... but will you still love me tomorrow?

Nyss fick jag årets första kram av en person jag inte känner. Jag var på väg ut till garaget (släckte jag verkligen innan jag klev ur bilen? Visst borde jag väl ha sett om det fortfarande lyste? Å andra sidan, så fnissig jag var efter att ha sladdat på en tom vändplan efter att ha lämnat av Ullis så är det ju förstås inte säkert att jag skulle märkt det ... bäst att kolla.), och öppnade porten för paret som stod utanför och letade efter sina nycklar. Porten var inte låst, så det var inte som att jag gjorde dem en stor tjänst direkt. Tydligen uppfattades det så ändå, för jag fick ett par tre framsluddrade "gott nytt år" från en måttligt nykter (läs: askalas) granne, som dessutom ville ge mig en kram.

Vanligtvis kramar jag inte folk jag inte känner, men eftersom hon verkar vara trevlig (hon är en av de få som hejar, och dessutom ler när en går förbi) så fick det väl gå. Så, sagt och gjort: hon kramade mig. Dessutom pussade hon mig på kinden.

Sen pussade hon mig (blött) på halsen.

Sen kallade hon mig älskling.

Sen berättade hon för mig att hon älskade mig, och så skulle hon pussa mig en gång till.

Ungefär där backade jag, log och slängde iväg ett "gott nytt år". Det ska bli spännande att träffa henne igen, när hon är en smula mer nykter (läs: inte full som en alika). Jag hoppas att hon fortfarande älskar mig då.