tisdag, juli 11, 2006

Jag ska inte bli målare

Social som en räka i koma, ungefär lika pigg och alert i huvudet. Måla om sovrummet kanske?

På underkroppen ett par manchesterbyxor med trasig gylf (mina ”tjockisbyxor”. Tyvärr har jag inte bara kommit upp i den storleken igen, de är t o m tighta.), på överkroppen sunkig t-shirt från Katterocken (’95? ’96? Jag minns inte.), på huvudet inte den coola keps jag borde ha, utan en vanlig jävla snusnäsduk. Jag tar på den och hoppas att jag ser ut som en cool action-latina med en bad ass bandana™. Efter en snabb koll i spegeln ser jag att jag ser ut som en Axl Rose-wannabe.

Vi river ner tapeterna. Vi slipar så att dammet yr. Varannan timme nickar vi till varandra. Piggelinpaus. Dags för kaffe. Lunch kanske? Vi spacklar och lyssnar på radio. Spacklet i femlitershinken är grövre än det vi hade kvar från förra gången. Grövre, och klart mycket tyngre att sprida ut. Jag mumlar något fult. Du jobbar vidare. Jag är kass på att spackla, men jag gör mitt bästa.

Spacklet har torkat, dags att slipa igen. Jag mumlar något fult bakom munskyddet. Du ler, i alla fall tror jag det. Det ser ut så på dina ögon. Slipdammet yr, och jag är glad att vi skaffade ett par skyddsglasögon till. Vi lyssnar på P3, och nynnar med i musiken. Vi nickar till varandra varannan timme. Dags att ta en paus, fnissa lite åt allt slipdamm i ansiktet. Jag har ingen arbetsmoral, och vid halv tio är jag så trött och less att jag är redo att kasta slipklossen (den nya, fina, coola. Den är bra, men den är ruskigt tung.) genom fönstret. Du skulle kunna jobba hela natten, men den är ingen idé. Ljuset är för dåligt. Jag går och duschar, efter att ha mumlat något fult. Du ler, det är jag säker på (fastän du har munskyddet på). På hela dagen har vi kanske sagt … 100 ord? Mer har inte behövts, allt går att förstå med nickar och leenden. Är det kanske det här som kallas kärlek?

Inga kommentarer: