Krusbär och rabarber

I söndags var jag och A till Plantagen, Ikea och Bauhaus (hen behövde köpa hundmat, blommor och krukor, och jag ville mest kolla lite). Rätt som det var så var de bara där på vagnen, en krusbärsbuske och en rabarber... eh, rabarber... Ja, rabarber i en kruka helt enkelt. De hoppade upp på vagnen självmant, och vem är jag att låta några stackars krukboende stanna på Plantagen när de uppenbarligen inte vill? Dessutom hade krusbärsbusken brutit en gren, och någon var ju tvungen att ta hand om den. hansi to the rescue! :)

Nu sitter jag här i arbetsrummet och tittar ut på dem. de ser ut att trivas där, och så snart det gamla handfatet som just nu har sin boning på balkongen bestämt sig för att hitta någon annanstans att bo, ska jag ta en bild. Just nu ser det lite ledset ut, men bara lite. Balkong ftw!

För övrigt vill jag att det ska bli varmt nu så att jag kan sitta ute och hålla de nya sällskap. Tänk om de känner sig oälskade och sticker? Nope, det får bara inte hända.

Regn, regn och regn

Nu tycker jag att det kan vara nog med regn. Det är faktiskt inte ens kul längre.

F ö så börjar det bli läskigt nu. Jag registrerar mig på fler och fler ställen, så snart ... ja, snart vadå? Det är ju inte som att jag lägger mer tid än vanligt vid datorn. Jag menar, jag bor ju i princip framför den jämt i alla fall.

de där tre små orden ...

Tänk att det ska var så förbannat svårt att säga dem. Jag har funderat på det länge, och jag har kommit fram till att jag faktiskt bara har sagt det till en person i hela mitt liv. Är inte det helt uppåt väggarna? Jag menar, jag har inte sagt det till min pappa (fastän jag gör det), jag har inte sagt det till mina systrar (fastän jag gör det). Vad kan det bero på? Troligtvis är det bara för att jag är så förbannat feg, och tycker att det känns meckigt att bli sådär känslosam.

Jag vet inte om jag kommer att säga det någonsin (men förhoppningsvis kan jag komma fram till att det inte är så farligt att säga det, att de faktiskt inte kommer att skratta). Förhoppningsvis vet de redan om det, men om det inte är så, och någon av dem läser så kommer det här:

Jag älskar er!

De är här nu!

Jag hoppas att de kommer att trivas med mig. Jag trivs i alla fall med dem. :)

Mozilla add-ons, Vårdsätra och poliser

Först och främst: jag fullkomligen älskar den nya add-onen (jisses, vilket ord. Vad an en säga i stället? Just nu står det still i mitt huvud, så jag får väl återkomma när jag kommer på nån lämplig svensk översättning) jag har lagt till min webbläsare. Tack Tomas för att du visade mig StumbleUpon! Att sitta och "stumbla" är beroendeframkallande, och en hittar så mycket skumt en inte riktigt visste (ville veta?) fanns. Några exempel är Man In the Dark (grymt creepy snubbe som hänger på muspekaren), Neuro (en liten, ganska söt, film om livet i ett trevåningshus) och givetvis Top Ten List (Top Ten Signs You're a Fundamentalist Christian). Alltså, dagens tips: stumbla! :)

Att promenera är skittrist ifall en inte har sällis av Ernst-Hugo, och ifall en går en trist väg. Det finns dock trevliga promenadstråk inpå husknuten här. Min favorit just nu är att ta Gula stigen ner till Gottsundagipen och därifrån ta Vårdsätra skogsslinga runt ett varv, och så tillbaka hem. Det tar typ en timme (eller lite mer, det beror lite på, och det är en perfekt liten runda.

Att promenera kan också vara trevligt ifall en har sällskap av säg ... en trevlig vän och hens hundar? Jag vill så gärna ha en hund, och det finns en speciell lite darling jag egentligen vill ha. Problemen är dock lite för många: 1) Jag har inte råd 2) Jag har verkligen inte råd - alls 3) Den hunden behöver väldigt mycket uppmärksamhet just nu, och jag är inte hundra på att det skulle funka just nu, och 4) Jag ska till Västerås, och kommer inte att kunna ha en hund. Tyvärr.

Idag fyllde min pappa år (eller ja, han fyller ju fortfarande år en liten stund till), och vi var där och åt mat och tårta. På vägen hem började jag fundera: "har jag körkort på mig? *snabb koll* Nope, inget körkort. Å andra sidan, hur ofta blir en stoppad här?" Fem minuter efter ser jag ett rött ljus, och en polis som vinkar in mig på en avtagsväg. Hur typiskt är inte det? Att jag inte hade körkort på mig var ingen biggie egentligen, de slog lite på måfå i datorn (det var så det verkade i alla fall så effektiv hen var), och när inte det funkade skickades det ett sms med mitt personnummer, och tillbaka kom ett där det stod att jag minsann har ett körkort, så det så. (Okej, det där sista hittade jag på. Det stod antagligen inte "så det så" - men en kan aldrig veta.) Jag fick även blåsa (och hey hey hey, det gav inget utslag! :P), och så kollade de att bilen tillhörde den jag sa att den tillhörde, sen fick jag åka. Det känns helt fånigt, men jag tyckte att det var jättespännande. :)

Imorgon blir det lunch med sötaste lillasyster, sen kommer tydligen den äldsta storasystern till stan (även om jag inte är hundra på att hon har passat in mig i sitt schema). Men nu, dags att sova (så jag orkar pallra mig upp imorgon bitti).

Över stock och sten med Ernst-Hugo

Det bästa sällskap en kan ha när en tar en promenad över stock och sten ("här kommer jag över stock och sten, har ni sett Filemon Jönsson? Här kommer jag med ett stort paket, till Hubert Filemon Jönsson" Alla minns väl monchhichi?) är Ernst-Hugo Järegård som läser H P Lovecraft, i lurarna. En kan riktigt känna hur saliven skvätter i öronen, och han läser med en sådan inlevelse att det är omöjligt att inte lyssna vidare. Då gör det liksom inget att ögonen rinner för att det är pollenhelvete i luften, att en snubblar på rötter för att en inte ser nåt för att ögonen rinner för att det är pollenhelvete i luften, att en får alldeles ont i vristen för att en trampar fel när en snubblar på rötter för att en inte ser nåt för att ögonen rinner för att det är pollenhelvete i luften ... Ah, you get the picture. Det jag vill säga är nog mest att jag har börjat promenera med sällskap av Ernst-Hugo på morgnarna, och det är trevligt.

Så, hur blir det nu då?

Ska jag pendla till Västerås (drygt 1,5 h med buss, exklusive den tid det tar att ta sig till bussen hemifrån), eller ska jag försöka få tag på någonstans att bo under tiden jag ska vara där? Usch vad svårt det blev nu.

Jag kan knappt fatta det ännu, men det är nog sant ändå ...

Jag kom in! Från och med september kommer det här vara mitt nya hängställe. Är det fult att önska att sommaren ska gå fort jättefort?

Bort bort bort med håret!

Ja rackarns... ibland vet jag inte om jag ska skratta hysteriskt eller bara sucka nedstämt. Idag har jag fått lära mig hur en ska se på kroppsbehåring (som om jag inte visste det tidigare). I den här artikeln så får vi möta Robert, 32, som har vaxat bort sitt könshår. På bilden har hans tröja glidit upp, och en får en glimt av den nedre delen av hans mage. I artikeln står det

Det känns fräscht. Man slipper de utslag man får från rakningen. Dessutom räcker vaxningen längre.

Läs det igen: "[...] Man slipper de utslag man får från rakningen." Titta nu på Roberts mage. Vad ser vi där? Är det månne ...? Kan det vara ...? Ja, nog fan är det utslag (jag skulle säga inflammerade hårsäckar, men vem är jag att bedöma?). Jag är ledsen, Robert.

Efter den informativa lilla intervjun med Robert, 32, får vi en liten lista från Aftonbladets egen mode- och skönhetsexpert, Sofi Fahrman. Här får vi reda på att det enda hår en kvinna ska ha på är på huvudet, och där ska det vara "sexiga lockar". Ja, det är bara att läsa och förundras. Själv funderar jag mest på att ta fram kameran och fota mina håriga tår, och skicka bilden till Sofi.

Vad ska jag nu kolla på?

För några dagar sen kollade jag på det sista Buffyavsnittet. Vad ska jag nu kolla på?

Aj då

Min hårbotten är full av vätskande sår (uäck! Jag hör själv hur äckligt det låter), och de har kommit sen jag jävelblekte mitt hår i eftermiddags. Ska jag ta det som ett tecken på att det är en dålig idé att fortsätta bleka? ;)

Hår - ditt namn är Svinto

Jag tror att jag till slut har gjort det. Jag har förstört mitt hår bortom all räddning. Det känns rätt coolt. :)

Jag bestämde mig idag för att klippa håret i bak och på sidorna, och bleka min 5 mm-utväxt. Tyvärr var det för lite kvar i det första paketet, så jag fick ge mig på det andra direkt efter den första blekningen. Nu har jag sår i hårbotten, och håret har liksom dreadat sig här och var. Det ser ut som vit Svinto. Det är rätt coolt, men inte snyggt alls. Dags för dreads alltså (om jag kommer mig för att införskaffa en kam och en lämplig kamrat, eller ser till att få tag på den där som är en jäkel på att fixa dem. Dreads alltså, inte kamrater.). Jag har läst mig vindögd på både KnottyLocks och Dreadlocksgrejer, och det är en riktig djungel, that's for sure. Som om det inte vore nog så har jag läst på DreadHeadHQ och Perfect Dreadlocks (som enligt uppgift någonstans ifrån ägs av DHHQ), samt i stort sett allt annat en kan googla fram med hjälp av sökorden "dreadlocks", "dreads" och ... eh ... nä, det var väl typ det jag googlade på. ;) Vad har jag då kommit fram till? Oh well ...

• Vax är för losers, det bara kloggar ihop håret och är dumt dumt dumt.
• Vax är kanonbra att använda, det gör dreadsen snygga och hjälper dem att låsa.
• Tvätta sina dreads ska en göra högst en gång i månaden, väldigt gärna mer sällan. Håret sköter sig självt, och låser bättre om en inte stör det med tvättning och stuff.
• Tvätta sina dreads ska en göra ofta, minst tre gånger i veckan. Dels hjälper tvättningen till att minska kliet i hårbotten, dessutom så låser det bättre om det utsätts för vatten ofta. Som bonus får en rena dreads! :)
• Det bästa en kan göra är att palmrolla ofta, det hjälper dreadsen att bli runda och fina, dessutom hjälper det låsningsprocessen.
• Palmrolling är bad bad bad, det som händer är att roten tunnas ur vilket kan leda till att du tappar hela dreaden.
• Att virka in lösa hårstrån är kanon, det blir snyggt och prydligt och bra på alla sätt.
• Att virka in lösa hårstrån är för mesar only, det blir bara hål och en fuckar upp låsningsprocessen.
• Bubblor och loopar i dreadsen ska bort, och det enklaste är att virka eller pilla upp dreaden och backcomba om den.
• Bubblor och loopar visar att dreaden håller på att tajta till sig, och är därför nåt en ska lämna i fred. Det dummaste en kan göra är att pilla upp dreaden och backcomba om den, det förstör bara hela låsningen.
• Pilla mycket med dina dreads. De mår bra av att pysslas om, och blir bara snyggare ju mer du leker.
• Leave your hair alone!

Nån som förstår att jag blir lite trött och förvirrad? Jag tror att jag har bestämt mig för en gyllene medelväg (kinda sorta): inget vax, virkning ibland, pilla en del men inte hela tiden. Jag antar att jag inte behöver vax ändå, utan att mitt hår är tillräckligt trasigt för att dreada ihop sig alldeles prima. Å andra sidan, jag har haft fel förr.

Haha, här skriver jag som att jag har bestämt mig alldeles slutgiltigt. Det har jag inte, men nästan. Jag har funderat på det länge, och försökt väga för- och nackdelar, och det är i stort sett bara fördelar med det. Enda nackdelen som jag kan se är att det kan vara meckigt att göra dem, men hey! hur snygg vore jag inte i dreads?

Jävlar vad jag svamlar.

Sanningar från Nigel Tufnel:

Nigel Tufnel: The numbers all go to eleven. Look, right across the board, eleven, eleven, eleven and...
Marty DiBergi: Oh, I see. And most amps go up to ten?
Nigel Tufnel: Exactly.
Marty DiBergi: Does that mean it's louder? Is it any louder?
Nigel Tufnel: Well, it's one louder, isn't it? It's not ten. You see, most blokes, you know, will be playing at ten. You're on ten here, all the way up, all the way up, all the way up, you're on ten on your guitar. Where can you go from there? Where?
Marty DiBergi: I don't know.
Nigel Tufnel: Nowhere. Exactly. What we do is, if we need that extra push over the cliff, you know what we do?
Marty DiBergi: Put it up to eleven.
Nigel Tufnel: Eleven. Exactly. One louder.
Marty DiBergi: Why don't you just make ten louder and make ten be the top number and make that a little louder?
Nigel Tufnel: [pause] These go to eleven.

Har jag berättat att jag tycker att This is Spinal Tap är en fantastisk film?

Håll tummarna!

Nu har jag gjort ett nytt försök, så nu är det bara att hålla tummarna igen. Jag hoppas att jag slipper virka voodoodockor igen, det var så trist. :/

Nu har jag suttit en stund och lekt med färgerna här. Det finns en stor möjlighet att göra världens fulaste blogg, bara en har ork att kombinera riktigt jävligt. Själv nöjde jag mig med en ganska sober variant. Märks det att jag gillar grönt förresten?

Jag saknar Indien

Nu gör det ont i kroppen att fundera på vad jag gjorde vid den här tiden för ett år sen. Då var jag i Indien, fortfarande i Tiruchchirappalli. Jag saknar värmen, jag saknar maten, dofterna, människorna, kaoset, chai. Jag vill till Indien igen, och det snabbt! Tyvärr har jag inte råd, inte på långa vägar. Det är inte alltid roligt att vara jag. :/

Näsan rinner, ögonen rinner, nysningarna kommer tätt

Det är vår! Note to self: ring husläkaren om nytt recept på Aerius.

Nu har jag drömt igen

Jag drömmer så mycket konstigt. Kan det vara våren i luften som gör tt jag drömmer att jag får barn hux flux, att jag åker till Indien, samt att det är zombies i varje hörn och den enda möjligheten att slippa få hjärnan uppkäkad av dem är att bära solglasögon, precis som de gör? Jag vet inte, skumt är det i alla fall.

Jag vill åka till Indien igen. Nu är det ett år sen jag var där, och det sliter i hjärtat att ens tänka på att jag inte kommer att ha råd på hur länge som helst att åka dit igen.

Jag märkte just att jag inte hade kollat igenom alternativen här så noga, och pinsamt nog hade jag inte ställt in att jag ville ha en titelrad. Most embarassing. :(

Okej, jag är formellt kär i Digital Gunfire, det är trevligt att kunna lyssna på en massa bra musik utan långa sjok av dålig (läs: t ex P3). Visst, allt är inte bra, men när är det någonsin det? Jag får kolla upp sidan lite noggrannare, det borde finnas nån "spelas just nu"-grunka som uppdateras oftare än den på sidan (som en får ladda om för hand). Som vanligt har jag inte kollat igenom så noga, jag bara gör. :) Här fanns något...

Om nån skulle fråga mig

...vad jag har gjort den senaste tiden, skulle jag nog säga "vickat lite, men främst har jag kollat på Buffy the Vampire Slayer. Det är faktiskt helt vridet. I många år har jag stått emot, och bara kollat på nåt ströavsnitt här och där. Jag har inte tyckte att det har varit så speciellt, men nu har jag fattat att det är för att jag inte varit med från början. Ja, jag vet att det är knäppt, och ja, jag vet att jag nu - återigen - är som alla andra. Screw that, det är som knark för mig! De tgvå första säsongerna (12+22 avsnitt om jag inte missminner mig) kollade jag på på tre dagar under påsken. Nu har jag avslutat säsong tre, och ja, jag vill kolla mer. Jag är en sjuk person. :/

Nu ska jag fundera ut vad jag ska hitta på idag. Visst, jag borde städa och diska och tvätta, men jag vill göra nåt roligt.

...och så vill jag passa på att tipsa lite:

Digital Gunfire är en bra webradio om en gillar... ja, det som spelas där. ;)

Vikariehansi

Idag har jag vickat igen. Senast jag vickade var jag alltför trött för att orka skriva om det, så jag tar det kort: det var som om helvetet brutit löst i klassrummet. Det trista var att det var samma klass som jag var i fredagen innan påsklovet, och det var samma sak då. Det är skumt, det är min absoluta favoritklass, men jag kanske ska hålla mig ifrån dem runt lov eller nåt?

I alla fall, idag vickade jag igen, fast i en annan klass. Det gick prima, så nu har jag fått tillbaka mitt vikariesjälvförtroende igen. Jag avslutade med att ha svenska med en nia, och det gick över förväntan. De var trevliga och roliga, och gjorde det jag bad dem. De var t o m tysta och lugna fastän jag lämnade klassrummet. :)

Hmmm... det jag vill säga är att allt inte är blä längre, utan tvärtom ganska fint och bra. Det som gjorde att det inte var så bra senast är förvisso fortfarande nåt jag inte är glad över, men jag överlever.

Nu fattas det bara en lunch med Lisa så är allt så bra det kan vara! :)