Det är lite farligt med mycket tid på flygplatser

Just nu sitter jag och funderar på om jag inte behöver köpa en parfym som inte bara doftar rasande gott, utan även har en cool flaska. Vem kan egentligen motstå en parfym som heter Alien?

Holland och sånt där

Här sitter jag då på Schiphol. En bra stund har ägnats åt att förbanna den kassa (men ack så dyra) uppkopplingen, eftersom den helt plötsligt bara ... alltså, den dör inte, den bara somnar en smula. Vissa sidor går att komma åt en liten stund (Facebook t ex), andra (Qruiser) går inte tat nå alls. Och nej, jag tror inte att det är nåt porrfilter i vägen.

När jag skulle passera säkerhetskontrollen började mannen som kollade scannern att skratta. "Behöver du alla de där prylarna?" frågade han, och fnissade när han pekade på tre mobiltelefoner (Nokia, Sony Ericsson, iPhone), dator, gps, kamera och handfree. "Yup" sa jag, medan jag kämpade för att hålla byxorna uppe under tiden som jag krånglade av sjal och huvtröja. Det var tur att jag slapp plocka upp sladdsamlingen, den hade kunnat ge upphov till mer än ett höjt ögonbryn.

I alla fall, jag sitter på Café Chocolat och har just dragit i mig dagens första kopp kaffe. Det är galet, men när jag jobbar dricker jag väldigt lite kaffe. Å andra sidan, jag brukar kunna ta igen det med råge när jag väl är hemma.

Varför sitter jag då på flygplatsen, i stället för att köra hem? Jo, det ska jag berätta: jag har idag levererat en bil till Rotterdam, och har alltså gjort mig av med min ride så att säga. Jag har inget emot att flyga, jag gillar det skarpt (även om det är miljöbovigt så det förslår), men jag hade gillat att köra hem i en ny bil också. Bilen jag lämpade av var av det maffigare slaget (en 620 med V8, blå och tjusig), och den väckte stor uppmärksamhet i bilköer när folk hade tid att titta på den (att folk sen höll på att köra in i räcket när de upptäckte att det var en brud vid ratten hör liksom inte till. Vad är det med folk egentligen? Jag har förresten bestämt mig för att skälet till att folk reagerar som de gör är inte för att de blir förvånade att det finns tjejer som kör, utan för att jag är så intill svimningsgränsen apsnygg. Vi kan låtsas det i alla fall, så blir det lite roligare, i stället för bara tröttsamt.).

På tal om tröttsamt, eller i alla fall trött: jag är en smula åt det hållet. Jag är alltså trött (ja, tröttsam också, det vet jag nog). Jag klev upp 23.17 i går kväll, och kommer att landa 23.10 i kväll. Jag har slarvat med maten också (nu blev du överraskad va?), men just nu känner jag inte för att leta upp något att äta. Jag sitter bra här.

Schiphol är förresten en galet bra flygplats. Ja, förutom uppkopplingen, men det är ju knappast det som är det allra viktigaste på en flygplats (men nästan).

Malmö

... men annan bil.

Death by tray it shall be!

I december ska jag se Eddie Izzard. Det är så fint att det känns overkligt.

På tal om sånt som gör en gråtmild

Jag såg inte melodifestivalen, men jag hörde en del av det på radio. Mycket var skräp (men det var på intet sätt en nyhet), men en del var klart värt att lyssna på. När allt var färdigt, och det stod klart att Alexander Rybak hade vunnit hade jag en liten gladkula i bröstet. När han sen började sjunga upptäckte jag att jag stod med tårar strömmande nedför kinderna. Jag fattar inte att jag blir så jävla gråtmild så fort jag får mens.

Känsliga varnas

Om du på något sätt är överkänslig mot oerhört smöriga bilder (vilket vi alla normalbegåvade troligtvis är) så utfärdas härmed en varning: det är illa. Jag kan inte riktigt säga hur illa, eftersom jag inte har pallat att titta.

Gör som jag, slå på videon och byt snabbt som rackarns till en ny tab. På så sätt slipper du de otäcka otäcka bilderna (jag skojar inte, det är verkligen så smörigt och heteronormativt att det står mig upp i halsen), men kan ändå höra den fantastiska låten. Jag tror att det kan vara den vackraste sång som någonsin skrivits, och han framför den på ett så vackert sätt.

Så, "I Want You" med Elvis Costello:

... och på rastplatsen i Torsvik

bränns det gummi. Håhåjaja, dagens ungdom och så vidare.

Jag krockade

Någonstans i Skåne sa det "dunk", och sen "dunk" igen. Det var en liten pippi som tyckte att det var en god idé att korsa motorvägen på låg höjd, och som krockade med högra sidan på vindrutan, sen med höger spegel. Det var ett otäckt ljud, och jag tippar på att pippin tvärdog.

På tal om fåglar som korsar vägen på låg höjd: om jag inte hade bromsat härom dagen hade jag smackat rätt in i en stork som lite avslappnat flög över vägen. En stork! Jag trodde knappt att såna fanns på riktigt, de känns liksom som sagodjur. I Holland finns de i alla fall (ja, jag vet att de finns på fler ställen, men Holland är enda stället jag har sett dem).

Is that your phone number?

När jag kommer till Zwolle och ska lossa trailern jag har med, måste jag anmäla trailernummer i vakten först. Jag undrar om mina kollegor också får frågan "is that your phone number?" när de rabblar numret.

För övrigt

så älskar jag min arbetskilt, trots att jag den senaste tiden har sett beteenden jag trodde dog ut i mellanstadiet: vuxna män som slänger sig ned för att hinna kolla under kilten när jag kliver i och ur lastbilen. Ibland vet jag inte om jag ska skratta eller gråta på jobbet.

Igår såg jag ytterligare en snubbe som fick sin polares kaffe i nacken bara för att han tvärnitade när han såg mig. Uppenbarligen är vi alldeles för få kvinnor i yrket om det där ska vara reaktionen.

Ljudböcker

Jag gillar idén med ljudböcker, det gör jag verkligen. Det är kalas att kunna läsa när en kör, utan att utgöra en trafikfara. Det finns gott om böcker att välja mellan, problemet verkar bara vara att hitta inläsare som inte ger en hjärnblödning.

Jag har säkert redan skrivit om min besvikelse när jag lyssnade på Rikard Wolffs inläsning av Dorian Grays porträtt, och hur han dels saknade varje uns av inlevelse, och dels hade otäcka ljud för sig (vissa kapitel smackades det alldeles ofantligt mycket i, i andra var det en visslande näsa som störd)? Bra, då behöver jag inte tänka mer på det. Jag går i stället raskt över till Stieg Larssons Millenniumtrilogi, inläst av Reine Brynolfsson. Först och främst: jag tycker att Reine är het som sjutton, och dessutom har han en behaglig röst, så vad kan gå fel? Mycket, visade det sig snabbt. Inlevelsen var det inget fel på, och han torr i munnen-smackade inte en enda gång vad jag kan minnas, vilket verkligen verkligen är ett stort plus. På minussidan däremot ... ujujuj. Reine Brynolfsson, har inte någon lärt dig att kolla upp uttal på ord och namn du känner dig osäker på? Eller, ve och fasa, tror du att det heter "goggla"? Att Sonny Nieminens namn uttalas "Niminen" (vilket du ändrade till sista boken, där han faktiskt fick heta Nieminen)? Hur kommer det sig att alla får ha samma röst och uttal, förutom den finlandssvenska läkaren, som talade på den sämsta sortens hittepåmuminsvenska? Illa Reine, illa. (Vad jag tycker om Stieg Larsson som stilist har inte med saken att göra. Det är knappast inläsarens fel att författaren envisas med att kalla alla för för- och efternamn mest hela tiden, ibland flera gånger i samma mening. Inläsaren kan knappast klandras för att språket är klumpigt och överlastat, och att det inte flyter särskilt bra. Faktiskt.)

Inatt började jag lyssna på Dennis Lehanes Mörker, ta min hand. Jag hade hellre lyssnat på engelska, men den fanns på rea, så jag köpte den på svenska. Det är Peter Andersson som har läst in den, och jag tänkte att det kan ju inte bli så fel, eller hur? Hanna liten, har du inte lärt dig någonting av att ha genomlidit Reines inläsning? Uppenbarligen inte. Jag är på tredje cd:n, och nu har den käre Andersson börjat torr i munnen-smacka så att det nästan känns klibbigt i öronen. Hittills har han visat synnerligen få tecken på inlevelse, och ärligt talat: det är så trist att lyssna på att det är otäckt.

Ja just det, jag lyssnade även på en bok av Kate Atkinson som jag inte an minnas titeln på just nu. Det var egentligen inget fel på inläsaren, förutom att boken utspelar sig i Skottland, med en massa glaswegians. Hon behärskade på intet sätt dialekten, och det lät bara ... fel. Synd, för annars var det bra.

För ett par månader sen lånade jag Bag of Bones av Stephen King på bibblan. Det kanske helt enkelt ska vara så att böcker ska läsas in av författaren? Han gjorde det med bravur, och jag satt klistrad vid högtalaren, trots att den i vanlig Stephen King-ordning helt tappade fokus på slutet. En annan bok att rekommendera är novellsamlingen Coronade (Coronado? Jag minns inte!) av Dennis Lehane. Vem som har läst in minns jag heller inte, men jädrars så bra den var! Jag minns inte inläsaren, vilket måste betyda att han var så bra att jag inte lade märke till att jag inte läste själv. Annat som är ruskigt njutbart i ljudform är Harry Potter (både Stephen Fry och Jim Dale gör det med den äran) och Lovecraftnoveller inlästa av Ernst-Hugo Järegård. Låna, köp, stjäl, bara du lyssnar!

I Malmö, nyklippt

Jag försökte att ladda upp bilden igår (nej, det finns inte så mycket skoj att hitta på i en färjekö, så jag kommer att fortsätta ta emobilder i backspegeln) när jag faktiskt var i hamnen, men eftersom Telenor tyckte att det var en bra idé att krångla med uppkopplingen blev det inte så. Nu sitter jag i stället på en rastplats i Holland och tittar på svettiga chaffisar. Det är med andra ord ingen större skillnad mot hamnen.

... och att blogga funkar inte alls. Crap.

Att surfa från iPhone kräver lite tålamod

Fint och bra

Det är fint och bra nu. Jag gillar det.

Måndag morgon

Grått, regnigt och måndag. Egentligen är det som upplagt för dåligt humör, men inte då.

Foten är kyld, lindad och ompysslad. Om jag sitter kan ingen mänska se att det är nåt knas med den (förutom att den är trind som en liten tjockkindad farbror), och jag kan nästan stödja mig på den. Idag ska jag lasta och lossa, och jag lovar att jag ska ge sjutton i att hoppa från trailern (inte för att jag gör det så ofta, jag är för rädd om rygg, knän och fotleder för det), utan jag ska ta vägen genom bakdörrarna och nedför den lilla stegstumpan.  Nu ska jag strax dra, bort från stan.

Så fantastiskt vackert

att det nästan gör lite ont.

The neverending story

Min fot har gjort det igen, eller snarare: jag har gjort det igen, mot min fot. Jag gick helt fredligt och kadang! så trampade jag snett, med den redan snedtrampade foten. 

Jag misstänker att det är så här: eftersom jag har stukat fötterna ganska mycket (och nu senast ganska kraftigt), så är allt lite bräckligare och slappare, vilket leder till att jag stukar dem lättare, vilket leder till att de blir slappare, vilket ... jamen du förstår. Senast jag trampade snett var det ju med vänster fot, och turligt nog inföll det i samband med ledighet. Jag behövde alltså inte vara hemma från jobbet, utan kunde halta runt hemma bäst jag ville, hög på smärtstillande. Troligtvis var den vilan inte riktigt nog, vilket gör mig lite bekymrad. Jag kommer nämligen hem imorgon förmiddag, och ska jobba igen på måndag. Måste jag vara hemma från jobbet går jag sönder, eller klättrar åtminstone på väggarna. Jag trivs med att jobba, och har haft nog med hemmatid nu för ett bra tag. Så, håll tummarna för att kylsprayen och fotlindan gör sitt, tillsammans med högläge för lilla fossingen. Jag vill inte rapportera från sängen på måndag. Okej?

Som berget och Muhammed typ, fast hamnslampa och smörgåstårta

Jag står just nu och har dygnsvila i hamnen i Malmö, och nyss knackade min storasyster Anneli på med smörgåstårta med lax och wasabi. Kan inte hansi komma till smörgåstårtan får smörgåstårtan komma till hansi.

Hon ringde innan, och jag bad henne knacka på på passagerardörren eftersom jag inte orkade klä på mig, och inte ville visa mig ganska oklädd (trosor och linne förvisso, men ett linne som inte är det minst urringade en kanske tänka sig) utåt gatan. Sagt och gjort, hon bankar på och jag öppnar. Hon sträcker över smörgåstårtan, och jag tackar, och fortsätter prata en liten stund. Jag höjer blicken, och ja, jag har parkerat bredvid Nordös kontor, så att de som just nu är inne för att checka in har full insyn i min bil. Efter igår, när jag först åkte in på området med en kollega, och sen med en annan (och dessutom kollade på film med den andra, med fördragna gardiner!) kommer jag att bli känd som "the harbour hussy". ;)

Hur som helst så har hamnslampan en kalasfin storasyster, det går inte att sticka under stol med.

Så, dags att sova igen.

Vissa dagar kan bli så fina så snabbt

Jag har slarvat med maten, och det ganska ordentligt. Jag kör Malmö-Oskarshamn den här veckan, och det finns inte nåt bra ställe att stanna och äta på, och jag orkade verkligen inte laga mat i lördags. Så, idag när jag kom till Malmö tänkte jag vara duktig, och gå till Restaurang Hamn & Peppar och äta. På hemsidan stod det att de har öppet till 16, och klockan var närmare halv när jag släntrade dit. När jag kom in var det tomt, och personalen städade. Ja, köket var stängt för dagen, och nej, de hade inget över sen lunchen. Oh well, kalastrevlig personal var det i alla fall, så jag släntrade iväg ganska glad ändå. Efter att ha passat på att använda toaletten (yay för rena toaletter!) kom jag på att de kanske hade kaffe i alla fall. Jag gick tillbaka in, och frågade om det gick att köpa med sig en kopp. Damen bakom kassan spände ögonen i mig och sa "du klarar dig inte på bara kaffe", och vände sig mot köket och frågade om de kunde svänga ihop något i alla fall. 

Så, i köket slår de igång fritösen (den som de redan rengjort för stängning) för att göra pommes frites, och en kopp kaffe och några sidor i Douglas Couplands "Microserfs" senare har jag mat i en låda att ta med mig. Jag gillar verkligen när ingenting är omöjligt, och när folk är beredda att göra nåt extra. Att jag, väl tillbaka i bilen, upptäcker att jag har två skedar och två knivar, men inte en enda gaffel må väl vara hänt. Det skulle kunna vara värre.

Varför är jag inte förvånad?

DO stämmer Västerås stad efter påstådd diskriminering

Under min tid på Edströmska hade jag lärare som kallade busseleverna för "kurredutter", och en annan som hela tiden pratade om hur "svart det är därborta". Jag hade en lärare som härmade en killes påstådda brytning och garvade åt hans namn, samt klasskompisar som pratade om att busseleverna bara kommit till Sverige för att skaffa kortet, så det så. Det var snarare regel än undantag att höra rasistiska kommentarer och skämt från både lärar- och elevhåll, så nej, jag är inte det minsta förvånad över den anmälan som har gjorts. 

Jag tvivlar inte ett ögonblick på att det gått till som den före detta eleven påstår.

Jag har blivit med iPhone

Det var på tiden.

Faith no More i sommar

Så, vem följer med till Borlänge i sommar?

Dagens visdomsord

Att halta fram på en ledsen fot ger märklig träningsvärk i vaden.

På en kaffeautomat på en av färjorna:

Alltså, vad fan?

Jag vet inte om jag har nämnt det, men min fot (som var zombiefot ett tag) har ganska precis slutat värka. Ja, jag har världens kanske vekaste fotleder som tar lång tid att läka, och då kan en ju tycka att hansi lilla borde vara extra försiktig? Inte då, nu är det dags för vänster fot i stället. Den här gången fick jag den nedkyld och lindad en timme efter att det hände, så förhoppningsvis har den klarat sig bättre (det sa heller inte "pang" i foten när jag klev snett, så det är nog bara en liten stukning) än den förra.

Under nästan en timme hade jag alltså som mest fem män omkring mig, som kylde ned foten, lindade den, hämtade kaffe och var allmänt sällskapliga, och det på ett sätt som inte var äckligt. Ja, annat än ur könsrollssynpunkt så klart. Flera som passerade sa också det, att "hade det varit en ful man hade högst en person hjälpt honom, och inet särskilt mycket. är det däremot en vacker kvinna, så har hon genast många som kommer springande." Och visst, det stämmer. Jag fick onödigt mycket uppmärksamhet, men jag tror att mycket berodde på att det var nåt annat än det vanliga som hände. De fick nån annan att prata med, och nåt annat att göra för en liten stund. Det, tillsammans med mina killer legs ... ;)

Men nej.

En dag skall min humor bliva sofistikerad

men fram till dess verkar jag hålla mig på ganska låg nivå.

Framför mig på en rastplats strax utanför Zwolle står en bil härifrån. Gissa tre gånger vad jag läser?

Annars tycker jag att det är lika kul varje gång jag möter en ekipage med texten "Psyk Transport" på. Jag har aldrig sagt att jag är annat än lättroad.

Annars

kan en trolig anledning till mitt humör vara att jag har mens, och har så haft ganska länge. Dagen efter att jag skrev mensinlägget fick jag den, och det var några dagar sen nu. Det är inte roligt. Jag undrar om det är något fel, eller bara min vanliga otur.

Malmö

i strålande sol.

Fortfarande ordtom

Jag hasar runt, och kan inte uttrycka mig. Ärligt talat känns det som att jag inte har så mycket att säga, kanske har jag aldrig haft det?

Solen skiner, våren är i stort sett här, och ändå så ... jag vet inte, jag är inte så glad som jag borde vara. Jag är inte så glad som jag var för bara några veckor sen.

Ett av de första inlägg jag skrev på bloggen handlade om att jag hatar nyfrälsta. Mitt problem nu är att det är just en sån jag har varit. Jag har pratat och pratat om mitt jobb, och tvingat andra att höra om hur bra det är, hur mycket jag trivs, hur glad jag är. Missförstå mig rätt här, det är fortfarande ett skitbra jobb, jag har världens bästa yrke, och det enda jag ångrar är att jag inte tog tag i körkortet tidigare. Samtidigt börjar osäkerheten ta ut sin rätt. Att aldrig kunna svara på om jag vill hänga på på konsert, bio, teater, fest ... okej,d et var lögn. Jag kan fortfarande svara på om jag vill, däremot har jag inte en chans i helvetet att svara på om jag kan. Att aldrig kunna planera mer än några dagar i förväg ger ett liv som bitvis är oerhört fattigt rent socialt. Att turer blir inställda, omlagda eller framflyttade kan givetvis hända, det säger jag ingenting om. Det som gör mig så trött är att det sker mest hela tiden. Jag vet, det är finanskris med allt det innebär med mindre mängd gods som transporteras, och ja, jag är verkligen glad att ha jobb. Ibland önskar jag bara att jag hade ett schema som jag kunde känns mig ganska säker på gällde två veckor fram i tiden, det är allt.

Kan det månne vara det som spökar, som gör mig lite tom? Kan det vara det faktum att det som verkade så fantastiskt bra faktiskt inte bara har små, utan bitvis väldiga brister göra mig tom på ord, tankar, och vilja att uttrycka det som ändå är borta? Jag vet inte.

Men var inte orolig: jag vaknar fortfarande varje dag med ett leende, och jag trivs vansinnigt bra på jobbet. Det är fortfarande bästa tänkbara, det är bara det att det har börjat sjunka ner på normalnivå.

Jag har köpt en arbetskilt

för kiltar och kjolar slår shorts alla dagar i veckan.

ordtom

Jag känner mig märkligt tom på ord, och har så gjort ett tag. Det är inte det att jag inte har något att säga, det är bara så att jag inte vet hur jag ska säga det.

Strålande, på fler sätt än ett

Jag är nyss hemkommen från tantfika på Savoy. "Tantfika?" säger du, med ett höjt ögonbryn. "Javisst!" säger jag, "kan en göra annat på det stället?. "Nävisst nä", säger du, och ler lite generat.

Som vanligt så finns det så mycket jag borde ha gjort, men som jag helt har missat, för att jag hellre tillbringat några timmar i sällskap med en god vän, pratande om ... det mesta faktiskt, över en kopp av vad som skulle kunna vara Uppsalas bästa kaffe. Så kan det också vara, en strålande vacker vårdag i april.

Ikväll åker jag till Malmö, för att ta färjan kl 10 imorgon. Innan dess ska jag sova några timmar så jag är pigg och fräsch inatt. Återkommer till Sverige gör jag på torsdag, och då kommer jag förhoppningsvis ha sällskap i form av en vacker kvinna. Hur många andra chaffisar kan säga det? ;)

... som en kär gammal vän

Det går ofta lång tid mellan gångerna, men jag återupptäcker alltid McSweeney's. Ofta hejdlöst roligt, alltid rasande intelligent. Jag gillar't.

En kreativ kvinna gör inget hafsigt

För att återgå till blodspåret (fiffan, ibland är jag för rolig): om jag nu skulle lämna såna här och var skulle det vara med stil. Jag är ju en Kreativ Kvinna gubevars!

Tydligen ska jag ha geggat ner en bil, med bloooooooooooooooood!

Några dagar i månaden blöder jag. Det är inget farligt alls, det kallas mens, och jag delar upplevelsen med många andra kvinnor fertil ålder. Jag märker oftast innan när jag ska ha mens, och använder alltid mensskydd, t ex den eminenta menskoppen. Det här innebär att jag inte går runt och kletar mensblod varhelst jag sitter, står eller ligger.

Till saken hör även att jag sen jag började köra efter min sjukskrivning använt sovsäck när jag sovit i lastbil (jag gillar att ha kall nästipp när jag vaknar, men att vara varm om resten av kroppen). Nog för att jag i många fall är fockin' ossum, men jag blöder inte igenom en sovsäck, definitivt inte utan att märka det. De senaste veckorna har jag bytt ut sovsäcken mot vita lakan, och samma sak där: jag är ossum så det räcker, men inte ens jag kan blöda ner en bäddmadrass utan att även blöda ner lakanet. No can do, mister.

När det kommer till just den specifika bilen så kan jag inte ens dra mig till minnes när jag senast hade den. Det var länge sen, och under den tiden borde någon annan ha upptäckt fläckar, pekat på mig och vrålat "mensmonster!" samt sprungit sin kos, eller i alla fall påpekat för någon på kontoret att det är fläckar på madrassen.

De här sakerna sammantagna får mig att fundera: är jag verkligen den enda kvinna som legat på den madrassen? Nej, jag tror faktiskt inte det. Flera av mina kollegor har fruar och flickvänner, vissa har säkert lite mer tillfälliga förbindelser. Det stora flertalet av dessa kvinnor torde vara i fertil ålder, och alltså ha möjlighet att blöda av allsköns lust lite då och då. Jag tror alltså att jag är oskyldigt anklagad för att ha lämnat blodfläckar på bäddmadrassen i en av bilarna. Det är enkelt att peka ut mig i första hand, jag är ju trots allt den enda fast anställda kvinnliga chauffören, men jag tror på fullaste allvar att det är fel.

Egentligen är det kanske ingen biggie, men det är trist ändå att det finns folk som tror att jag dels inte har koll på mitt mensblod (okej, koll och koll. Jag vet dock oftast var det hamnar.), och att jag dels inte skulle göra något åt det, eller i alla fall säga "hej, nu har det hänt en olycka, och det är blod på madrassen." (fast nej, då låter det som att jag nästa slitit av mig handen, och att jag behöver sys). För övrigt skulle jag se om det fanns fläckar efter mig, eftersom jag varje gång ta ut madrassen och skakar den. Oh well.

Det är så här det ska se ut

när någon har varit i uvesa. :)

Är det månne dags att ge upp?

Är det dags att kasta in handduken, att se sanningen i vitögat och konstatera att det var fint så länge det varade (när allt funkade), men att det är dags att gå skilda vägar? Inget varar för evigt, tack för den tiden vi hade? Du är fin och så, men jag tror att jag behöver nåt nytt och fräscht, nåt som funkar i alla lägen?

Sony Ericsson, jag tror att jag kanske måste göra slut med dig.

Ja, min mobiltelefon har gett upp, igen. Det här är den [insert lämpligt högt nummer] i ordningen, men den här gången slår den inte av sig självt. Nej, nu har både högtalare och mick tvärdött. Jag hör att det ringer, men kan inte höra något mer. När jag ringer upp ser jag att signalerna går fram, men jag hör inte ett skvatt, och uppenbarligen hörs jag inte heller.

Vill du ha tag på mig så är det alltså på jobbmobilen du får testa (men inte mellan måndag kl 16.30 och onsdag kl 11 eftersom jag då är utomlands, och det är inte okej att låta jobbet betala mina privatsamtal), eller skicka sms. När jag kommer hem ska jag leta reda på kvittot, gå till Telenorbutiken med ett leende och lämna in telefonen. Igen.

Jag luktar illa

och det är inte på grund av bristande personlig hygien. Faktiskt. ;)

Jag sitter på färjan som går om drygt en och en halv timme, och helst av allt skulle jag vilja duscha av mig lukten och bränna mina kläder. Tyvärr skulle det inte göra någon skillnad (annat än att jag skulle behöva knalla runt näck på färjan, vilket ärligt talat inte framstår som en så vansinnigt lockande idé i detta nu), eftersom lukten sitter i bilen, och den ska jag tillbaka till i nattn. Tydligen är det någon som har rökt i bilen, och det verkar inte vara det lilla heller. Jag är på intet sätt känslig mot röklukt i vanliga fall, men i bilar? Det är så vansinnigt äckligt att inte kunna undkomma det, och att lukten sätter sig i kläder, i hår, på huden.

Jag börjar alltmer låta och bete mig som en gnällapa av rang, men so be it. Folk som röker i bilar som de delar med andra ska ha så jävla mycket däng, och det håller jag fast vid.

Gissa var?

Ojojojojoj

Varför har ingen upplyst mig om att Faith no More har återförenats? Vad jag kunnat luska ut efter lite planlöst letande är att de bara ska spela på festivaler i sommar. Jag är ingen festivalmänniska, långt ifrån. Jag hatar allt vad tältande och bajamajor heter, men jag skulle nog faktiskt kunna tänka mig att göra undantag för Faith no More. 

Körkort

Suddigt, men ändock.

Nyklippt

... och vaken sen nästan 29 h.

Jag är dålig på att vara ledig

... så nej, att jag varit ledig över en vecka är inte en bra grej. Att jag dessutom får en betydligt kortare tur än beräknat, med efterföljande ledighet, är inget som gläder mig. Klart det är trevligt att vara hemma, men jag gillar ju mitt jobb.

Men vafan, idag kan jag inte klaga. Jag jobbar ju. :)

Till Liv:

Kokosbotten

2 1/2 dl vetemjöl

1 tsk bakpulver

2 1/2 dl kokosflingor

1 1/4 dl strösocker

125 g smör, smält

Kolafyllning

20 g smör

2 msk ljus sirap

400 g sötad kondenserad mjölk

Chokladglasyr

150 g mörk choklad, hackad

20 g vegetabilisk olja

1 Värm ugnen till 175 grader. Smörj en bakform, 18x28x3 cm, och klä den med bakplåtspapper.

2. Gör botten genom att hälla mjölet i en skål och blanda i bakpulver, kokos och socker. Rör ner smöret och tryck ut kletet i formen. Grädda i 15-20 minuter. Tryck försiktigt ned botten med baksidan på en sked för att jämna till ytan. Låt svalna.

3. Gör fyllningen genom att lägga smöret, sirapen och mjölken i en kastrull. Rör hela tiden över svag värme i 5-10 minuter, eller tills det har karamelliserats något. Häll direkt fyllningen över botten eller sprid ut den jämnt. Grädda i 10 minuter. Låt stelna och svalna.

4. Gör glasyren genom att lägga chokladen och oljan i en värmetålig skål och smält gegget i vattenbad (men det funkar minst lika bra i en kastrull på låg värme tycker jag). När det är en jämnt smet, sprid ut den över kolafyllningen, förslagsvis med en degskrapa i metall. Kyl för att få chokladen att stelna, sen är det bara att skära upp lagom stora bitar.

Förlåt att det tog två år.

Jag har några fantastiskt fina dagar bakom mig, och förhoppningsvis rätt många framför mig.

Konsten att få tulltjänstemän att skratta

Jag vet inte om jag har nämnt mitt körkort tidigare? Ja, att jag har körkort kan väl ha avhandlats en eller ett par gånger, men själva det fysiska kortet? Ja, troligtvis. För dig som kan ha missat det, så kan jag upplysa om att jag, när jag fick just det här jobbet, funderade på att lära mig frasen "ja konstapeln, det är verkligen jag på körkortet" på tyska och holländska. På bilden ser jag nämligen inte ut som Hanna, 26 (eller hur gammal jag nu var när bilden togs), svenska med finskt påbrå. Nej, jag ser ut att vara från t ex Japan, och vara född någon gång efter 1996. Att jag är tjock på bilden är ju som det ska, så det kan jag ju inte gärna klaga över.

Förra veckan fick jag då visa upp pass, körkort, reg.bevis på bilen och CMR på lasten för tyska tullen. En man kom och knackade på bilen på en rastplats, och jag lämnade glatt ifrån mig allt. Han gick till den lilla tullbussen med allt han samlat in, och började gå igenom det. Han plockade upp CMR:en, pratade med sina kollegor, och lade ifrån sig den. Han tog upp reg.beviset på bilen, kikade upp och ut på reg.plåten, och lade ifrån sig det. Han tog upp passet, flippade upp rätt sida, lade ner det igen. Han tog upp körkortet. Han tittade på körkortet. Han började asgarva. Han vände sig halvt om, tittade upp på mig, och tittade på körkortet. Han asgarvade igen. Hans tre kollegor fick i tur och ordning titta på mitt körkort, och alla skrattade väldigt högt (det hördes ut genom deras bil, in i min). De fyra satt upptryckta mot sina fönster för att få en ordentlig titt på mig, tittade på körkortet, och kunde inte sluta skratta. Till slut lyckades den tulltjänsteman som samlat ihop mina papper sluta hjälpligt, i alla fall nog för att kunna kliva ur sin bil, och komma fram till min. Han räckte över alla papper, och sa fnissande "du är dig inte speciellt lik på ditt körkort". Som om jag inte visste det.

Jag luktar diesel och är förbannad

Platsen där Shellmacken i Torsvik ligger, skulle göra sig så himla bra som ett stort jävla hål.

Alltså, det hade kunnat börja bättre

Min första Tysklandsvecka (som förstås inte är en full vecka, men vad sjutton ska jag kalla det då?) hade verkligen kunnat börja bättre. Ja, jag hade det bra i Malmö, och färjan över var inga problem. Det började i Zwolle.

Men nej, allt var frid och fröjd när jag kom till Holland. Jag hade ett par timmar tillgodo, så jag lade mig på en rastplats och sov (vilket i efterhand visade sig vara en mycket bra idé). När jag kom till Zwolle fick jag åka in och ställa av min trailer. Vilken jag skulle ha tillbaka visste ingen, "du får kolla om du hittar någon tom" som de sa där på kontoret. Sagt och gjort, jag kollade runt och hittade faktiskt tre st. Alla tre var i oreda: banden låg halvt utanför, stödbalkarna satt inte fast och det fattades tvärbräder. Jag pulade runt där ett tag och fick till slut (efter ganska mycket svettande och pillande) ihop en vettig trailer med lagom många band och bräder. När jag skulle koppla den upptäckte jag att det på bilen var ett hål rätt ner i dieseltanken på vänster sida. Det ska vara ett hål där, men det i sin tur ska vara täckt av en plåt, en plåt som nu var bortbänd. Så, bort till verkstaden med bilen (och trailern så klart), och försöka få dem att fixa det. Det tog en stund, eftersom mekanikern hade svårt med ögonmåttet och hämtade en plåt i fel storlek tre gånger. Under tiden stod en annan mekaniker och lekte med tanklocket på samma sida. (Behöver jag tillägga att jag var svettig och smutsig efter att ha tampats med trailern som vägrade lossna (till jag kom på att allt stod i spänn eftersom jag ansatt parkeringsbromsen innan jag lossade trailern), samt ett helt bageri (en smula är för lite) stressad eftersom jag redan var sen till lastningen i Duisburg, stället där jag varit en enda gång för bra länge sen, och som jag inte var säker på att hitta till?).

Till slut satt täckplåten på plats, och jag kunde åka. Jag hittade hur lätt som helst till stället (okej, jag körde fel på en bro och fick ta ett extra varv, men det var inte många minuters omväg), och fick t o m  köra in och ställa av trailern inne, så att jag kunde förbereda den i lugn och ro, utan att oroa mig för att behöva flytta bilen innan min vila var klar. Inne upptäckte jag att tanklocket på vänster sida var borta. Ja, just det tanklocket som jag VISSTE att jag hade när jag var på verkstaden, eftersom snubben skruvade av och på det medan han väntade på sin kollega. Ja, och så gick luftslangen åt helvete också.

Här är alltså tillfället då jag tackade min lyckliga stjärna att jag hade sovit ett par timmar på förmiddagen, annars hade jag troligtvis satt mig ner och grinat (nej, inte gråtit; grinat som en liten unge). Nu fick jag i stället ringa assistansen, som skickade en ung man som inte kunde ett ord engelska (vilket jag märkte när han stressat ringde mig eftersom han hade kört vilse och inte hittade mig). Jo, han kunde nog med engelska för att fråga efter chauffören, men han verkade dock inte tro att jag kunde någon engelska eftersom jag stod kvar och hävdade att det var jag, i stället för att hämta den riktiga. Nåväl, han bytte slangen, och jag fick äntligen sova.

Okej, när jag tänker efter var det inte så jävla farligt ändå. Efter det har det (hittills) flutit på ganska fint, så jag ska inte klaga. (Jag, inte klaga? När har det hänt?)

Nu är det dags att åka och byta trailer.

En helg i Malmö: lite party, lite allvar

I helgen har jag tagit tag i lite praktiska saker i Malmö, men även passat på att gå på förfest hos för mig helt nya människor (i sällskap med en person jag pratat med några gånger på Qruiser, och ett par gånger i telefon för att få adress och lite sånt). Ja, vi bröt arm på förfesten, och ja, jag förlorade.

Kompisar, bekanta och en och annan vän

För några dagar sen skrev jag att min allra bästa vän Håkan fyllde år. Det var ett stort steg för mig. Ja, inte att han fyllde år, det hade han gjort även utan min hjälp. Det som var steget var att skriva att han var min bästa vän. Varför? Jag vet inte om det är ömsesidigt.

Jag har (nu tänkte jag skriva "alltid", men det är lögn och förbannad dikt. Rätt ord torde vara "de senaste åren", eller kanske "ganska ofta") haft många människor omkring mig. Vi kan säga att jag har en stor bekantskapskrets. I den kretsen finns många kompisar, samt ett antal vänner. För mig är det skillnad på kompis och vän (för att inte tala om att blanda in bekanta), men ärligt talat, hur sjutton ska en veta? När det kommer till vänner finns det ytterligare ett steg, d v s "bästa vänner". När jag var liten hade alla en bästis. Ja, alla utom jag. De jag på något sätt utsåg till bästisar hade redan en lite bättre vän, så det var aldrig en ömsesidig bästisrelation. Det här har på något sätt suttit kvar i mig, att jag aldrig riktigt har haft en bästis (ja, förutom Carina, som när det varit som jävligast faktiskt varit den enda som gett mig ett skäl att leva, att orka ett litet jävla tag till). Fram till för inte länge sen hängde jag fast vid det. jag funderade på att skriva ett inlägg om att jag inte har någon ömsesidig bästa vän-relation, men kom på att det var nog en smula för patetiskt t o m för mig. Jag menar, komma här och erkänna inte bara för sig själv utan för hela världen (nåja, de tappra själar som ibland droppar förbi och läser) att jag inte ens är bra nog att vara någons bästa vän?

Ärligt talat, nu struntar jag i det. Jag vet att jag har många bekanta, en hel del kompisar, och faktiskt flera vänner. Det spelar ingen roll till vilken plats jag rankas i vänkategorin, så länge de ser mig som vän. Jag är inte den viktigaste för någon, men för inte helt få är jag i alla fall viktig. Vem kan begära mer?

Augustenborg och mobilt bredband från Telenor går inte ihop

... så jag skriver i morgon när jag är närmare civilisationen.

I lördags var jag på fest

Min allra bästa vän Håkan fyllde år i lördags, och hade fest. Jag vet inte vad det är, men jag har legat av mig de senaste åren. Jag blir blyg och tillbakadragen och vågar knappt prata med folk, men som tur är finns det folk som pratar med mig. Efter ett tag släppte min initiala blyghet, och jag hade kalastrevligt. Hur annars kan jag förklara att jag kom hemsläntrande i de arla morgontimmarna, trots att jag hade tänkt stanna bara några timmar eftersom jag var så trött?

Hur som helst, att Håkan fyllde 30 fick mig att fundera. Jag fyller också 30 i år, och jag är redan glad över det. Jag har inget emot att bli äldre, snarare tvärtom. Med ålder kommer i mitt fall inte visdom, men i alla fall lite pondus. Jag tas på allvar på ett helt annat sätt nu än för några år sen (men det kan lika gärna ha med självförtroende och sånt att göra), och jag gillar det. Dessutom, att fylla 30 är ju helt klart ett bra skäl till att ha fest.

Jag tappade tråden där märkte jag. Det jag kom att fundera över är att jag inte längre är "den unga tjejen". Jag är så van vid att ofta vara yngst, och inte helt sällan enda tjejen. Jag har fått vara tjejalibi i många sammanhang, och när det dessutom har sammanfallit med en ålder 20 år lägre än snittet har jag blivit välkomnad med öppna armar. Nu när jag är nästan 30 är jag inte ung längre. På sätt och vis känns det lite tomt, det har på något sätt blivit en del av det jag är, och vad är jag utan det? (Ja, svaret är långt och utdraget, men den korta versionen är "en hel del, och det mesta av det är ganska bra".) Jag har ingen åldersnoja, om en inte räknar "jag blir inte gammal fort nog" som en noja. Jag är nog mer lik barn som vill bli vuxna, än vuxna som inte vill bli äldre.

Det är så mycket jag har glömt

att skriva. Jag tänker "det ska jag komma ihåg att skriva", men så trillar det liksom ut ur huvudet och ner på golvet, där det trampas på, och sen dammsugs bort.

På tal om att dammsuga så var det en sak någon definitivt hade glömt att göra med bilen jag senast hade. På mitt jobb har vi inte egen bil, utan vi är många som byter runt. Det betyder att det är viktigt att hålla efter bilen eftersom det kommer att vara nån helt annan som får bilen efter dig. I måndags morse fick jag en bil som var under all kritik. Visst, jag är inte guds bästa barn när det kommer till städning, det vet alla. Jag har glömt grejer (hell, jag har t o m glömt underkläder!), jag har missat massor. Jag är inte den som dömer snabbast när det kommer till städning, men det finns en lägstanivå även för mig, och den var inte uppnådd senast. Det var grus och lera lite överallt, mattorna var dammiga och luddiga, det var fläckar på de mest märkliga ställen ...

Det allra jobbigaste med det var faktiskt inte att vara tvungen att leva i det, det var att lämna över bilen - ostädad - till nästa chaufför. Det hade blivit fel i färjebokningen, så när jag kom in i hamnen tisdag morgon för att hämta den trailer som borde kommit in med färjan som gått från Travemünde 22.00 måndag kväll fanns den inte där. Jag ringde ett samtal, och fick reda på att den skulle komma in först på kvällen, vilket medförde att jag fick en hel dag i Malmö utöver den kväll och natt jag redan varit där. Det i sin tur ledde till att jag inte skulle kunna köra ner nästa trailer i tid till Malmö, utan jag skulle köra tillbaka till Södertälje, och snabbt som sjutton lämna över bilen på nästa chaufför som skulle ta den ner igen. Alltså, det fanns ingen chans att städa ur bilen innan. Eller jo, jag hade ju hela dagen på mig, men då visste jag inte att situationen skulle lösas på det här sättet, utan att jag skulle ha tid att städa ur den när jag kom tillbaka.

Äh, vad jag ville säga var mest att bilen var inte ren, och att jag fr o m den 18 mars kommer att ha en tillsvidareanställning.

Födelsedag

Idag skulle Carina ha fyllt 32. Ärligt talat, just nu känns inte världen så jävla lysande.

Ibland kan en konversation ta en oväntad vändning

- ... ja, och så kom han där i lastbilen, och så dök det bara upp en BMW mitt framför honom, pang sa det.

- BMW? Utlänning eller bög?

- Va?

- Ja, det är ju bara utlänningar och bögar som kör BMW.

- Jag skulle gärna ta lite kuk i röven om jag fick köra BMW.

Jag leker visst fint!

Om en tar mitt uppförande under förra turen som intäkt för mitt beteende i allmänhet vore det lätt att ringa mig och säga "hansi, du leker inte så fint med andra, eller hur?". Dock vore det inte med sanningen överensstämmande. Däremot är det sant att jag inte leker bra med vissa, t ex om dessa vissa använder ord som "svartskalle" för att beskriva folk, och som dessutom på intet sätt kan inse att ordet alls inte är värdeneutralt. Vidare har jag svårt att leka fint med folk som säger "jaha, och då tänkte de 'fan vad bra med en tjej', och så anställde de dig. Det var väl inga andra tjejer som sökte?", utan att förstå att det kan uppfattas som nedlåtande.

Torsvik igen

Nu sitter jag, min vana trogen, i Torsvik och väntar på att min rast ska ta slut. Jag har tappat bort mina (slipade) solglasögon, och det gör ont i ögonen när solen blänker i våt körbana. Men nej, jag klagar inte. Det är vår i luften, och jag kommer att få helg hemma den här veckan.

Igår, idag, i morgon

Igår var jag i Malmö hela dagen, och fick grymt mycket gjort på kort tid: jag handlade förnödenheter (skivor, datorladdare till bilen, filmer, keso, trosor, strumpor och t-shirts), fikade och fick hänga med storasyster. Det var en strålande dag, och jag hoppas att jag kommer att få fler såna.

Idag var jag i Oskarshamn och lossade i blötsnö. Mina handskar är fortfarande så våta att det plaskar när jag släpper dem i golvet, och jag vete sjutton om de kommer att torka till i morgon.

I morgon åker jag första vändan av tre till Malmö, den här veckan. Det blir nog bra.

Det jag saknar

just nu är kroppskontakt. Det är den stora (i stort sett den enda faktiskt) nackdelen med mitt jobb: jag får ingen kroppskontakt (av det slag som är önskvärt, d v s en klapp på axeln, en hand på armen från den jag pratar med, en kram). Jag saknar det jättemycket. Jag kan ju inte påstå att jag i mitt förra jobb fick mycket av den varan, men skillnaden var att jag var hemma varje dag, och att jag träffade folk mest hela tiden.

Jag ska inte klaga, men som sagt, jag saknar det.

Sådärja

Nu är det dags att strippa av sig paltorna, slänga sig i duschen och sen lägga sig i sängen med en god bok (i mitt fall är det Motormännens vägatlas över Europa, eftersom jag ska försöka kolla ut smidigaste vägen mellan Zwolle och Eschweiler).

F ö hade jag nyss god lust att sätta en gaffel i nacken på en holländare.

- Scania?

- Ja?

- You drive Scania?

- Yep?

- Scaaaaaniaaaaaa!, halvskrek han, och gjorde krokodilrörelser mot Scaniamärket tvärs över mitt bröst (ja, mina bröst). En gaffel i nacken hade suttit så inåthelvete fint, tyvärr var det här på väg till restaurangen, så jag hade ingen i lager. Jag borde börja ha en i fickan.

Jag har aldrig varit i Oskarshamn

Fifan vad jag kommer att lukta chaffis när nästa veckas pass är avklarade.

Malmö

Flurigt hår i hamnen.

Jag tror

att våren är på väg. Åtminstone är det vad jag hoppas på.

I natt jag drömde

Jag har drömt så ypperligt bisarrt i natt. En kvinna som var död (om jag inte missminner mig hade hennes huvud blivit avkapat, så hon hade ett långt ärr över halsen) jagade mig, och höll på att sticka en kniv i ryggen på Anneli. Jag lyckades dra i hennes hand så att kniven i stället gick upp mellan käkbenet och halsen på henne själv, så dog hon ännu mer. 

Sen kom Carina, och vi tog en promenad. Hon berättade att hon levde igen (levdelevde, inte zombielevde), men att vi inte kunde räkna med att hon skulle göra det så mycket längre. "Det var ingen olycka att jag dog, jag valde det själv. Det finns inget ni kan göra eller säga, jag vill inte leva." Jag berättade för henne hur jävla tomt det är utan henne, och att hon måste försöka orka, för våran skull. Hon tittade på mig och sa "men jag kan väl inte gå runt och leva för nån annans skull? Om jag inte tycker att det är värt att leva måste väl jag få tycka det, och göra nåt åt saken?". Sen gick hon.

Sällskap i form av kalastrevliga grymt snygga civilingenjörer är inte fy skam.

Dagens tips, dagens tips, lallalalalla dagens tips

(En kaka till den som vet var jag fått tag på rubriken.)

the "blog" of "unnecessary" quotation marks

Allt jag kommer på att skriva

är klagomål och jobbigheter. Egentligen så är det faktiskt ganska okej just nu, även om jag fortfarande mår illa hela tiden.

Ner till Malmö, och sen tillbaka. Ledig helg månne?

Hjälp från en kollega att koppla loss trailern, lite lite lite mat samt två Alvedon höll mig uppe ett tag, men nu kraschar jag igen. Blä.

Jag tycker att det här är djupt jävla orättvist, så det enda rätta vore att vara frisk i morgon bitti. Snälla? Jag vill ju jobba.

Jag börjar bli bra jävla trött på min kropp

... den gör ju tamejfan som den själv vill, utan att bry sig om mig.

I natt vaknade jag när färjan gungade vansinnigt kraftigt. Det var ingen fara med det, jag gillar lite rullningar. Ändå kände jag mig en smula illamående, men tänkte att det snart går över. Det gick fint av färjan, och i stort sett ända fram till Ljungby funkade det mesta ganska fint. Sen gick det inte fint längre.

Nu har jag förstahandserfarenhet av hur svårt det är att kräkas samtidigt som en kör, eller snarare: köra samtidigt som en kräks. Det är en erfarenhet jag helst skulle vilja vara utan (precis som så mycket annat den senaste tiden). Så, jag varvar nu körning med stop på rastplatser lite här och lite där. Vägen till Södertälje har aldrig känts så lång. Till råga på allt elände (och nu kommer det jävliga) så fryser jag trots fullt påklädd och värmen på 26, och nyss när jag tankade och slangen (den jävla slangen som är för kort för att lämnas på egen hand), eller snarare munstycket, hoppade ur och sprutade diesel på marken skyndade jag fram, snubblade, trampade snett med höger fot samt stukade höger lillfinger. 

Just nu vill jag bara gråta men det har jag inte tid med. Jag måste nämligen kräkas igen.

Jag ska bli moster

Äntligen ska jag få bli moster hansi, den där som tar med barnet på Gröna Lund och stoppar det fullt med sockervadd och åker karusell med det tills det kräks, och den där som bara ger bort böcker och lastbilar i present. Just den ska jag bli, så nu har jag paxat det. Okej?

Färjeas

Om ett tag är det dags att köra på färjan igen, och jag minns plötsligt att jag glömt att dela med mig av det senaste i raden av härliga kommentarer jag får i mitt glamorösa chaffisliv:

- Jag fattar inte varför de släpper ombord fruntimmer. Vad ska de här att göra?

- Nä, men jag somnade jävligt gott med de tuttarna i tankarna i natt.

Det här var alltså när jag just hade passerat de två männen i 45-50-årsåldern, och satt mig vid ett bord kanske två meter därifrån. Iklädd arbetsbyxor, linne, pikétröja och tjocktröja med hög hals lyckas jag alltså på något sätt bli bruden med tuttarna, utan att veta om det själv. Det är så ofta jag önskar att jag visste vad jag skulle säga i de situationerna, men ingenting kommer. Så, jag säger ingenting alls, men känner hur hela jag liksom sjunker ihop, axlarna dras fram och jag försöker förgäves få brösten, som ärligt talat inte var så jävla mycket större än deras, att vara mindre framträdande. 

Nyklippt

Äh, sjutton också. Bilden blev på fel ledd när jag skickade den från mobilen, och just nu har jag ingen lust att pillra så mycket. Jag låter den vara så här, och låter den som vill vrida på huvudet i stället. :)

Ja, Carina igen

På vägen till Travemünde lyssnade jag som vanligt på Hit-Radio Antenne. Den som känner Carina förstår att kombinationen Tyskland och åttiotal får mig att tänka på henne, helt klart. Där satt jag mitt i natten med tårarna rinnande och tänkte på min fina syster. (Var inte orolig, med "med tårarna rinnande" menar jag just det. Jag grät alltså inte som Helena Bergström, utan filmiskt på ett annat sätt. När tårarna bara rinner skymmer det inte sikten på något sätt, det enda som händer är att det blir blött på bröstet där tårarna hamnar. Jag kunde alltså köra utan problem.) Mitt i detta spelas Wonderful Life med Black. Några minuter senare spelas The Power of Love med Frankie Goes to Hollywood. Den med gott minne kanske förstår varför just de här två låtarna gjorde att det värkte lite extra i bröstet. När låten var slut (det är en skymf att byta mitt i den) bytte jag kanal eftersom jag inte orkade med mer som kunde påminna om henne. Då spelas en låt med Simple Minds (nej, inte den som spelades på begravningen, och ärligt talat minns jag inte vilken det var just nu).

Det var ett märkligt sammanträffande. Jag tror inte på ett liv efter detta, jag tror inte på något sånt alls. Ändå får jag en känsla (även om det strider mot allt jag tror på) att det på något sätt var ett tecken från Carina. Men, givetvis var det bara ett sammanträffande, om än ett märkligt gripande sådant.

Jag tror att jag helt enkelt saknar Carina alldeles fantastiskt mycket. Jag antar att jag inte behöver berätta att jag, så fort jag närmar mig Malmö, plockar upp telefonen, bläddrar fram till "C", och vill ringa henne.

All hail Försäkringskassan!

Jag tar tillbaka allt negativt jag har tänkt om Försäkringskassan, det har bara varit grundat i hörsägen. Trots att de anställer folk med skrikig röst och ful dialekt måste jag ändå lägga mig platt inför den effektivitet som råder. Ja, jag är allvarlig, på riktigt.

Jag var sen med att skicka in mina papper, mycket på grund av att jag är en "jävlar, blanketter att fylla i. Jobbigt, jag tar det om en liten stund, en stund som är om en vecka."-person. I alla fall, i går hade mina papper kommit in, och en handläggare ringde upp mig (han hade en mycket trevlig röst, och ingen obehaglig dialekt) för att försöka utröna hur det kommer sig att jag och min arbetsgivare uppger olika årslön för mig. Vi pratade en stund, och han lovade att återkomma idag och berätta om han fått fram något nytt. Idag hade han även fått in mina lönespecar, och ringde för att berätta för mig att det jag uppgett var korrekt, samt att han gör en utbetalning idag. IDAG!

Hur det kommer sig att han fått in olika siffror från oss vet jag faktiskt inte, och jag måste erkänna att jag inte bryr mig jättemycket om det heller. Det viktiga är att jag får rätt pengar i slutänden, och att de kommer snart. 

Allt en läser om Försäkringskassan är negativt, precis som allt som skrivs om CSN. Nu är det dags för mig att komma ut som myndighetskramare: Jag har aldrig haft problem med CSN. Visst, ibland ha pengar blivit sena, men det har uteslutande handlat om att jag har glömt något. Varje gång jag har ringt har jag blivit korrekt bemött, och fått snabba svar. Jag har aldrig haft problem med Försäkringskassan. Visst, saker kan vara onödigt krångliga, men den personal jag har mött och pratat med har uteslutande varit hjälpsamma (om än med skrikig röst). Jag har aldrig haft problem med universitet eller VHS. Visst, ibland har jag trillat mellan stolarna, men det har uteslutande berott på slarv från min sida (fast, i ett fall var det faktiskt slarv från folkhögskolans sida, när de glömde att kryssa i en ruta på mitt intyg). Jag gillar att betala skatt, och ja: jag har ofta gillat skolmaten (förutom på Katte, men den maten är otjänlig som människoföda).

På väg till Holland

Jag återkommer till Sverige torsdag kväll. Jepp, så är det.

Tur att jag ska jobba

Jag är verkligen kass på att vara hemma. Nu har jag varit det i flera dagar, och fastän jag har haft all tid i världen att göra något, träffa folk och se till att hemmet som fortfarande befinner sig i flyttkaos kanske kan bli beboeligt, så har jag knappt gjort något av ovanstående. Jag har träffat folk (och fantastiskt sånt också), men inte så mycket som jag borde. Jag har hjälpt till att få hemmet beboeligt genom att sträcka över inte mindre än sju (av mina närmare 35) skolådor att ställas upp på konsollhyllorna som numera dominerar hela hallen, d v s inte mycket alls.

I morgon bitti ska jag jobba igen, och efter det kommer det att komma en ganska hektisk period (förutsatt att mitt schema stämmer något sånär). Kanske kommer jag att få mer gjort när jag är hemma kortare perioder? Kanske sitter jag just nu och lurar mig själv?

Hur som helst ska det bli roligt att komma iväg igen. Det känns märkligt hemma både i bilen och på färjan, och jag drömmer Autobahn när jag inte är på den.

Nu ska jag iväg och handla förnödenheter till resan, samt frimärke att kleta fast på kuvertet till försäkringskassan. Jag räknar med pengar strax före jul, men jag blir glad om det blir innan.

Min jobbtelefon jävlas

Den vägrar ta laddning, och stänger av sig själv. Jag har varit hemma, och den har legat på skåpet i hallen. Nu tittade jag på den, och upptäckte att den återigen stängt av sig själv.

Jag hoppas att den skärpt sig nu, jag har inte slagit på den sen jag tagit loss de lösa delarna och försiktigt blåst ut eventuellt ludd. Just nu orkar jag inte bekymra mig, troligtvis är dte ingen som försökt nå mig just när den varit knäpp.

Jag har så mycket jag vill säga

men jag tiger.

Lärdomar från gårdagen

Om du ska göra en soppa, som är som chili sin carne fast ja, soppa, så kan det vara bra att se till att du har allt hemma. Det är steg ett. Steg två är att kolla om det du tror att du har hemma verkligen är vad det utger sig för att vara. Mitt exempel är chilipulver, 4 msk. I burken med chilipulver tomt, men vad där? En liten påse med pulver, med texten "chilipulver". Vilken lycka, vilken härlig dag! Mäta? Nä, det är nog ungefär 4 msk, och vad gör det om det är en liten smula för mycket? 

Om du inte är försiktig kan du då råka ösa i en (förvisso liten) hel påse "chilipulver", som troligtvis var chilipeppar (men jo, jag har både dubbel- och trippelkollat, det står verkligen -pulver). Det innebär smärta av stora mått, även efter att vätskan har hällts av och nytt vatten slängt på. Galet.

Så, lita inte på etiketter på små påsar ("nejdå konstapeln, det här är minsann inte kokain. Det står ju klart och tydligt 'vaniljsocker' på påsen!"), och ät inte saker som gör ont att äta.

Gott blev det, med löjliga mängder turkisk yoghurt till.

Men åh

Nu har marginaljusteringen slutat funka igen. Jag blir galen. Det är ju så fult med taggig högermarginal.

På min gata i staaaaan

Jag bor numera på Gropgränd. Det är en kort gatstump i stort sett precis bakom universitetsaulan i Uppsala. Det är inte jättegott om plats varken i in- eller utfart på den, så döm om min förvåning när jag hörde ett välbekant ljud. Det brukar gå vanliga 18-pallars lastbilar förbi ibland, inga konstigheter där egentligen. Nu var det mer än så: det var inte bara en, utan två dragbilar med tillhörande trailers som hade förirrat sig in här. Jag vet inte hur det kan ha gått till, även om jag anar att de glömde att svänga in på St Olofsgatan, och fortsatte på Kyrkogårdsgatan och såg att det tog stopp längre fram. Hur som helst så såg i alla fall den andra chauffören en smula stressad ut. Det hade jag också varit om jag hade haft de metrarna att leka med på ett ställe där enkelriktningarna står som spön i backen.

Tillbaka på jobbet

Jag har förresten kört min första tur sen ... ja, sen allt. Det gick över förväntan, även om jag var jättenervös för att strula till något. Det där osvikliga självförtroendet jag önskade mig till min födelsedag, och inte fick? Jag fick det inte heller i julklapp.

Hur som helst så gick det bra. jag höll mig på vägen, jag fick med mig rätt saker både dit och hem. Jag vet inte om jag kan ha skrivit det förut, men jag har verkligen världens bästa jobb. Så det så.

Igår och idag

Igår var jag till min husläkare och fick ett läkarintyg. På grund av stora brister i kommunikation har saker liksom fallit mellan stolarna, så nu var det dags att ta tag i det. Det gick bra, min husläkare är en klok person som förstår att det kan finnas omständigheter som gör att en inte funkar helt klockrent alla gånger.

Idag tänkte jag att jag skulle gå till Försäkringskassan för att prata med en handläggare öga mot öga. Jag blir alltid lite nervös över att missa att fylla i något, glömma ett papper eller bara helt enkelt fucka upp allt, så jag tänkte att det var bäst att knalla dit helt enkelt. På Försäkrningskassans hemsida stod det att jag skulle beställa en tid hos en handläggare, så jag ringde dit. Det visade sig att det här krånglet jag hade väntat mig kanske inte var så jävla farligt i alla fall. Jag fick utmärkt hjälp per telefon, så förutom att personen jag pratade med hade en mycket irriterande dialekt är jag nöjd. Nu ska jag bara kopiera en massa papper, skriva något lämpligt tillägg och skicka in bibban med papper, sen är jag klar. Kanske.

Så dumt

hansi liten, lilla hansi: när ska du lära dig? När ska du lära dig att om det låter för bra är det något som har utelämnats? När ska du få i skallen att låter det för generöst, ja, då är det för generöst för att vara sant? När hansi, när ska du lära dig att inte lita på vad folk säger? Nej, inte ens när de säger samma sak flera gånger ska du lita på det. Det som händer är att du har ett helvete bakom dig, ett helvete framför dig, och ett helvete runt omkring. Till på köpet känner du dig sviken. Ja, och så har du inga pengar heller.

På väg

Idag har jag träffat Anneli, och nu ska jag sova. De sakerna har inte med varandra att göra egentligen, men det blev en fin mening.

Klockan är för mycket

Jag borde ha somnat för länge sen, men eftersom det var så länge sen jag jobbade kan jag inte somna på kommando. Det här är första natten jag sover ensam, utan en själ i närheten, sen jag fick reda på att Carina är död. Jag har ingen jag kan ropa på när jag inte kan andas (men hur fan skulle jag kunna ropa om jag inte får luft?), ingen som stryker mig över håret och säger att det kommer att bli bättre, aldrig riktigt bra, men bättre. Här finns ingen som kan minnas med mig, jag är ensam med alla tankar.

Jag ser mig omkring. Där är bänken som Carina satt på när hon väntade på att jag skulle bli klar. Där är ... ja, just det. Hade jag vetat att det här skulle hända hade jag aldrig tagit henne med. Inte ens på jobbet kan jag slippa minnesbilder av henne. Å andra sidan, om jag aldrig hade haft henne med hade jag ångrat det också. Går det att mista någon utan att ångra saker en borde ha gjort, borde ha sagt, borde ha låtit bli att göra eller säga? Jag tror inte det. Jag ångrar så mycket, mest det jag inte gjorde. 

Jag trodde inte att det var möjligt att sakna någon så mycket att det känns rent fysiskt. Viss kunskap önskar jag att jag hade sluppit.

Bra och dåligt

Jag har haft en räcka kanonbra dagar. I förrgår hängde jag med lillasyster Sophie i stort sett hela dagen. Vi åt sushi, drack kaffe och spelade Yatzy och Skipbo. Jag var glad t o m när jag förlorade, och förlorade gjorde jag hela tiden.

Igår hade jag en heldag med Håkan. Vi åt frukost på Barista, skrev in honom på Norrlands, och gjorde sånt där en gör på stan. På kvällen var det middag för de tappra själar som hjälpte till vid flytten. Jag har sagt det förr, och jag kommer säkert att säga det fler gånger: jag har finare vänner än jag förtjänar. 

Den här dagen har ägnats främst åt gråtande. I kväll ska jag åka till Södertälje och sova över där för att slippa kliva upp mitt i natten. Jag börjar jobba i morgon bitti, och jag är glad, jätteglad t o m. Jag har saknat jobbet massor, och jag kan knappt bärga mig. Jag längtar efter att få köra igen, få åka färja, t o m återse Torsvik. Samtidigt går jag runt och kan inte sluta gråta. 

Jag tänker på att Carina aldrig mer kommer att följa med i bilen. Hon kommer aldrig att kunna åka med till Holland och se allt jag har pratat om, hon kommer inte att svara när jag ringer för att berätta att jag närmar mig Malmö. Aldrig mer kommer hon att skratta åt min gps som vill att jag ska svänga av motorvägen och köra mot Löddeköpinge när jag åker från Malmö mot Södertälje. Hon kommer inte att skicka fler skumma sms som förorsakar min gps stora problem att läsa upp. Jag saknar henne så jävla mycket, och jag vet inte vad jag ska göra utan henne.

Jag är så tacksam

Jag har familj och vänner, jag har ett jobb, och idag har jag dessutom fått träffa en av de personer som har gjort störst intryck på mig någonsin. Jag vet inte om han har möjlighet att förstå det, men jag gjorde mitt bästa för att förklara att utan honom hade jag för länge sen tappat mitt hopp, och min tilltro till mänskligheten. Han visade att en vuxen person kan bry sig, trots att det gäller barn han inte ens känner. Att han var lika gammal som jag då det hände skrämmer mig en liten smula: är jag lika vuxen som han var? Skulle jag kunna göra samma sak om en åttaåring behövde min hjälp?

Jag hoppas det.

hansi igen

Jag var iväg till jobbet en sväng igår, och det var så skönt att vara där, att se välbekanta ansikten och bara vara Hanna ett tag. På kvällen fick jag hänga med en fin vän som kom från Stockholm för att leverera en kram. Jag är glad att den inte levererades av samma bud som kom med blommor från jobbet för ett tag sen, utan personligen.

För övrigt ser jag ut som Fantomen på Operan med mitt munsår. Var kan jag få tag på en tjusig mask och en sjuhelvetes sångröst?

Tillbaka till verkligheten

Jag vet inte.

Idag ska jag till jobbet för uppföljning på konferensen jag så gärna ville vara med på, men som jag verkligen verkligen inte pallade. Jag är alldeles uppspelt inför att träffa alla igen (jag kommer dessutom få träffa de som tillkommit på senare tid), samtidigt som jag är alldeles skräckslagen. Det var länge sen jag var där (även om jag slank in en stund senast jag var hos terapeuten), tänk om inget är som förr? Det känns som att jag har varit borta ett år och tappat allt sammanhang, samtidigt som ... äh, jag vet inte. Jag är lite glad, jävligt rädd och fortfarande helt väck. Att jag har ett avgrundsdjupt hål i hjärtat behöver jag troligtvis inte berätta.

Dessutom har jag världens äckligaste munsår.

Så var det gjort

Jag vill inbilla mig att vi valde den musik Carina hade velat ha; hur som helst så var det ett bra sista soundtrack (Jenseits von Eden med Nino de Angelo, Someone Somewhere in Summertime med Simple Minds, Hallelujah med Jeff Buckley, The Power of Love med Frankie Goes to Hollywood, Wonderful Life med Black och Utan dina andetag med Kent).

Jag är så oerhört tacksam, för flera saker till på köpet. Jag är tacksam för att flera av mina vänner, som också var Carinas, dök upp. Begravningar är jobbiga, och det är ju faktiskt inget tvång att komma på dem. Ändå dök de upp. Jag är också tacksam över att vår mamma inte dök upp. Alldeles oavsett om hon insåg att det var den rätta saken att göra, eller helt enkelt var för full för att ta sig utanför dörren, så var det en bra sak.

Framför allt är jag otroligt tacksam att jag faktiskt har fått ha en så fin syster i 29 år. Det är få förunnat. Jag har dessutom tre systrar till, alldeles fantastiskt fina de också. Jag ska kanske lära mig att se vad jag har, och inte vad jag saknar.

Just nu orkar jag inte

Hjälp mig, snälla.

Jag har finare vänner än jag förtjänar

och idag har jag fått besök av två av dem. Tack.

Jag vill bara att det här ska vara över

Det går att spela Yatzy om disken

Jag vann.

En upplysning till allt och alla

Jag vill vara så tydlig det bara går: om jag dör medan min mor fortfarande är i livet vill jag inte att hon kommer på begravningen. Jag tror inte att hon egentligen skulle vilja komma, annat än möjligtvis för att det ser bra ut, men OM hon skulle få för sig att vilja komma: stoppa henne.

Kommer hon ändå, slå sönder kistan, spotta på mig och släng mig i Fyrisån. Det är en värdigare begravning än att hon ska vara med och göra allt fult och smutsigt. Så, nu vet du det.

Låt oss inte kalla det hot, kalla det hellre en vädjan

I tisdags försökte jag och min äldsta syster att resonera med den som rent biologiskt är vår mor. Vi försökte få henne att inse att hon faktiskt inte är välkommen på Carinas begravning. Visst, det är hennes biologiska dotter som begravs, men hon är mer vår syster än hennes dotter. Det är för sent att låtsas bry sig när Carina redan är död.

Jag hoppas att hon inser att det rätta är att hålla sig hemma i stället för att, sin vana trogen, försöka göra det till The Tuija Silvennoinen Show. Att komma och låtsas vara den sörjande modern till vår syster som var den som blev sviken flest gånger av den som gång efter annan svikit sin uppgift att ta hand om, och skydda sina barn, det är bara skamligt.

Tuija Silvennoinen Sundbom, mommy dearest, det här är till dig: om du brydde dig det allra minsta om Carina, håll dig borta. Det är det Carina skulle ha velat. Om du inte brydde dig, håll dig borta. Det är vad Carina hade velat. Jag tänker inte göra mig skyldig till olaga hot genom att hota dig med fysiskt våld om du kommer, det är under min värdighet. Jag tänker dessutom på intet sätt implicera att jag kan göra ditt liv till ett helvete på andra sätt, för hur skulle jag kunna göra det? Nej, jag vädjar till det sista lilla stråk av mänsklighet du kan ha kvar i kroppen: kom inte på begravningen.

Allt jag måste förklara

Genom jobbets krishanteringsgrupp har jag fått besöka en psykoterapeut. Det är inget jag klagar över, tvärtom. Jag har så mycket som skaver i mig, och så mycket jag behöver lufta inför någon annan. Hur ska jag annars kunna acceptera att min syster är död, och att jag aldrig mer kommer att få prata med henne? (Jag tänker fortfarande "shit, nu var det länge sen, jag måste prata med Carina!", och det är som att falla varje gång jag kommer på att det faktiskt inte går, hur mycket jag än vill det.)

Hos terapeuten infinner sig dock snabbt ett problem. Han vet ju ingenting om mig, och vad jag kommer ifrån. Hur ska jag kunna prata om Carina utan att prata om hur vi växte upp? Hur ska jag kunna förklara hur det kommer sig att hon, och inte någon av mina föräldrar, har varit min fasta punkt, den jag kunnat vända mig till i allt? Kan jag förklara hur jag tror att Carina blev som hon blev, gjorde som hon gjorde, utan att förklara hur livet såg ut för oss; förklara hur det är att växa upp som oönskade döttrar till någon som verkligen inte borde ha fått barn?

Hur ska jag kunna förklara min barndoms lättnad över att vara så jävla ful, med annat än att det i alla fall skulle hindra mig från att bli som mamma (gå ut på Baldis, bli skitfull, dra hem nån främmande karl till en lägenhet där det sover tre barn, och inte sällan däcka)? Hur ska jag kunna förklara att jag faktiskt fortfarande inte riktigt känner min äldsta storasyster med annat än att hon vid fjorton faktiskt fick nog av att vara hackkyckling och slagpåse, och flyttade hem till pappa i stället? 

Kan jag få någon att förstå vad många av mina rädslor och mina svårigheter att lita på folk, och faktiskt förstå att de tycker om mig trots att jag inte är värd ett smack kommer sig av, annat än att jag är uppvuxen i ett synnerligen dysfunktionellt hem med en kvinna som inte förtjänar att kallas "mamma" (för att vara krass: i stort sett alla kan knulla till en unge, men för att vara en mamma (ja, pappa också för den delen) ska du fan i mig ha visat något slags intresse av att skydda och älska det barn du faktiskt har tvingat in i världen); en kvinna som har satt sig och sitt supande och knullande i första rummet, och sina döttrar i hallen, om vi ens har fått komma in?

Jag tror inte att det går att förklara min avgrundsdjupa sorg över att min älskade älskade syster är död, utan att berätta om att hon, trots att vi inte har bott ihop sen hon var fjorton, alltid har tagit hand om mig, alltid har varit min förebild, och alltid berättat hur stolt hon är över mig. Ingen annan i hela världen har gjort det för mig. Ingen kan någonsin ersätta den som trots att hon flyttat ändå aldrig övergivit mig, alltid sett till att jag haft det bra, alltid alltid alltid berättat för mig att jag är fin och bra och fantastisk. Jag kan alltså inte förklara min syster utan att för terapeuten försöka uttrycka min förundran över hur något så fint kan komma av en så ful uppväxt.

Jag tänker inte ens försöka mörka.