imorgon förmiddag, och ska jobba igen på måndag. Måste jag vara hemma från jobbet går jag sönder, eller klättrar åtminstone på väggarna. Jag trivs med att jobba, och har haft nog med hemmatid nu för ett bra tag. Så, håll tummarna för att kylsprayen och fotlindan gör sitt, tillsammans med högläge för lilla fossingen. Jag vill inte rapportera från sängen på måndag. Okej?

Som berget och Muhammed typ, fast hamnslampa och smörgåstårta

Jag står just nu och har dygnsvila i hamnen i Malmö, och nyss knackade min storasyster Anneli på med smörgåstårta med lax och wasabi. Kan inte hansi komma till smörgåstårtan får smörgåstårtan komma till hansi.

Hon ringde innan, och jag bad henne knacka på på passagerardörren eftersom jag inte orkade klä på mig, och inte ville visa mig ganska oklädd (trosor och linne förvisso, men ett linne som inte är det minst urringade en kanske tänka sig) utåt gatan. Sagt och gjort, hon bankar på och jag öppnar. Hon sträcker över smörgåstårtan, och jag tackar, och fortsätter prata en liten stund. Jag höjer blicken, och ja, jag har parkerat bredvid Nordös kontor, så att de som just nu är inne för att checka in har full insyn i min bil. Efter igår, när jag först åkte in på området med en kollega, och sen med en annan (och dessutom kollade på film med den andra, med fördragna gardiner!) kommer jag att bli känd som "the harbour hussy". ;)

Hur som helst så har hamnslampan en kalasfin storasyster, det går inte att sticka under stol med.

Så, dags att sova igen.

Vissa dagar kan bli så fina så snabbt

Jag har slarvat med maten, och det ganska ordentligt. Jag kör Malmö-Oskarshamn den här veckan, och det finns inte nåt bra ställe att stanna och äta på, och jag orkade verkligen inte laga mat i lördags. Så, idag när jag kom till Malmö tänkte jag vara duktig, och gå till Restaurang Hamn & Peppar och äta. På hemsidan stod det att de har öppet till 16, och klockan var närmare halv när jag släntrade dit. När jag kom in var det tomt, och personalen städade. Ja, köket var stängt för dagen, och nej, de hade inget över sen lunchen. Oh well, kalastrevlig personal var det i alla fall, så jag släntrade iväg ganska glad ändå. Efter att ha passat på att använda toaletten (yay för rena toaletter!) kom jag på att de kanske hade kaffe i alla fall. Jag gick tillbaka in, och frågade om det gick att köpa med sig en kopp. Damen bakom kassan spände ögonen i mig och sa "du klarar dig inte på bara kaffe", och vände sig mot köket och frågade om de kunde svänga ihop något i alla fall. 

Så, i köket slår de igång fritösen (den som de redan rengjort för stängning) för att göra pommes frites, och en kopp kaffe och några sidor i Douglas Couplands "Microserfs" senare har jag mat i en låda att ta med mig. Jag gillar verkligen när ingenting är omöjligt, och när folk är beredda att göra nåt extra. Att jag, väl tillbaka i bilen, upptäcker att jag har två skedar och två knivar, men inte en enda gaffel må väl vara hänt. Det skulle kunna vara värre.

Varför är jag inte förvånad?

DO stämmer Västerås stad efter påstådd diskriminering

Under min tid på Edströmska hade jag lärare som kallade busseleverna för "kurredutter", och en annan som hela tiden pratade om hur "svart det är därborta". Jag hade en lärare som härmade en killes påstådda brytning och garvade åt hans namn, samt klasskompisar som pratade om att busseleverna bara kommit till Sverige för att skaffa kortet, så det så. Det var snarare regel än undantag att höra rasistiska kommentarer och skämt från både lärar- och elevhåll, så nej, jag är inte det minsta förvånad över den anmälan som har gjorts. 

Jag tvivlar inte ett ögonblick på att det gått till som den före detta eleven påstår.