Hur kommer det sig att det är lättare att skriva när en är arg, eller ledsen eller bara allmänt upprörd? Den senaste tiden har varit ganska kalasbra, och jag har gjort bra saker, jag har träffat fina människor och fått nya kontakter. Skriver jag om det? Nä. I stället skriver jag bara när saker inte är som de ska, så att de stackare som kan tänkas läsa här får en bild av mig som allmänt grinig och sur (vilket förstås stämmer, vilket de som känner mig vet. Det är bara så puckat att ge den bilden av sig själv när jag faktiskt kans tyra över den ganska fritt här. ;)).

Jag har de senaste dagarna bara gått runt och varit ... jag vet inte, jag har nog väntat på att nåt jävligt ska hända, för så här bra kan det väl ändå inte vara (men det kan det Hanna, det kan det!)? Jag har tre veckor kvar till semestern (12 arbetsdagar eftersom jag bara jobbar fyra dagar i veckan), och sen ska jag börja ett helt nytt jobb. Jag skulle ljuga (och det är fult, det vet t o m jag) om jag sa att jag inte var nervös, för det är jag. Flera gånger den senaste tiden har jag funderat på vad sjutton jag gett mig in på. Lilla jag, med ett sånt jobb? Men, jag vet ju att jag är bra. Jag vet att jag kan köra, jag vet att jag klarar massor mycket mer än jag riktigt vågar erkänna för mig själv (för det är ju lite fult att tycka att en själv är bra). Jag såg förresten på listan över nyanställda chaufförer (bara en sån sak, att de skickar ut information i tid om vad som ska ske, och när, är ju helt fantastiskt) att vi är två kvinnor av tolv chaufförer. Det känns så coolt, att jag äntligen kommer att få en kvinna till kollega! Kalla mig gärna fånig, eller särartig, men det känns faktiskt ganska ensamt ibland. Jag säger inte att jag automatiskt kommer att ha mer gemensamt med en kvinna än en man, men det kan vara trevligt att kunna ha någon att utbyta erfarenheter och ibland kanske frustrationer med. Jag tror helt ärligt att det här kommer att bli exakt hur fint som helst.