Hjälp?

Jag tror att jag behöver en smula hjälp. Eller ja, jag vet att jag behöver hjälp, och inte bara en smula. En limpa hjälp tack, eller ett helt jävla bageri. Namn och nummer till en vettig terapeut i Uppsala skulle hjälpa långt tror jag.

Jag har en bekännelse, eller kanske t o m flera. Jag är inte hundra på att du kommer att gilla det, men du kanske lär känna mig bättre? Det är långt och tradigt (och precis där, ser du? Precis där är mitt problem: jag ber om ursäkt för min existens samtidigt som jag kräver jubel och hurrarop där jag går.), men vem vet, jag kanske kommer till något slags poäng? Räkna inte med det, men fortsätt för all del att hoppas. Det är i alla fall så jag tar mig an det här.

Jag börjar från början:

När jag var liten var jag duktig. Det är inte så att jag var något slags Wunderkind eller så, jag var bara så duktig jag kunde. Att vara duktig eller jävlig, det är egentligen det enda du har att välja mellan när du kommer från ett - och du får ursäkta eufemismen här - dysfunktionellt hem. Den tredje vägen är förstås att helt försvinna in i tapeten, men för en bekräftelsejunkie som jag var det aldrig ett alternativ.

Jag var liten och tjock (fast när jag tittar på bilder så var jag faktiskt inte särskilt tjock, till trots för vad jag fick höra) och läste alltid. När vi slutade trean fick alla elever en liten tavla i present från vår lärare. Tavlan bestod av ett inramat färgat papper, med ett foto av eleven och en liten vers. Till mig hade hon skrivit "I bokens värld ville du stanna, fortsätt läsa lilla Hanna"- Jag minns det så väl, att jag var så stolt över att ha gjort intryck, och det med något så bra som läsning. Så här i efterhand kan jag förstås se att Annette såg att mitt bokläsande inte bara grundade sig i en allmän läshunger, utan snarare i en rädsla för att leva i verkligheten. När världen runt omkring blev för jobbig var det skönt att få fly in i en värld där jag inte behövde vara rädd för vad som väntade när jag kom hem; är jag slapp fundera på om även denna dag skulle urarta i fylleslag med sönderslagna möbler, blod och polishämtning som följd. Jag slapp känna mig utanför och konstig för att jag aldrig kunde ta hem kompisar, jag slapp vara rädd för att bli kallad tjock, ful och värdelös av någon vars främsta uppdrag egentligen borde vara att skydda mig och mina systrar från allt ont. I bokens värld var det ingen som dömde mig för var jag kom ifrån, ingen tittade snett på mig, och ingen berättade för mig att jag var oälskad, för vem kan älska en unge som jag? Så, Annette hade rätt: i bokens värld ville jag stanna.

Jag lärde mig snabbt att trippa på bekräftelse. Bekräftelsen blev min drog, och jag tog alla chanser att få det jag inte fick hemma. Jag kan inte påstå att jag alltid var duktig, men jag tog all slags bekräftelse (även i de fall där jag snarast sågs som uppkäftig och jobbig) som något positivt. Att vara verbal är dock oftast sett som något positivt, och jag var duktig.

Duktigheten har efter det återkommit lite då och då, och oftast tillsammans med viljan att misslyckas. Att vilja misslyckas är faktiskt exakt så dumt som det låter. Jag har ofta tagit på mig alldeles för mycket, för att sen triumfatoriskt kunna till mig själv säga "Vad var det jag sa? Jag har alltid vetat att du är kass, och du gör ju uppenbarligen inget för att dölja det heller." när jag inte har pallat trycket. Det är ett långt mer synligt misslyckande om du faktiskt har åtagit dig ett uppdrag som du sen inte slutför, än att inte ens försöka. Det är det synliga misslyckandet som är kicken, för det visar med all önskvärd tydlighet att jag inte är att lita på. Styrelseuppdrag? Ge mig! Ännu fler? Bring it on, desto fler människor att göra besvikna. Tricket är alltså att samla på sig så mycket att det verkar duktigt, men bara är rent puckat.

Just styrelseuppdrag blev lite som knark för mig. Här finns möjligheten att dels framstå som duktig, och dels att misslyckas så överjävligt att alla kan se hur dålig du är. En jävligt dålig lösning för de allra flesta, men en klockren win-win för mig. Jag har aldrig påstått att det är nåt annat än sjukt.

Jag tog på mig långt mycket mer är jag klarade, samtidigt som jag pluggade och jobbade. Utgången? Kaos så klart. Det var inte utan en viss triumf jag insåg att jag med full kraft sprungit in i väggen, och närapå spräckt skallen i smällen. Äntligen hade jag gjort något ordentligt! Jag var duktig på att vara dålig, och jag briljerade i att vara kass. Jag tog på mig saker jag inte slutförde, och jag fick folk som litade på mig att bli besvikna. Poäng till mig.

Hittills har vi alltså duktighet och misslyckande i en härlig röra. Har jag då alldeles glömt bort de människor som kan bli påverkade? Inte då!

Jag har alltid förundrats över att folk litar på att jag ska göra ett bra jobb. Jag förundras än mer över de intelligenta och trevliga människor som väljer att umgås med mig, och vara en del av mitt liv. Jag menar, om jag själv vet att jag är kass, hur kommer det sig då att det finns folk som verkar gilla mig? Jag är gnällig och grinig, och har ingen självdistans. Jag är högljudd och stor i käften, och lyckas oerhört ofta med konststycket att säga helt fel saker i fel sammanhang. Jag har ett självförtroende som pendlar mellan storhetsvansinne och dess raka motsats, och en självkänsla som aldrig ens sett dagens ljus. Jag lever på andras bekräftelse, samtidigt som jag inte vågar tillåta mig själv att lita på att det de säger är sant. Det betyder bara att de inte känner mig på riktigt, och när de väl gör det kommer de att springa för livet. Vem vet om värdelöshet är smittsamt?

Den här glada inställningen borde ju rimligtvis skrämma bort alla och envar, men inte då. I stället finns det tappra själar som stannar kvar, trots min stingslighet och ovilja att lyckas. Egentligen är det ju så att jag bara väntar på att de ska genomskåda mig. När jag pluggade var jag ständigt rädd att bli avslöjad som den akademiska bluff jag var, och precis så är det mina relationer till andra människor. Jag är livrädd att de ska upptäcka att jag bara är en stor bluff; en yta - som ärligt talat inte ens är särskilt tilltalande - som döljer något mycket värre, jobbigare och hemskare än de orkar med. Vad gör då en person som är fullkomligt livrädd att släppa någon inpå livet? Jag knuffar bort så klart. Jag vänder taggarna utåt, och försöker med all kraft att få dem att inse hur dålig jag är eftersom jag vet att det är farligtfarligtfarligt att visa en lucka, att våga lita på någon. Jag tar inga chanser att bli ratad, dumpad och bedömd som ovärdig; i stället ser jag till att försöka hålla mitt skydd så fritt från fogar som kan brista som det bara är möjligt.

Om jag till trots för allt det ovanstående faktiskt får någon inpå livet, innanför det hårda taggiga, ja då börjar det riktigt jävliga. Med all kraft fortsätter jag att knuffa bort och ut. I stället för att lita på att den som sluppit in menar allvar; i stället för att våga lita på att jag är värd att tycka om, värd att älska, så tar jag alla chanser att för mig själv och hela världen visa att jag inte är mer än en liten lort. Jag blir rädd, räddare än någonsin. Jag blir stingslig och otrygg och tar allt som intäkt för att jag är dum i huvudet som vågat tro och hoppas. Så, med min eviga ovilja att våga lita på mig själv, och tro att jag är värd något bra, skrämmer jag bort den som försöker komma nära.

Jag är så rädd för att misslyckas, men lika rädd för att lyckas (för vad ska jag då använda för att trycka ned mig själv med?). Jag är rädd för att inte vara omtyckt, men lika rädd för att vara det (då har jag så mycket mer att förlora, och fler än mig själv att såra). Jag är rädd för att göra fel, för att göra rätt, för att älska och riskera att såras, och inte minst för att bli älskad och riskera att såra. Vi kan säga så här: jag är rädd för allt som känns.

Nämnde jag att jag behöver hjälp? Jag gör det. Jag behöver hjälp att - om inte nu så i alla fall i framtiden - kunna våga lita på att jag duger, att jag är fin och ganska bra. Jag vet ju egentligen att jag är det! Jag vet att det inte är för mina schackskills folk hänger med mig, utan för att de tycker att jag är rätt trevlig och smart och t o m lite rolig ibland. Innerst inne vet jag att bara för att jag har en - milt sagt - uppfuckad barndom, behöver det inte betyda att jag ska göra mig själv olycklig när andra misslyckas med det.

Sådärja, nu känner du mig kanske lite bättre. Det är inte säkert att det är en bra sak, det är jag medveten om. Däremot är det kanske ett steg för mig att faktiskt göra något åt det här. Att identifiera ett problem brukar ju vara ett steg i rätt riktning, och tro mig: jag vill verkligen inte fortsätta så här. Det enda jag gör är att såra de människor som står mig nära, och det är faktiskt det sista jag vill.

Jag är väl medveten om att jag nu är fritt villebråd för folk som inte har annat för sig än att kommentera med elakheter som "ta ditt patetiska arsle från nätet och sluta gnäll". Kanske är det just vad jag borde göra. Jag borde sluta gnälla, och faktiskt försöka ta tag i det här, och rädda det som räddas kan. Kanske borde jag också sända en tacksamhetens tanke till vad det nu är för något som har räddat mig från att bli som min morsa (förutom den eviga jakten på bekräftelse som vi har gemensamt, även om vi söker den på diametralt olika håll och sätt). Vi kan säga så här: för att vara en oönskad unge uppvuxen i ett alkoholindränkt hem där polisen hade klippkort har jag klarat mig ganska bra. Givetvis finns det de som har klarat sig bättre, men andra har inte klarat det alls.

Jag vet att det oftast är dumt att hoppas på att en har misslyckats med något, men jag kan inte hjälpa att av hela mitt hjärta hoppas att jag har misslyckats med att skrämma bort de personer som betyder mest.

Dessutom kan jag inte spela schack.