Vakna tidigt på bäddsoffan hos en ny kompis, spana åt vännens håll. Jo, hon är vaken. Kliva upp, tyst tyst för att inte väcka. Det är timmerstockar som ska dras, och de är TUNGA. Bäst att smyga, bäst att inte väcka.
Komma ut i solskenet, börja promenera och bara njuta av att det är lördag morgon och strax efter sju på lördag morgon. Taxi, härifrån? Varför? Ingen vet. Fortsätta promenera, gå igenom kvällen innan. Komma fram till att den var i sin helhet bra, men med ett par små moln av fel och blä.
Luthagsesplanaden, solsken och ingen trafik. Sitta ner på busshållplatsen, vänta på bussen som ska ta vännen åt ett annat håll, hemåt. Krama vännen hejdå, gå över esplanaden och in på Götgatan. Tyst och stilla, knappt några ljud alls. Motstå den vanliga impulsen att gräva i väskan och ta fram mp3-spelaren med Sennheiserlurarna (men vilket ljud!), och i stället faktiskt lyssna. Känna sig hur töntig som helst, men strunta i det, höra när staden vaknar. Gå över bron, inte den vid Linnéskolan utan den efter (men vad är det den heter? Jag visste det förr när jag bodde i Luthagen, men namnet är som bortblåst), svänga upp mellan Linnécaféerna.
Gå över en i stort sett tom gågata. En man är ute och blåser skräp och grus framför sig (ser det inte ganska roligt ut, lite som en högtryckstvätt liksom? Men nej, han ser inte speciellt road ut, mest trött.). Inte titta i skyltfönster, titta rakt fram, se hur gågatan ser ut utan folk, utan emostånd, utan liv (vacker och lite skräpig). Komma fram till stora torget (ska jag ta sjuan, hoppa av vid Gottsunda centrum och handla roligt bröd till frukost? Men nej, orkar inte.), gå rakt över. Mer folk där, men fortfarande inte så många att jag behöver fler än ena handens tumme och pekfinger att räkna dem. Komma fram till stationen. Skylten med busstider är släckt, men det går ju lika bra att kolla på klockan (visst fan, ingen klocka, och en mobiltelefon som stängt av sig själv eftersom batteriet var urladdat) och busslistan. Tjugo minuter kvar. Frukost?
Komma in på stationen (hur i all världen kommer folk på tanken att knalla runt mitt bland andra människor i gråmelerade mysbyxor, snäppet för korta så att de liksom stramar?), in på Pressbyrån. En latte (socker i, mer socker!) och en croissant, till kassan och betala. Killen med dreads som aldrig någonsin har lett mot mig tidigare ler och skämtar, verkar vara på oerhört bra humör fastän klockan är kvart i åtta en vacker lördag i maj. Sitta inne och äta? I helvete, bänk ute vid busshållplatsen blir bra. Titta upp när en lirare kommer förbi, sjavig och dan. "Har du nåt kvar i muggen, kan jag ta det sista?". Räcka fram en femtiolapp från fickan (här, ta den här och köp dig en latte och en croissant, frukost för gudar och härskare, för drakar och prinsessor. Det är frukost för hanna som är allt det där och lite till, eller kanske inte ett dugg av det.) "här, knalla in och köp en egen mugg så slipper du mitt alldeles för söta slabb." Nicka och le när liraren tittar på mig som vore jag galen (kaffe för femtio spänn?), vinka när han går. Hämta Metro som ligger i lådan borta vid papperskorgen, upptäcka efter en stund att det är gårdagens. Vilja ha en riktig tidning, motstå impulsen att gå in och köpa DN, gå in och köpa SvD (DN ligger hemma på dörrmattan och väntar på mig, SvD läser jag inte av princip, även om kulturdelen egentligen ofta är väldigt bra.) men att sitta i solskenet vinner över att gå in igen.
Se bussen komma in, samtidigt se favoritchauffören komma gående (handskar, solglasögon, alltid ett leende och ett "välkommen") och byta av chauffören som kört in vid kanten. Bestämma mig. Sitta på bussen (halvtom, halvfull? Ingetdera. Vi är fyra passagerare, och fler blir vi inte.), och nästan nästan framme vid hållplatsen gå fram och säga det jag tänkt så länge men aldrig fått chans att säga. "Du verkar alltid så glad och och trevlig, jag blir på så gott humör varje gång jag åker med dig." Se henne bli lite klädsamt röd om kinderna, höra henne lite lite generat säga att det var precis det hon behövde höra just nu, och att hon blev glad. Kliva av genom framdörrarna, önska henne en fortsatt trevlig dag, och se henne le vackert till svar.
Hemma.
Komma ut i solskenet, börja promenera och bara njuta av att det är lördag morgon och strax efter sju på lördag morgon. Taxi, härifrån? Varför? Ingen vet. Fortsätta promenera, gå igenom kvällen innan. Komma fram till att den var i sin helhet bra, men med ett par små moln av fel och blä.
Luthagsesplanaden, solsken och ingen trafik. Sitta ner på busshållplatsen, vänta på bussen som ska ta vännen åt ett annat håll, hemåt. Krama vännen hejdå, gå över esplanaden och in på Götgatan. Tyst och stilla, knappt några ljud alls. Motstå den vanliga impulsen att gräva i väskan och ta fram mp3-spelaren med Sennheiserlurarna (men vilket ljud!), och i stället faktiskt lyssna. Känna sig hur töntig som helst, men strunta i det, höra när staden vaknar. Gå över bron, inte den vid Linnéskolan utan den efter (men vad är det den heter? Jag visste det förr när jag bodde i Luthagen, men namnet är som bortblåst), svänga upp mellan Linnécaféerna.
Gå över en i stort sett tom gågata. En man är ute och blåser skräp och grus framför sig (ser det inte ganska roligt ut, lite som en högtryckstvätt liksom? Men nej, han ser inte speciellt road ut, mest trött.). Inte titta i skyltfönster, titta rakt fram, se hur gågatan ser ut utan folk, utan emostånd, utan liv (vacker och lite skräpig). Komma fram till stora torget (ska jag ta sjuan, hoppa av vid Gottsunda centrum och handla roligt bröd till frukost? Men nej, orkar inte.), gå rakt över. Mer folk där, men fortfarande inte så många att jag behöver fler än ena handens tumme och pekfinger att räkna dem. Komma fram till stationen. Skylten med busstider är släckt, men det går ju lika bra att kolla på klockan (visst fan, ingen klocka, och en mobiltelefon som stängt av sig själv eftersom batteriet var urladdat) och busslistan. Tjugo minuter kvar. Frukost?
Komma in på stationen (hur i all världen kommer folk på tanken att knalla runt mitt bland andra människor i gråmelerade mysbyxor, snäppet för korta så att de liksom stramar?), in på Pressbyrån. En latte (socker i, mer socker!) och en croissant, till kassan och betala. Killen med dreads som aldrig någonsin har lett mot mig tidigare ler och skämtar, verkar vara på oerhört bra humör fastän klockan är kvart i åtta en vacker lördag i maj. Sitta inne och äta? I helvete, bänk ute vid busshållplatsen blir bra. Titta upp när en lirare kommer förbi, sjavig och dan. "Har du nåt kvar i muggen, kan jag ta det sista?". Räcka fram en femtiolapp från fickan (här, ta den här och köp dig en latte och en croissant, frukost för gudar och härskare, för drakar och prinsessor. Det är frukost för hanna som är allt det där och lite till, eller kanske inte ett dugg av det.) "här, knalla in och köp en egen mugg så slipper du mitt alldeles för söta slabb." Nicka och le när liraren tittar på mig som vore jag galen (kaffe för femtio spänn?), vinka när han går. Hämta Metro som ligger i lådan borta vid papperskorgen, upptäcka efter en stund att det är gårdagens. Vilja ha en riktig tidning, motstå impulsen att gå in och köpa DN, gå in och köpa SvD (DN ligger hemma på dörrmattan och väntar på mig, SvD läser jag inte av princip, även om kulturdelen egentligen ofta är väldigt bra.) men att sitta i solskenet vinner över att gå in igen.
Se bussen komma in, samtidigt se favoritchauffören komma gående (handskar, solglasögon, alltid ett leende och ett "välkommen") och byta av chauffören som kört in vid kanten. Bestämma mig. Sitta på bussen (halvtom, halvfull? Ingetdera. Vi är fyra passagerare, och fler blir vi inte.), och nästan nästan framme vid hållplatsen gå fram och säga det jag tänkt så länge men aldrig fått chans att säga. "Du verkar alltid så glad och och trevlig, jag blir på så gott humör varje gång jag åker med dig." Se henne bli lite klädsamt röd om kinderna, höra henne lite lite generat säga att det var precis det hon behövde höra just nu, och att hon blev glad. Kliva av genom framdörrarna, önska henne en fortsatt trevlig dag, och se henne le vackert till svar.
Hemma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar