Bleknande blåmärken

Blåmärkena på mina armar och handryggar börjar blekna. En snabb blick på dem skulle säkert få många att tro att jag lever med en våldsam partner. Lyckligtvis stämmer inte det.

Skyldig till att ha orsakat blåmärkena är faktiskt jourhunden jag har hemma nu. Han fick ett ryck härom dagen, och tyckte att det roligaste som fanns just då var att hoppa upp och hugga tag i min arm eller hand. Han tolkade ”nej” som ”fortsätt hoppa och hugga tag hårt”; när jag vände ryggen till för att gå därifrån tolkade han det som ”fortsätt hoppa och hugga tag hårt i det du får tag i”; när jag tog tag i hans kinder och tittade på honom strängt och sa ”nej!” tolkade han det som ”fortsätt hoppa och hugga tag hårt i det du får tag i, och släpp inte greppet”; och när jag tog tag i nacken på honom och pressade ner honom i golvet samtidigt som jag sa ”nej!” högt, tydligt och strängt tolkade han det som ”fortsätt hoppa och hugga tag hårt i det du får tag på, släpp inte greppet och sluta inte fastän matte gråter”. När jag stängde in honom i sovrummet och inte släppte ut honom förrän efter en stund var han som en helt annan hund.

Han har inte gjort något liknande sedan dess, men jag hoppas ändå att han blir placerad snart. Han behöver någon som kan gå en kurs med honom, och någon som kan vara ordentligt bestämd.

Dessutom har jag upptäckt att jag är grymt överkänslig mot hund. Rinnande ögon, täppt näsa och ideliga nysningar gör inte mitt tålamod eller humör bättre. Håll tummarna.