En karusellknarkares bekännelser

I lördags var jag på Gröna Lund med ett par vänner (och ett par jag hoppas ska bli såna). Jag bestämde mig mindre än en timme innan tåget skulle gå om jag skulle följa med eller inte (jag var på "lämna mig ifred, jag är trött och grinig"-humör), men jag är så väldigt glad över att jag gjorde det. Karuseller ger mig lyckokänslor i hela kroppen, och det finns inget i hela världen tror jag, som slår karusellåkning. Nu längtar jag bara efter mer.

Jag kan sluta när jag vill.

Är det väldigt dyra cyklar i vanliga fall?

Det är en sjujävla rabatt i alla fall,

Hur kommer det sig att det är lättare att skriva när en är arg, eller ledsen eller bara allmänt upprörd? Den senaste tiden har varit ganska kalasbra, och jag har gjort bra saker, jag har träffat fina människor och fått nya kontakter. Skriver jag om det? Nä. I stället skriver jag bara när saker inte är som de ska, så att de stackare som kan tänkas läsa här får en bild av mig som allmänt grinig och sur (vilket förstås stämmer, vilket de som känner mig vet. Det är bara så puckat att ge den bilden av sig själv när jag faktiskt kans tyra över den ganska fritt här. ;)).

Jag har de senaste dagarna bara gått runt och varit ... jag vet inte, jag har nog väntat på att nåt jävligt ska hända, för så här bra kan det väl ändå inte vara (men det kan det Hanna, det kan det!)? Jag har tre veckor kvar till semestern (12 arbetsdagar eftersom jag bara jobbar fyra dagar i veckan), och sen ska jag börja ett helt nytt jobb. Jag skulle ljuga (och det är fult, det vet t o m jag) om jag sa att jag inte var nervös, för det är jag. Flera gånger den senaste tiden har jag funderat på vad sjutton jag gett mig in på. Lilla jag, med ett sånt jobb? Men, jag vet ju att jag är bra. Jag vet att jag kan köra, jag vet att jag klarar massor mycket mer än jag riktigt vågar erkänna för mig själv (för det är ju lite fult att tycka att en själv är bra). Jag såg förresten på listan över nyanställda chaufförer (bara en sån sak, att de skickar ut information i tid om vad som ska ske, och när, är ju helt fantastiskt) att vi är två kvinnor av tolv chaufförer. Det känns så coolt, att jag äntligen kommer att få en kvinna till kollega! Kalla mig gärna fånig, eller särartig, men det känns faktiskt ganska ensamt ibland. Jag säger inte att jag automatiskt kommer att ha mer gemensamt med en kvinna än en man, men det kan vara trevligt att kunna ha någon att utbyta erfarenheter och ibland kanske frustrationer med. Jag tror helt ärligt att det här kommer att bli exakt hur fint som helst.

Humor, eller är jag bara trött?

Den som har klottrat på lappen är min idol idag.

Saker

skulle nästan inte kunna vara bättre just nu.

Jag ropade hej

alldeles för tidigt. Ja, angående jobbet alltså.

No worries, they popped the question today. :)

Jag har alltså glatt mig åt "om ditt registerutdrag är rent är jobbet ditt", men jag har faktiskt inte fått frågan på riktigt förrän idag. Tror jag. Strunt samma, nu är jag ledig fram till på tisdag morgon, och under den tiden ska jag glädjas lite till. Så det så.

När jag blir stor

och kan bestämma allt i hela världen, då kommer jag att förbjuda urinvägsinfektion. Så det så. På samma gång kommer jag att göra världen en tjänst, och passa på att förbjuda tranbärsjuice, i alla fall i större mängder än ... en skvätt. Finns det något jag avskyr så mycket som att vara tvungen att vara hemma från jobbet? Dessutom, på grund av en så oerhört irriterande sak? Kom igen, ge mig lunginflammation, ge mig 40 graders feber och hosta; då kan jag gå med på att jag inte kan jobba. Men det här? Från och med nu ska jag dricka tranbärsjuice varje dag, hur äckligt det än må vara. Jag har inte haft uvi på så länge, så det fanns inte någon hemma när jag behövde den. Nu efter många liter av sån, och vatten med massor av citron känns det bättre.

Det känns så töntigt att längta tillbaka till jobbet. Det är inte bara för att jag inte har nåt vettigt att göra hemma (inga tv-serier att grotta ner mig i, och jag är lite för ofokuserad för att börja på en ny bok), utan för att jag verkligen gillar att jobba. Som jag har sagt tidigare: jag gillar egentligen inte riktigt att köra småskuttar (fem minuters körning, av med tre bur, fem minuters körning, av med en pall, fem minuters körning ...), men jag får köra lastbil, och det är det viktigaste. På tal om det så fick jag mitt registerutdrag igår, och jag var så här I------I nära att öppna kuvertet innan jag kom på vad det var. I stället lade jag ner det i det frankerade kuvertet jag fick med mig på intervjun, och postade det igår (okej, det var Håkan som postade det, men det blev postat i alla fall). Av någon konstig anledning kan jag inte låta bli att oroa mig en smula för vad som kan tänkas stå. Jag VET att jag inte har gjort något, men det är ju bara det som står mellan mig och mitt drömjobb. Äsch, jag behöver jobba nu så jag slipper oroa mig över hittepåsaker.

Skrappingo

Ful t-shirt

men rolig text. :)

Jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig

så jag får väl helt enkelt skriva det så enkelt som möjligt: jobbet är mitt, förutsatt att mitt registerutdrag är rent. Så här glad har jag inte varit på ... nej, jag vet faktiskt inte om jag varit så här glad förr. :)

- Hej, det här är [förnamn efternamn].
- Eh, jaha?
- Jag hörde att du letar nytt jobb?
- Eh, jaha?
- Jag behöver en chaufför så snart som möjligt för körningar i hela Sverige, och troligtvis även Norge [massa prat om vad det är för ekipage, lön, hur den nuvarande chauffören har gjort]. Så, vad säger du? Jobbet är ditt om du vill ha det, men du måste bestämma dig snart. Helst vill jag att du börjar på måndag.

Jag lovade att tänka över helgen.

Sånt här

gör mig så trött. Nej, jag blir inte arg, bara så väldigt väldigt trött.

Oh well

Nu är det bortom min makt, så nu är det bara att hålla tummarna att jag inte svamlade alltför mycket. Innan jag åkte dit tänkte jag "jaja, jag fick komma på intervju, och får jag inte det här får jag säkert nåt annat lika bra någon annanstans". Problemet är bara det att det inte finns något annat lika bra jobb. Det är helt sant, det här jobbet innehåller allt. Tänk att få köra, tänka på saker och sen formulera dem. Ett körjobb där jag får använda hjärnan!

Men men, får jag inte jobbet så har jag i alla fall fått gå på en väldigt trevlig intervju. De var enormt bra på att få en att känna sig avslappnad i en annars ganska jobbig situation.

Snälla, håll tummarna en smula till, för min skull?

"Gå in och var dig själv bara". Ja, vad kan jag annars vara? Någon annan?

Jag är nervös. Jag kan faktiskt inte uttrycka mig alls just nu. Jag har under ungefär en timme från och till försökt skriva ner vad jag känner inför intervjun imorgon, men det kommer inget vettigt alls. Antingen blir det "men inte kan väl lilla jag", eller drygt och skrävlande. Inget av dem är riktigt jag.

Om det inte går bra kan jag trösta mig med att jag i alla fall blivit kallad på intervju, men får jag inte jobbet kommer jag att bli besviken, något annat vore ren och skär lögn. ("Skulle jag inte få jobbet skulle jag bli besviken" låter kanske bättre, inte lika osäkert?) Och ja, jag skriver om.

Det här kan potentiellt vara drömmen från jag var fem år som går i uppfyllelse.

Jag tror

att de två grabbarna i 18-årsåldern inte fattade att det faktiskt står STFU med flit på min tröja. De försökte fota den utan att jag märkte, men utan större framgång är jag rädd. Den ungdomen. ;)

Sliten

men glad. Ja, så måste jag ju testa mobilbloggandet igen. :)

Förra helgen var jag i Göteborg,

det har jag ju helt glömt bort att skriva om. Å andra sidan, jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Det var hur bra som helst, i stort sett allt. HBT-festivalen hade ett kanonbra program (där jag missade i stort sett allt), festerna var kanon (även om kön på lördagen var väl mastig), och sällskapet prima. Det är väl det jag kan säga så här på rak arm.

Nu fattar jag varför den här veckan har känt alldeles jättekort: jag hade semester i måndags, och det är ju bara torsdag idag. Jag gillar mitt jobb jättemycket, men just nu behöver jag helg.

Jag har överlevt ännu en dag

I morse var jag tidig som vanligt ("well la-di-dah, som vanligt minsann? Oooooooh!"), mest för att jag avskyr att behöva stressa på morgonen. Jag önskar att jag hade haft min nya telefon (den gamla var tydligen bara att slänga på tippen, men jag hann inte riktigt slänga över allt i den nya innan jag skulle åka), för då hade jag kunnat visa på bild det kaos som rådde på terminalen i morse. Jag ska lasta sju på torsdagar, och när jag kom var killen innan inte ens halvfärdig. Varför? Jo, han väntade på frysvarorna, och sina papper. När jag fick mina papper kl 09 var jag sist, men bara tio minuter tidigare hade den sista som lastar kl 06 fått sina papper, och kunde backa in. Jag fick alltså börja lasta mer än två timmar sent, men vet du? Det gick det med.

Bilen jag brukar köra har ett frysaggregat som är, tja, trasigt är nog rätt ord. Det funkar inte, och i stället får jag köra en annan. Jag är van vid min fina (okej, den är repig och ful, och inte massor funkar på den) 21-pallars Scania med styrbar boggi. I stället har jag en Mercedes som känns alldeles för lång och bänglig, som knappt styr alls och, och som har en låda som gör mig vansinnig. Dessutom är den så låg att det gäller att passa trottoarkanter. Jag trodde aldrig att jag skulle sakna en bil så som jag saknar den jag brukar köra. Jag är bortskämd helt enkelt.

För övrigt

... har jag lärt mig att det gör ont att råka trampa ner mellan bakgavellyft och bil, i alla fall om en gör det med hela tyngden, samt vrider. Ja, jag lärde mig det den hårda vägen. ;)

En sån där dag

Tänk att folk inte kan förstå när de får en enkel väg ut ur något ganska snårigt. Idag när jag skulle lasta t ex, så var det en man (som har hjälpt mig dra fram burar några gånger, trevlig snubbe i övrigt liksom) som kom fram när jag kollade igenom vad jag hade att lasta. Jag suckade lite över mina extrastopp (särskilt som jag inte fick backa till porten förrän över en timme efter min lasttid), och han sa nåt om att det var svårt att plocka bort nåt. "Ja, förutom det där då. Det kan du ju hoppa över." sa han och pekade på lappen jag hade i handen. I mitt stilla sinne tänkte jag "okej, asylboendet. Nu kommer han att säga nåt dumt, det är bäst att ge honom en lätt utväg", och log och sa nåt i stil med att "nä då, de gör av med grejerna, det är jag säker på". Jag tyckte att det var tydligt att jag valde att missuppfatta honom, men nä.

-Ja, det gör de säkert. Det är bara det att det är våra skattepengar det går på!
-Ja, och det är väl rimligt?
-Äh, hålla på så där och beställa en massa grejer för skattepengar, det är fan inte klokt.
-Så du menar att du helst skulle vägra att köra ut sånt då?
-Ja, just det.
-Okej. Då kör du inga skolor, förskolor och äldreboenden då? Bara restauranger och såna som betalar ur egen ficka?
-Nääää, alltså ...
-Jamen dåså, då var vi klara med samtalsämnet, eller hur?

Efter tio minuter kom han tillbaka. -Du? Jag menade alltså inget dumt eller elakt, bara...
-Bara ...?
-Inget, jag menade ingenting. Jag fösrökte vara rolig.

Jag vet att jag har frågat det förr, men ser jag ut som nån som skulle uppskatta rasism (eller sexism, homofobi eller annat spännande för den delen)? Ibland undrar jag vad jag utstrålar, och vad jag i så fall kan göra åt det.

I övrigt hade jag faktiskt en väldigt fin dag, även om den blev alldeles för lång. Jag hade många extrastopp, och som sagt så fick jag inte börja lasta förrän efter åtta, och då hade jag väntat sen tio i sju (eftersom jag var lite tidig). Jag var alltså sen till att börja med, och det blev inte bättre under dagen. Men, som sagt, jag hade en fin dag i alla afll. Jag gillar verkligen mitt jobb. jag vet att jag tjatar om det hela hela tiden, men jag gör verkligen det. Visst, jag vill ju egentligen köra helt andra saker, men så länge jag får köra lastbil kan jag stå ut, och faktiskt vara lycklig. (Nej, jag knarkar inte, jag är bara glad.)

Idag har jag haft en helt strålande dag, trots att den blev lång och ganska slitsam. Jag vågar fortfarande inte hoppas på nåt på riktigt, men ... fortsätt hålla en tumme eller två är du snäll. Håll den extra hårt på tisdag kl 14. Det verkar som att jag kanske någon gång i framtiden kanske kanske kanske kan få mina drömmar uppfyllda. Ja, om du håller tummarna så klart.

Det får bära eller brista

men nu har jag gjort mitt bästa åtminstone. Ansökan är inskickad, och vill de inte ha mig så är det tråkigt, men det kommer kanske andra som vill.