Nu har jag strukit ett lager till på skåpluckorna, och det ser faktiskt riktigt fint ut, i alla fall där jag har målat. På tal om att måla så är jag sjukt sugen på att pallra mig iväg och köpa in fler 50x50-pannåer och måla gula. Jag tänker mig en hel radda längs ena väggen, för att få lite liv i rummet. Vi får se, jag har ju handlat kontot typ tomt redan, så det får nog vänta. Nu kommer jag ju dessutom inte få någon lön den 20 eftersom jag har haft semester (och semesterpengarna kommit för länge sen), men jag klarar mig på pengarna som finns på sparkontot (semesterpengarna alltså), i alla fall när det kommer till räkningar och sånt. Utsvävningar får jag göra en annan gång tror jag. Det var "sådärja"-delen, d v s att jag har målat klart luckorna. Nu ska jag bara rengöra alla rollrar (rollers?) och penslar, och plocka undan plast 'n stuff. Ja, jag ska väl putta dit lådorna där de ska vara också så klart.
(Oh, Shake the Disease - vilket är ungefär världens bästa låt - i cover av Tingsek. Kan det bli så mycket bättre? Svar, jodå, men kanske inte i musikväg, inte just nu i alla fall. Spotify FTW!)
Så till "men vafan hansi ... ?": tänk att det ska krävas så himla mycket för att jag ska våga ta ett steg tillbaka och faktiskt få perspektiv på vad jag håller på med. Jag menar, jag vet ju att det är smart att backa ett par steg när en har målat, för att se om det finns några ojämnheter och fläckar (även om jag missade det också igår). Varför skulle inte samma sak gälla allt annat, typ livet? Varför har jag inte fattat att jag faktiskt måste vara en liten bit bort för att uppfatta hur mitt beteende påverkar andra? Nej, i min lilla muminvärld där jag är president kretsar världen runt mig, och mig allena. Allt jag gör är bra, och har inte den minsta trista inverkan på andra. Nehej då, inte det ringaste fel gör jag, annat än att hindra mina nära och kära från att göra det de vill och från att vilja uttrycka en annan åsikt än den jag har.
De senaste dagarna har jag lärt mig mer om mig själv än jag gjort de senaste fem åren tror jag. Det är bara så synd att det ska krävas en kris för att jag ska våga se mitt beteende som det faktiskt är, men bättre det än att inte fatta det alls antar jag. Jag är i alla fall inte hopplös!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar