I helgen (ja, egentligen torsdag till söndag, så det räknas väl som en långhelg?) var jag i Sveg. Det finns en låt, som jag bara har hört en gång. Ändå har den etsat sig fast i minnet, eller i varje fall en rad eller två:
Nu är det väl kanske inte fullt så illa. Å andra sidan, vad vet jag? Jag har ju aldrig bott där. I Sveg finns i alla fall numera Björnen. Ja, den måste nästan skrivas med versalt b, så bombastisk är den. Vissa skulle kalla den ful, men inte jag inte. Nä, jag kallar den en skymf mot allt vad konst heter. Den är en styggelse och faktiskt helt och hållet vedervärdigt förskräcklig. Däremot är den kul. Roligast är att jag inte behöver se den annan än ett par gånger om året, och då kan jag blunda när jag åker förbi. Har jag sagt att det är världens största träbjörn? Det är det i alla fall. Här är en bild på ... tja, björnen. Förlåt, Björnen menar jag.
Nu ska jag inte bara vara negativ när jag skriver om Sveg. Det ligger rysligt vackert, det går att få grymt bra thailändsk mat på Lilla hotellet (även om lillkillen som serverade faktiskt lämnade en hel del i övrigt att önska vad gäller service), fika på ICA och gå på auktion och ropa in (okej, få inropat. Jag är för feg för att bjuda på någonting.) två fina stolar för 20 kr, och ett blombord snyggare än någonting annat, för 110. Kort sagt, jag hade en riktigt bra helg i Sveg (jag blundade ju när jag åkte förbi Björnen).
På vägen hem från Sveg skulle vi ha hämtat upp Angelica i Söderhamn. Så blev det inte, utan vi hämtade Andy i stället. Andy är en liten snygg hane av okänd(a) ras(er) som är pigg och glad, men ganska korkad. Alla bollar som finns är hans, vilket resulterar i att killen utanför på gården vackert fick vänta till Andy lekt klart (han lyckades på något magiskt sätt orma sig ur selen när jag höll i honom för att han skulle sluta skälla. Han sprang rakt emot killen och snodde bollen, rakt framför ögonen på honom. Det tog en stund innan jag fick på Andy selen, mest för att det finns väldigt lite att ta tag i på en hund utan sele, och under den tiden lekte hunden så glatt med bollen, och ville för allt i världen inte lämna tillbaka den. Till slut fick jag på honom åbäket, och killen kunde få tillbaka sin boll, nu med en massa hunddregel på.). Bortsett från såna saker är han hur söt som helst. Vi får se när det kommer någon och hämtar honom, jag har hört lite olika bud nämligen. På sätt och vis vill jag att det ska vara snart (jag hade verkligen inte fattat hur mycket tid det tar, och hur bunden en blir), och samtidigt vill jag att han ska stanna länge. Oh well, den som lever får se helt enkelt.
Välkommen till en håla, där tillvaron är seg.
Välkommen till tristess, välkommen till Sveg.
(Blitzkrieg Boppers, om jag inte missminner mig)
Nu är det väl kanske inte fullt så illa. Å andra sidan, vad vet jag? Jag har ju aldrig bott där. I Sveg finns i alla fall numera Björnen. Ja, den måste nästan skrivas med versalt b, så bombastisk är den. Vissa skulle kalla den ful, men inte jag inte. Nä, jag kallar den en skymf mot allt vad konst heter. Den är en styggelse och faktiskt helt och hållet vedervärdigt förskräcklig. Däremot är den kul. Roligast är att jag inte behöver se den annan än ett par gånger om året, och då kan jag blunda när jag åker förbi. Har jag sagt att det är världens största träbjörn? Det är det i alla fall. Här är en bild på ... tja, björnen. Förlåt, Björnen menar jag.
Nu ska jag inte bara vara negativ när jag skriver om Sveg. Det ligger rysligt vackert, det går att få grymt bra thailändsk mat på Lilla hotellet (även om lillkillen som serverade faktiskt lämnade en hel del i övrigt att önska vad gäller service), fika på ICA och gå på auktion och ropa in (okej, få inropat. Jag är för feg för att bjuda på någonting.) två fina stolar för 20 kr, och ett blombord snyggare än någonting annat, för 110. Kort sagt, jag hade en riktigt bra helg i Sveg (jag blundade ju när jag åkte förbi Björnen).
På vägen hem från Sveg skulle vi ha hämtat upp Angelica i Söderhamn. Så blev det inte, utan vi hämtade Andy i stället. Andy är en liten snygg hane av okänd(a) ras(er) som är pigg och glad, men ganska korkad. Alla bollar som finns är hans, vilket resulterar i att killen utanför på gården vackert fick vänta till Andy lekt klart (han lyckades på något magiskt sätt orma sig ur selen när jag höll i honom för att han skulle sluta skälla. Han sprang rakt emot killen och snodde bollen, rakt framför ögonen på honom. Det tog en stund innan jag fick på Andy selen, mest för att det finns väldigt lite att ta tag i på en hund utan sele, och under den tiden lekte hunden så glatt med bollen, och ville för allt i världen inte lämna tillbaka den. Till slut fick jag på honom åbäket, och killen kunde få tillbaka sin boll, nu med en massa hunddregel på.). Bortsett från såna saker är han hur söt som helst. Vi får se när det kommer någon och hämtar honom, jag har hört lite olika bud nämligen. På sätt och vis vill jag att det ska vara snart (jag hade verkligen inte fattat hur mycket tid det tar, och hur bunden en blir), och samtidigt vill jag att han ska stanna länge. Oh well, den som lever får se helt enkelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar