En dag snart

ska jag uppdatera om Dublin och Belfast, om Torr's Head och bilkörning på vänster sida. Jag ska t o m upplysa om varför jag går runt med ett leende och säger "Ahoy sailor", och om inköp av dubbelmössor.

Just nu har jag inte riktigt tid, inte riktigt ro. Jag hänger med Siri och planerar om blommor, det är nog det jag gör mest just nu. Jag finner för övrigt något slags pervers tillfredsställelse i att se att någon annan har blommor som är värre däran än mina, och att plantera om dem och se hur de tar sig. Vore jag den som orsakade dem smärta från början skulle jag misstänka mig själv för nåt slags Münchhausen by proxy, men nu är jag bara mallig att jag inte är taskigast mot blommor.

Vår tomatplanta har förresten en alldeles strax röd tomat. Sweet.

Skälet till att jag fortfarande är SJ-kramare

I helgen var jag ledig, och ledig samtidigt som Simone. När det hände senast kan jag inte svara på, men det var länge sen i alla fall. Så, jag tog mitt pick och pack och drog till Linköping. Väl där var det lika trevligt som vanligt, och allt var fint och kalas. Hem skulle jag söndag kväll, och det var här problemen hopade sig:

20.00 skulle mitt tåg gå. Jag ankom stationen en kvart innan ungefär, och upptäckte att tåget inte skulle komma förrän 21.05, p g a en brand i Hässleholm. Men, vänta lite nu ... det är ju inte alls mitt tåg som kommer då, det är tåget som skulle gått 16.58 som går då! Mitt tåg ska gå [leta leta leta] 22.48. Kanske. Det var fyra tåg innan mitt (med samma destination, märk väl) som var försenade, så det kändes med ens ganska uppgivet. Jag skulle jobba morgonen efter, och hade verkligen inte tid med några långtgående förseningar. Jag började i mitt stilla sinne (och på Facebook så klart) att förbanna SJ, och dess oerhörda brist på vett när de inte sätter in bussar bums. Hur som helst så pallrade jag mig ut på perrongen i akt och mening att försöka ta mig på det första tåget. Eftersom jag hade en förstaklassbiljett hoppade jag på i lämplig vagn, fann en plats och satte mig. Nej, jag blev inte avslängd, knappt ens skälld på av den stackars stressade tågvärden med jagad blick. Nej, i stället satt jag bekvämt och kunde njuta av resan och sällskapet (snubben bredvid mig bodde tydligen i Uppsala och utgjorde ett sällsynt trevligt sällskap). Jag kom fram, en och en halv timme sen kanske. Jag var inte helglad på SJ kanske, men inte fly förbannad. Jag kom ju med trots allt.

I måndags kom så ett sms från SJ AB där de beklagade det inträffade, och upplyste om att pengarna för biljetten skulle betalas tillbaka. Vips! återgick jag till att vara den SJ-kramare jag varit i långa perioder. Tänk vad några kronor kan göra. ;)

Bada bort rostdamm och jord

Jag jobbar. Ja, inte nu, men den här veckan. Det är okej, mest att gå igenom bilar och kolla vad som fattas. Det jävligaste är allt rostdamm som yr runt när jag flyttar på snökedjorna. De ska oljas lite, och läggas i lådor i stället för lösa i verktygslådorna på sidan. Förhoppningsvis kommer jag att slippa tampas med dem i vinter, men ska jag använda dem vill jag gärna att de ska gå att få isär, och ligga lättillgängligt.

På reservdelsavdelningen på Scania i Hovsjö bara skakar de på huvudet åt listan jag lämnar in. "Låsolja? Tösalt? Rostlösare, till snökedjorna? Är ni inte kloka där nere? Det är nästan 30 grader varmt, och ni letar låsolja?" De har rätt, det är galet att ens tänka på snö och kyla nu, men samtidigt smart att se till att allt är påfyllt när alla bilar ändå står inne på gården. Jag vill inte vara den som upptäcker att det fattas tösalt och kedjor den dagen jag sitter fast.

Igår badade jag, för första gången på ... jag vill säga tusen år, men jag misstänker att det skulle ses som en smula överdrivet. Det var första gången på många år i alla fall, och jag förstår inte varför. Det är ju kalasfint att bada!

Sjövattnet sköljde effektivt bort rostdammet och den fina hinna av svett och blomjord som täckte lejonparten av min lekamen. "Blomjord?" tänker du kanske nu. Ja, blomjord. När jag kom hem (till Siri) efter jobbet igår gjorde jag det jag planerat att göra i kanske två år: jag planterade om blommorna. Eftersom jag kunde sitta ute i trädgården var det inte ens tråkigt, tvärtom! Jag passade på att ta lite toppskott och dela upp växterna lite, så nu ser de riktigt trevliga ut. Tänk vad en timme kan göra skillnad för de stackars gröna växter som fått på sin lott att försöka överleva i det karga klimat som kallas "hos Hanna".

På tal om grönt åker vi till Irland på fredag. Tori Amos står på schemat, i övrigt är allt öppet. Det känns både bra och lite läskigt, men mest bra.

Förresten

så är det rent löjligt så kär en kan vara. Såattduvet liksom.

Dummare än tåget jag sitter på

Så, ledig helg, samtidigt som Simone. Eftersom vi inte setts på ... tusen år? så kändes det hyfsat självklart att jag skulle åka till Linköping och hälsa på. Nu är det dessutom kampanj på SJ, så som SJ Priomedlem får en en förstaklassbiljett för halva priset (så ja, det blir billigare än att ta bilen). När jag skulle betala biljetterna hakade allt upp sig, och jag var tvungen att börja om. Det är ingen biggie, bara att fylla i att ja, jag ska åka från Stockholm till Linköping, och omvänt. Jag vill vara framme kl 10, och typ 21. Som sagt, inga svårigheter alls. Smsbiljett? Javisst!

Eftersom det var mindre än 24 h innan jag skulle åka kom min första biljett inom 15 minuter. Döm sen om min förvåning när jag igår kväll fick hemresebiljetten också, fastän det är mer än ... vänta nu här. Jepp, jag hade så bråttom att boka när det hängt sig att jag glömde att byta hemresedag. Givetvis var jag dessutom för snål för att boka en ombokningsbar biljett, så nu sitter jag här med en obrukbar förstaklassresa Linköping-Stockholm. Givetvis bokade jag ju en ny hemresa, men det rycker lite i snåltarmen när jag tänker på vad jag hade kunnat göra för de 300 pix jag slösade på att vara puckad. Ett par skivor t ex, det är vad jag hade kunnat köpa. Oh well, jag får skriva upp det på idiotkontot helt enkelt.

Nu sitter jag i alla fall på tåget, och är framme vid 10-tiden. Det var så länge sen jag träffade Simone, och jag är alldeles sprallig i hela kroppen över att få träffa henne och spela lite Singstar och gå ut, och ... jamen bara hänga!

Jag tittade på gamla bilder

och plötsligt kom jag på att saknar korvarna, i alla fall lite.

Idag var det första gången

på länge som jag pratade om Carina. Jag upptäckte att jag nu har börjat säga "Carina tyckte om [...]", och inte längre använder presens. Jag vet inte riktigt vad jag ska känna inför det. Är det ett sätt att distansera sig, eller bara att acceptera verkligheten som den ser ut? Hur som helst så saknar jag henne alldeles enormt. Bara för att jag inte pratar om henne betyder det inte att jag inte tänker på henne, för det gör jag ofta.

Fortfarande händer det att jag plockar fram telefonen för att ringa henne, men det gör inte fullt lika ont när jag kommer på att jag inte kan. Ont gör det, inte tu tal om saken, men det är inte samma nästan fysiska smärta längre.

Jag saknar henne.

I badtider kan det vara bra att veta sånt här märker jag

Jag läste just inlägget "Drowning doesn't look like drowning" och insåg att jag, och många med mig, tror att folk som håller på att drunkna plaskar som på film. Läskig men informativ läsning.

Tuttångest

Jag vet inte om du som läser vet det, men jag har ett par bröst. Jepp, det är sant! De är inte speciellt tjusiga och så, men de finns där, och de behöver det stöd de kan få. Stödet brukar komma i form av behåar, och här infinner sig raskt ett och annat problem: bröst större än C-kupa ska för allt i världen inte få presenteras för världen i nåt snyggt, utan ska tryckas in en hudfärgad spets(miss)prydd grej som inte tillåter en urringning djupare än det en vintervarm polotröja medger. Antingen det, eller så slängs de i nåt skvimpigt som inte håller nåt på plats, utan snarare uppmanar brösten till hopp och lek, gärna ut ur behån vid lägen som inte är 100% vertikala. Och ja, samma sak gäller tyvärr för behåar inköpta på specialbutiker.

Jag tippar på att om du läser det här så har du även träffat mig. Du kanske t o m har varit hemma hos mig, och sett att jag har många par skor. Kanske är du en av de som stirrat upp mot konsollhyllorna i hallen och klentroget utbrustit "men det är väl inte skor i ALLA lådor?"? Även om du är en av de personer som har träffat mig och som har varit hemma hos mig, så har du nog ändå inte någon koll på att jag har ungefär lika många behåar som skor. Ja, jag har en låda. Ja, den svämmar över i nästa, och nej, jag använder inte så många av dem. Många är rea"fynd": "oh kolla, 98 pix för den här, och den är ju nästan i min storlek!", många har kostat över 700 spänn, många har en bygel som tittar fram, ofta i armhåledelen. Många är sladdriga, eller stela, eller fulla med spets (varför spets på behåar? Det är ofta obekvämt, och så syns det gärna genom kläderna.), eller har axelband som är för smala, eller är för små runt om, eller i kupan, eller så åker de upp i ryggen (det gamla vanliga "för stor i omkrets, för liten i kupan"-problemet).

Jag har nog egentligen bara två behåar som jag använder ofta, och de ser ut därefter. De var ganska fina från början, och är snygga både med och utan kläder som täcker. De ger ett trevligt lyft, och är lagom låga i kupan för att jag ska kunna ha nåt mer urringat än t-shirt, och ändå inte visa vad det är för färg på dem. Tyvärr innebär dessa två även att jag även skvimpar ur brösten ur behån i tid och otid, men det är sånt jag får ta.

Vad vill jag egentligen ha sagt? Tja, jag antar att jag helt enkelt efterlyser en behå i F-kupa: en som ger stöd, lyft och stadga; en som har band som inte är för smala; en som inte har en kupa som täcker halva överkroppen utan faktiskt ger möjlighet till lite urringning; en som inte är hudfärgad utan gärna svart; en som inte har spets och annat fult. Kort sagt: ge mig en snygg svart t-shirtbehå som ger en snygg profil utan skavande sömmar och bröstdubblering, och jag ska ge dig vad du vill. Deal?

Julia Skott skriver - strålande som alltid! - om det här problemet. Ta en snabb titt i kommentarerna, så ser du att hon och jag inte är ensamma. Att det ska vara så svårt?

Jag kanske ska tillägg att det jag klagar över är bristen på bra behåar som gör sitt jobb, inte på mina bröst. Jag är nöjd med dem eftersom de alltid ger mig nåt att göra. Vem kan ha tråkigt när det går att göra vallvågor i tuttarna liksom? ;)

Med en AC som dundrar

är det svårt att sova. Jag vaknade vid 09, efter att ha gått i säng strax före 04 nån gång. Då var det knallvarmt i bilen, och bara för mig att kliva upp och slå på tak-AC:n. Tyvärr för den ett jävla liv (jag misstänker att den inte är helt pigg och kry), så här sitter jag nu, med öronproppar i och hör knappt vad jag själv tänker. Det är kanske lika bra att se slaget som förlorat, klä på sig, leta fram frukost och sen ägna dagen åt att titta på bilarna som far förbi på motorvägen utanför.

Just nu sitter jag på gränsen mellan Holland och Tyskland, och väntar på att klockan ska bli 22 så att jag kan börja köra igen. Dygnsvilan kommer jag att ha fått ihop långt innan dess, men det är ju det här med helgstoppet för tung trafik också. Tyskland är märkligt, inte tu tal om saken.

Hur som helst, jag ska inte klaga, för jag sitter faktiskt i en lastbil där jag har sovit, och kanske ska sova några timmar till. Jag slipper snarkande kollegor, jag slipper gråsuggor och att tvingas umgås med människor jag inte har det minsta gemensamt med. Fler såna här turer tack!

Nyklippt, äntligen!