Jag, som är van vid att vara yngst i många lägen, märker att jag ofta kanske inte är äldst, men i alla fall äldre än många. Det känns märkligt. Missförstå mig rätt: jag älskar att bli äldre. När folk säger "men du ser ju inte alls ut att vara 30, jag trodde att du var yngre!" tror de säkert att de ger mig en komplimang, och det är det väl på sätt och vis. Det visar att jag inte ser så överdrivet sliten ut i alla fall, men jag gillar ju att vara 30, och jag längtar till 40. Det som känns lite märkligt är att många jag träffar inte på något sätt har samma referensramar som jag.
När jag testar nya arbetshandskar, och de är för långa i fingrarna viftar jag lite på dem (fingrarna alltså, inte handskarna), och säger att jag helst inte vill se ut som Nisse och Klara. Är personen då yngre än jag, är risken stor att hen ser frågande på mig. Nisse och Klara, alla vet väl vilka de är? Jag blir så besviken. Samma sak om nån säger t ex "jag vill röra lite på mig", och jag genast börjar sjunga "Nu vill jag röra på meeeeeej/använda hela min krooooopp/och med min muuuun/så kan jag sjuuungaaa-aaa-aaa!"; då tittar yngre personer på mig som om jag inte vore klok. Jag har de senaste åren märkt att jag ofta kommunicerar med hjälp av citat från såväl barnprogram (som ovan), eller reklam ("Hejsan grabbar, vilket veeeder vi [...]"), och många faller alldeles platt eftersom de jag pratar med inte har sett samma saker som jag.
Jag kan bli glad ända in i själen när någon snappar upp vad jag citerar när jag säger "men snälla tant Råbiff!" (även om jag sanningen att sägandes inte var nåt stort Killing-fan när det begav sig), eller med skrikig röst börjar prata med Lillstrumpa. Börjar jag helt enkelt bli gammal, och tycka att allt var bättre förr? Hur som helst, när jag hittar någon i samma ålder som jag, och har samma populärkulturella referensramar, då blir jag lite varm i hjärtat. Det var egentligen bara det jag ville ha sagt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar