Ja, jag börjar nog bli tant på riktigt, som jag förfasar mig. Idag förfasar jag mig över dagens ungdom. Eller nja, inte riktigt så. Jag förfasar mig mest över de ungdomar (15-18 kanske?) jag träffade på i morse.
Jag var på väg till Angelica som vänligt nog erbjudit sig att passa odjuret (a k a Andy) när jag skulle till läkaren. På vägen träffade jag på (eller snarare passerade) ett gäng ungdomar (vad de nu gjorde ute nio på morgonen) som ropade på Andy, och härmade (iofs jävligt dåligt, men ändå) hundskall. Eftersom jag varit med om det förr, och blir lite irriterad, så tänkte jag att nu fan ska jag göra något åt det. Visst, jag stördes mer av det än Andy gjorde det, han märkte inte ens av dem, men vafan. Jag tog upp Andys boll, tryckte på den ett par gånger så att den pep och fångade hans uppmärksamhet, och sen kastade jag den i riktning mot gänget. Ja, jag släppte även kopplet. Gänget skingrades snabbt när Andy kom älgande.
Person 1, typ 16 år, uppifrån en bänk: Men asså, vafan? Vafan göru? Ta bort hunden!
Person 2, typ 18, en bra bit bort från besten: A, asså ta bort hunden, den e ju läskig ju!
Person 1: A, den e typ skitfali!
Jag, förvånat: Jag trodde att ni ville hälsa? Varför ropade ni annars?
Person 2: Aaaa, men asså, vi bara lekte ju!
Person 1: Ja, ja e typ skiträdd för hundar, ta bort’en!
Vad gjorde då Andy under tiden? Stod han och skällde så att det stod lock för öronen? Visade han tänderna, reste ragg och såg jävligt farlig ut? Nja, Andy låg snett nedanför bänken och gnagde på bollen. Troligtvis hade han inte ens registrerat att det var folk där. Själv var jag så jävla nöjd med mig själv. Töntigt kanske, men sant.
Idag har han i alla fall blivit duschad, och han är så himla fin. Nä, jag vill fortfarande inte ha kvar honom, och jag är fortfarande allergisk, men jädrans så fin han är.
Tänk om jag skulle skaffa barn. Jag skulle vara hur jävla trist (ja, tristare än så här) hela tiden. ”Yada yada, mina barn this, mina barn that, bla bla bla.” Ja jävlar.
Jag var på väg till Angelica som vänligt nog erbjudit sig att passa odjuret (a k a Andy) när jag skulle till läkaren. På vägen träffade jag på (eller snarare passerade) ett gäng ungdomar (vad de nu gjorde ute nio på morgonen) som ropade på Andy, och härmade (iofs jävligt dåligt, men ändå) hundskall. Eftersom jag varit med om det förr, och blir lite irriterad, så tänkte jag att nu fan ska jag göra något åt det. Visst, jag stördes mer av det än Andy gjorde det, han märkte inte ens av dem, men vafan. Jag tog upp Andys boll, tryckte på den ett par gånger så att den pep och fångade hans uppmärksamhet, och sen kastade jag den i riktning mot gänget. Ja, jag släppte även kopplet. Gänget skingrades snabbt när Andy kom älgande.
Person 1, typ 16 år, uppifrån en bänk: Men asså, vafan? Vafan göru? Ta bort hunden!
Person 2, typ 18, en bra bit bort från besten: A, asså ta bort hunden, den e ju läskig ju!
Person 1: A, den e typ skitfali!
Jag, förvånat: Jag trodde att ni ville hälsa? Varför ropade ni annars?
Person 2: Aaaa, men asså, vi bara lekte ju!
Person 1: Ja, ja e typ skiträdd för hundar, ta bort’en!
Vad gjorde då Andy under tiden? Stod han och skällde så att det stod lock för öronen? Visade han tänderna, reste ragg och såg jävligt farlig ut? Nja, Andy låg snett nedanför bänken och gnagde på bollen. Troligtvis hade han inte ens registrerat att det var folk där. Själv var jag så jävla nöjd med mig själv. Töntigt kanske, men sant.
Idag har han i alla fall blivit duschad, och han är så himla fin. Nä, jag vill fortfarande inte ha kvar honom, och jag är fortfarande allergisk, men jädrans så fin han är.
Tänk om jag skulle skaffa barn. Jag skulle vara hur jävla trist (ja, tristare än så här) hela tiden. ”Yada yada, mina barn this, mina barn that, bla bla bla.” Ja jävlar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar