Är det meningen

att en ska känna igen sig i texten till Miss Li med Miss Li? Men nej, texten stämmer inte på mig. Jag är inte blond.

Jag vet inte vad det är med mig. Eller jo, jag vet ganska bra vad det är, men inte vad jag ska göra åt det. Det mesta är bra; det allra mesta är t o m helt strålande. Ändå kan jag inte låta bli att gå runt med en klump i magen och känna att jag bara är en fejk, och egentligen ingen som folk vill hänga med.

Mycket har att göra med jobbet. Missförstå mig rätt, jag älskar fortfarande att köra lastbil, och jag tror inte att jag kan hitta ett bättre jobb än det jag har. Vi har dock - som jag tidigare skrivit - helt bytt sätt att köra. Ända sen jag började har körningarna förändrats: när vi började i september 2008 körde vi helsvängar Södertälje-Zwolle-Södertälje; sen ändrades det till Södertälje-Malmö-Södertälje och Travemünde-Zwolle fram och tillbaka några gånger. Nu är inget som förr: vi kör ner till Vordingborg i Danmark där vi hoppar ur och lämnar över ekipaget till nästa person som kör vidare när vi tar dygnsvila i Danmark. Efter 11 h kommer nästa ekipage, och vi kör vidare mot Zwolle (där vi gör samma sak, och likadant på vägen hem). Visst, det är fint och effektivt och ekonomiskt och bra på många sätt (inte minst för att bilarna rullar 24/7), men ärligt talat: jag saknar lastbilslivet. Jag kommer på mig själv med att titta på rastplatser jag kör förbi, och fundera på om det är ett bra ställe att ha dygnsvila på. Sen kommer jag på att jag ska inte tänka på sånt, för den är redan bestämd var den ska vara. Samma sak med raster, de måste tas på ungefär samma ställe hela tiden, för annars håller inte det tajta schemat.

Bortsett från att jag inte längre får sova i bilen (vilket är synd och skam, jag sover ju som ett barn där) har jag upptäckt att jag känner mig så förbannat ensam. Visst är det märkligt, att jag känner mig långt mycket mer ensam nu när jag kör med två andra hela tiden, samt träffar på i alla fall sex till i Vordingborg, än när jag körde helt på egen hand? Jag har folk omkring mig hela tiden, och allt jag kan känna är att jag är så ensam. Mycket grundar sig så klart i att jag är ensam. Vi har blivit så många, så givetvis har folk klumpat ihop sig i mindre gäng. Jag passar inte in i ett enda, och känner att jag svävar runt lite i periferin hela tiden.

När vi var färre kunde jag prata med alla, men nu är det långt mycket svårare att ta sig in i de gäng som redan finns. Sen ska jag inte sticka under stol med att jag tog att bli bortvald särskilt lätt. (Jag ska förklara: det har gått ut sms från en annan chaufför om att hen vill veta vilka vi helst vill jobba med, så att vi kan få jobba med dem vi trivs med bäst. Jag har bara en som jag känner att jag verkligen vill jobba med, men det visade sig att han inte alls hade valt mig. Jag var inte beredd på att jag skulle bli ledsen över det, men det blev jag. Nu känns det som att alla andra har nån eller några de har valt att bilda grupper med, och jag hamnar i mellanstadiets "äh, ni kan ta resten"-grupp, som när det kom till att välja lag på gymnastiken. Jag var som sagt inte beredd på att ta det så hårt, och det är kanske fånigt att jag gjorde det. Det är bara det att det här är en person som jag brukar prata om som kompis i första hand, och kollega i andra. Å andra sidan, vad är det som säger att han gillar att hänga med mig bara för att jag gillar att hänga med honom?)

Så, just nu går jag runt och känner mig bortvald, av allt och alla. Det är inte sant att jag är det, tvärtom har jag vänner som hör av sig fastän jag inte förtjänar det, och aldrig gör det tillbaka, så varför klagar jag så förbannat? Jo, för att jag har PMS. Fan ta den.