att jag bara vill ge upp. Dagar då det är minusgrader, och näsan rinner; dagar då jag tar illa vid mig, och bara vill gråta; dagar då inte ens en tur till frisören skänker mer än tio minuters lycka, och tre Buffyavsnitt på raken inte får mitt humör att stiga nämnvärt: det är såna dagar jag vill sälja lägenheten och ta vad vinst det än må bli och bara dra. Jag vill rensa mitt sparkonto, och bara sticka, helst någonstans långt bort. Jag skulle åka till Indien. Nej, det skulle inte vara för att finna mig själv, för mer av mig själv, och jag kräks. Nej, jag skulle åka till Indien (eller Bali, eller vartfansomhelst där det är varmt och ingen jävel känner mig) för att finna någon annan.
Så, försvinner jag någon dag är det inget att förvånas över. Då har jag tänkt på det länge.
... men så var det det där med sparkontot. Fram till jag har mer än ett halvårs lön sparat får du nog dras med mig. Det torde innebära ... typ för evigt. Crap.
4 kommentarer:
"Det torde innebära ... typ för evigt."
*puh* vilken tur!
Jag vill inte att du ska försvinna. Minns en fika hos dig när vi gick på Wik. Te, schackrutor, och roliga kommentarer om Karlsson på taket och Nalle Puh...
Hoppas du stannar kvar, och att vi kan ses nån dag. Kram
en värld utan Hanna skulle vara en mindre vacker värld.
Ni är ju för fina!
Skicka en kommentar