Du vet den här glada känslan jag har i kroppen?

Den verkar hålla i sig, i alla fall lite till. Jösses.

Fråga, kolon

"Men hansi, varför hetsuppdaterar du din blogg nu, när det kan gå dagar (veckor!) utan att du skriver annars?"

Det är för att jag är så glad, fastän jag inte vet om jag kan, eller vågar, eller borde vara det. Alldeles oavsett är jag glad, så där glad att jag bara ... jamen så där att jag bara är gladglad.

Det är ju tur att det syns att jag en gång i tiden skulle bli svensklärare. Jag är en språkekvilibrist av guds nåde, det är tydligt för alla och envar. Mitt språk är rikt och varierat, och jag skulle aldrig drömma om att uttrycka mig luddigt eller att upprepa mig. Frågor på det?

(Att jag på något sätt skulle vara svamlig är blott och bart elakt förtal. Skulle jag nu - mot all förmodan - kunna ge ett sånt intryck är det på intet sätt mitt fel. Jag skyller i så fall på språkförbistringar, eller glädje, eller bara på andra helt enkelt.)

Nån dag

ska jag visa exakt hur skadad jag har blivit av att lyssna på tysk radio väldigt mycket. Jag vet inte längre vad jag tycker är bra på riktigt, och vad som jag bara gillar för att ... ja, för att jag har hört det mycket under nattliga Autobahn-timmar.

Reamonn är ett sånt där band (för visst är det ett band, och inte bara snubben? Äh, jag vet inte.) som hörs oerhört mycket på Hit-Radio Antenne, och ja, jag gillar verkligen den här låten.

(Att det i en annan låt av dem låter som de sjunger "[...] through the ass of a child" är ... ja, både obehagligt och ganska lustigt. Det är för övrigt en sjukt töntig låt.)

På tal om nittiotal

Är det ett tecken på att jag börjar bli gammal, det där att jag blir alldeles varm i kroppen av att höra nittiotalslåtar? Jag tror det, och gillar det skarpt.

Hur en cover kan göra kroppen glad

Första gången jag hörde "Because the Night" var inte med Patti Smith. När jag hör den covern jag hörde nu kan jag se framför mig hur vi står i en av gångarna upp på läktaren på Fyrishov, och det är strax innan en match med Arapt mot Solna har jag för mig. Hur som helst, Carina smackar till mig i sidan och säger "Det här är en så bra låt! Lyssna lyssna!". Jag tyckte att det var en ruskigt bra låt, och särskilt introt (det visade sig ju senare att det inte var konstigt att jag gillade det, Depeche Mode-samplingar har den förmågan).

Hur som helst, nu gillar jag Patti Smith klart bättre rent musikaliskt

men attans bananer så lycklig i hela kroppen jag blir av CoRo.

Med gladkänsla i magen, och en längtan till tisdag

Jag är på så fantastiskt gott humör. Kombinationen trevlig ledighet, och nära förestående jobb är nog svaret på varför.

På tisdag ska jag jobba igen. Det är på tiden.

Skylt

Vad står det på din?

hansi - huligan på cykel

Idag cyklade jag ner på stan för att köpa lite småsaker, och för att komma ut lite. Väl nere kom jag på att det var julmarknad, och alltså en galet dålig idé att ens fundera på att strolla runt lite avslappnat. Nej, snabbt in och ut, det var planen. Så, sagt och gjort, jag var snabb som en vessla och utförde mina ärenden på rekordfart. När jag sen skulle hem (med omväg runt Lutis) kom jag med god fart ändes ån, på cykelvägen. Hupp! så dyker det upp en gubbe som bara traskar rätt ut. Han var på intet sätt ens i närheten av ett övergångställe, han fann det nog bara för lämpligt att kliva ut just där och då eftersom han ville över. Ja, jag cyklade in i honom.

Han dog inte, jag dog inte; däremot så blev han så klart smutsig. Han började yla i högan sky om huliganer och kemtvätt av kostym, och vände sig mot den polisman som så lägligt stått precis bredvid. Polisen tittade oförstående på gubben som var högröd i ansiktet och krävde rättvisa, och sa "Du får nog faktiskt skylla dig själv som går rätt ut i cykelbanan utan förvarning.". Sen vände han sig mot mig och sa "Du kan cykla vidare om du vill, jag fixar det här.", så det var just vad jag gjorde. Ibland är sånt här det mest rafflande jag är med om på en hel dag.

Förresten

så funderar jag på om mina grannar snart kommer att tröttna på att höra "Because the Night" med Patti Smith. Det är deras problem i så fall.

Älskade Carina, jag saknar dig så himla mycket

Jag fick ett infall och började plocka bland lite lådor jag har stående. Egentligen har jag alls ingen tid med det, för jag borde verkligen städa, men det blev så ändå.

Överallt, och jag menar verkligen överallt, finns det spår av Carina. Här är väskan jag fick av henne, här är det lilla nyckelringsblocket där hon har skrivit fina saker om mig ("Du är en rolig tant." t ex.), här är den lilla anteckningsboken där hon ville att jag varje dag skulle skriva nåt fint om mig själv ("Lilla hansimansi, du behöver öva på att se det vi alla andra ser!"). Visselpipan ("Vill du höra en glad ton, skrämma iväg tjyvar eller locka mindre drakar - BLÅS."), kappan, kjolen, skorna ... Jag saknar henne så himla mycket. Jag försöker att vara glad, och gudarna ska vet att jag lyckas väldigt bra. I grund och botten är jag faktiskt lycklig, lyckligare än på länge faktiskt. Men, det kommer dagar då jag bara måste prata med henne, och det går ju inte (eller snarare, jag får inga svar; pratar med henne gör jag varje dag.).

Jag saknar att kunna ringa och berätta om min dag, om konstiga eller roliga saker som har hänt. Jag saknar att kunna berätta för henne om de fina människor jag träffar, och att få prata om allt som faktiskt är bra och vackert. Det har funnits stunder under det här året som har gått (snart är det precis ett år sen jag pratade med henne för sista gången) som jag velat ringa och berätta hur jobbigt allt är, hur hopplösa saker känns och hur mycket jag saknar henne. På nåt märkligt sätt är det ändå jobbigare att inte kunna ringa och berätta att jag faktiskt på det hela taget är lycklig (men jag saknar henne varje dag).

Så, älskade älskade syster: jag är faktiskt ganska lycklig. Jag önskar bara att du också hade kunnat vara det, och att du hade funnits kvar och delat det med mig.

Jag samlar de bra dagarna på hög

Det kommer att komma dagar då jag behöver komma ihåg just den här känslan. Samlar jag mina fina dagar på hög vet jag var jag ska leta.

Det händer att jag förvirrar

fler än bara mig själv. För det ber jag om ursäkt.

Hjärtat: i halsgropen eller på ärmen?

Jag är tydligen inte så lättläst som jag trodde. Jag går här med hjärtat på ärmen, men envisas jag med att gå med händerna på ryggen kanske det skyms.

Hittills går det förvånansvärt bra att vara ledig. Vi får väl se imorgon.

Jag ska sluta klaga

Jag ska sluta klaga så förbaskat på mig själv, för jag är faktiskt ganska bra. Jag är inte bra på allt, och mycket av det jag är bra på är jag inte jättebra på, men ändå. Jag är halvsnygg i motljus, dessutom har jag vänner och systrar som är alldeles fantastiska. Ja, jag kan köra lastbil också, vilket kan vara min ballaste skill evah.

Nu ska jag gå ner på stan och hämta ut den ljudbok jag har beställt, dricka kaffe, lämna tillbaka böcker på bibblan, och hämta ut de tavlor jag köpte för ett tag sen. Jag hoppas att de är inslagna på nåt sätt, annars blir de blöta på vägen hem, och det är ju helt klart obra.

Jag har förresten plockat fram min andra dator, och jag känner mig helt vilse. Jag är tydligen helt macifierad, för jisses vad krångligt Ubuntu kändes. :)

Det här med att träffa folk

Jag är inte så bra på det här med folk. Jag är inte bra på att boka in dem, och jag är inte bra på att träffa dem. När jag väl träffar dem är jag kass på att läsa och tolka dem. Jag önskar att folk kunde gå runt med skyltar om vad de förväntar sig, känner och tycker. På så sätt skulle en inte behöva fundera och försöka tolka så förbaskat. Det min vän, det är nämligen inte min starka sida.

Det här med att boka in förresten: jag är ledig en vecka nu, och Poff! så blev schemat fullt. Jag gillar det som fan, men det leder direkt till att det är vissa som inte får plats, och gissa om det känns störigt att säga "tyvärr, jag är uppbokad hela veckan. Nästa gång jag är ledig kanske? Nej förresten, jag ska se Ed Harcourt i Stockholm då (yay!), och sen börjar jag igen söndag morgon. Nästa gång efter det kanske?". Dessutom, min vana trogen så dubbelbokar jag till förbannelse. Nu har jag fått säga nej till en sak som jag sett fram emot, bara för att jag har hybris och tror att jag kan hålla saker i huvudet. Jag borde ha däng, och skaffa en kalender, förutom den i telefonen (som jag uppenbarligen inte använder) och den i datorn (som jag använder ännu mindre). Shame on me, snart har jag inga kompisar kvar (och nya är inte att tänka på, för jag minns fan inte hur en gör).

Jag är ledig en vecka

och faktiskt, det är lite mitt eget fel. Jag skulle egentligen jobba igen på fredag, men lät en av mina kollegor ta den körningen i stället. Just nu känns det faktiskt ganska skönt, men så har jag varit hemma i mindre än 12 h också. Vi får se hur det känns imorgon.

Nyklippt (har vi hört den förut?)

Jag är förresten nyklippt, och jag lät Malin leka lite. Jag gillar't.

Jag har saker att säga

men inga ord att uttrycka mig med. Jag ska ge mig ut på Blocket och leta, nån-jävla-stans måste det ju finnas några till salu?

Det dröjer till Gröna Lund öppnar

Jag kom på en sak till som var så rasande bra med den kollega jag åkte samtidigt som sist: när vägen är guppig (t ex när en kommer från Travemünde, och svänger med A1 vid Stillhorn) tycker han också att det är fenomenalt roligt att höja stolen till max, ställa in den på maximal fjädring, och lyfta på fötterna. Jädrar vad det studsar! Det är lite som en (i och för sig ganska mesig) variant på karusell. Jag gillar't skarpt, och det gör han också. Jag tycker om när folk förstår att ta tillvara de små nöjena i livet.

Visst, nu äter jag inte kött

men ibland kan det vara bra att läsa hur en ska tillaga det ändå. Eller?

Jag är hemma nu

och jag borde verkligen städa.

I övrigt har veckan varit bra, jag har tillbringat mycket tid i sällskap av en för mig ny kollega, som gör en oerhört bra imitation av Hans af Klas. Vi har dessutom samma slags humor, och tycker likadant om ruskigt mycket. Dessutom blir vi kissnödiga ganska precis samtidigt, så pauserna passar perfekt. ;) Ja, jag har haft en fantastiskt trevlig arbetsvecka, t o m trevligare än i vanliga fall.

Nu ska jag pallra mig upp och försöka hitta energi till dagens göromål. Kaffe och frukost kan kanske hjälpa, eller en stor dos av P3-humor. En kombo kanske är bäst?

Höll du tummarna?

I sa fall gjorde du ett förjävla bra jobb! Halsontet gick tillbaka, huvudvärken spökar bara en liten smula. Nu gäller det bara att lura ut varför mina händer och knän skakar sa förfärligt (jag har ätit, jag har druckit, jag har sovit), i övrigt mar jag prima perfekt.

Håll en tumme eller tre

för att det inte är nåt slags influensa på väg, snälla? Jag sitter här med värkande huvud (jag har druckit, jag har ätit, jag har sovit), och en hals som sakta men säkert börjar tjocka igen. Det bådar inte gott.

I övrigt är saker ganska kalas, förutom att jag fick hjärnsläpp imorse när jag kom till Travemünde, men det löste sig ändå. Nu sitter jag vid en mack strax utanför Zwolle, och har just fått reda på att jag ska ta min dygnsvila här i stället för i Zwolle (annars hade jag fått vänta 20 min till, sen åka för att släppa av trailern, och sen ställa mig på vila där), vilket inte är mig emot på något sätt. Visst, nu kan jag inte knalla in till stan för att äta middag, men det hade jag nog inte pallat ändå. Jisses, dags för hansi att äta, kissa och sen bädda ner sig. Med en värmare på för fullt så borde jag klara att hålla mig hyfsat okall.

Jamen jävlar, det kan bli bra det här

Jag är 30, men funderar och fungerar som vore jag 15. Jag kan inte skylla pa PMS för evigt.

Jag sitter i Cloppenburg, nöjd och glad över en bra andra dag pa jobbet. Det är sa härligt att vara tillbaka. Dessutom, idag fick jag lossa och lasta själv (och med själv menar jag att jag fick halla pa med spännband, bräder och kapell, men inte truckkörandet saklart), vilket var alltför länge sen. Jag har saknat det som sjutton. Astrid, om du läser det här: jag fick mitt bliralldeleslyckligikroppenav-ljud *10! :) (Ja, det är nagat sa nördigt som smällen när en öppnar spännaren pa riktigt hart spända band, t ex pa hytt-trailers. Nej, jag har aldrig sagt att mina lyckliga stunder kommer ur samma sak som för er andra. ;))

Nu ska jag förvalta mina resterande 24 surfminuter väl, och sen släntra tillbaka till bilen (som star pa bästa möjliga plats: nära macken med toa, och nära internetcaféet och flipperspelen. Dessutom är det bara att köra rakt ut (savida folk inte har parkerat som darar sa klart), sa jag borde kunna slippa risken att plocka en spegel eller tva pa vägen ut. Joy!

Jag är så löjligt PMS:ig

Jag funderade härom dagen varför jag var så jävla ... seg i huvudet, och gråtig. Sen slog det mig: PMS, som vanligt. Jag passerade en olycksplats i höjd med Skånes Fagerhult, och blev alldeles gråtfärdig. När jag sen mötte tre ambulanser och två brandbilar började tårarna rinna. Jag vet ju inte att någon var skadad (eller ännu värre, död), men bara tanken på det gjorde mig alldeles ledsen i hela kroppen. Det är klart att jag bryr mig även utan att vara PMS:ig, men jag börjar inte gråta i vanliga fall. Klart obra grej det här.

Jag håller med det Jenny skrev på Facebook: det borde finnas ett kontrakt där en dyrt och heligt lovar att inte skaffa barn, och då kunna bli av med allt vad mens och sånt heter. Jag skulle skriva på på stört.

Att jag dessutom glömt min menskopp hemma gör faktiskt inte saken bättre, jag lovar. Tamponghelveten ...

Jobb!

Sådärja, rasten avklarad. Fifan vad jag har saknat det här!


- iPhonepostat

Favorit i repris

Sju sorters apa!

Uppe innan tuppen

Det här mina vänner, är inte tiden hansi vill kliva upp om hon är hemma. Uh-uh.

Men nu: jobb! Förhoppningsvis går PMS:en över, och jag blir lite gladare och piggare. Om inte annat så lär körandet hjälpa till. Jösses som jag har saknat det.

Feghansi

Vissa tycker att jag är tuff, men det är inte sant. Jag är rädd hela tiden; rädd för att göra fel, för att vara ful, för att såra, för att göra fel intryck, för att inte göra intryck alls, för att tyckatänkakänna.

Fast, ibland är jag lite tuff också. Ibland.

... och för tydlighets skull:

Kodordet i det här inlägget är alltså man (men kan bytas ut mot kille/snubbe/grabb/pojke, eller annan valfri synonym för person av hankön).

Ja, så att vi alla vet vad vi snackar om här.

Nej du

Nu har jag varit hemma för länge. I stället för att kunna ta tillfället i akt att göra nåt vettigt sitter jag bara här och glor. Det finns ju liksom tid över att göra nåt vettigt sen, för jag är ju ändå ledig. Kontentan är alltså att jag, när jag är ledig lång tid i stöten, gör ännu mindre än jag gör när jag är hemma korta stunder. Obra.

Dags att styra upp det här, eller vad säger du hansi?

Jag gillar den

Jag gillar den här. Jag vet inte varför, men jag gör det.

... men när du blir stor kommer du att förstå

Det finns människor som är omedelbara. De är fyllda av energi, och är positiva och lyckliga, och ser en på riktigt. Det finns folk som alltid verkar genuint glada, och som alla vill leka med. Jag är inte sån.

Jag är inte omedelbar. Jag är inte fylld av positiv energi som svämmar över alla brädder, snarare är jag en lite småsur brutta med bister uppsyn, och som pratar för mycket och skrattar för högt. Det betyder på intet sätt att jag inte går att tycka om, det är bara det att det tar ett litet tag. Jag är det som på engelska kallas en acquired taste (vad kan det tänkas heta på svenska, förvärvad kanske?).

Jag är som fetaost, oliver, kapris, mögelost, Dr Pepper och jelly beans med popcornsmak tillsammans, helt enkelt en person (här tänkte jag skriva "med mycket smak", men det vore ju kanske att ta det ett steg för långt, med tanke på vad jag har i skivsamlingen) som det tar ett tag att lära sig tycka om. Jag är helt enkelt något som det mest är vuxna som förstår charmen med, och definitivt inget för små barn.

Jag är inte omöjlig att tycka om, jag kräver bara lite tillvänjning.

David

Jag tycker förresten att det är härligt och bra att inte en själ är förvånad. Eller ja, "det här med David var ju förstås förvirrande" är en kommentar jag har fått, men det är kanske inte så konstigt.

David är ett stort, fantastiskt och underbart undantag. Jag ångrar ingenting, och gudarna ska vet att jag älskar den mannen alldeles oerhört mycket fortfarande. Han är det bästa som har hänt mig, och utan honom skulle jag inte ha vågat någonting. Jag har David att tacka för i stort sett allt jag är och har, och jag är så väldigt glad att han fortfarande vill vara en del av mitt liv. Han är den enda man jag någonsin varit vansinnigt förälskad, och himlastormande kär i, och troligtvis kommer han att förbli det stora undantaget för alltid.

Och du David, om du skulle råka läsa det här: du är fantastisk, och den allra finaste människa jag känner. Med risk för att låta alldeles överjävligt corny (vilket egentligen inte alls passar sig för en truckflata): jag älskar dig av hela mitt hjärta, och jag hoppas att du alltid vill vara en del av mitt liv.

Vad gör jag här?

Igår ringde jag den person på kontoret som har hand om schemat, bara för att försäkra mig om att det var torsdag morgon kl 06 jag skulle åka.

- Nej, du ska inte jobba imorgon.

- Va?

- Du åker inte förrän på söndag.

- Men ... va? Hur kunde jag ha fått för mig att det var imorgon jag ska åka då?

- Du skulle ha åkt imorgon, men det är ändrat. Jag trodde att jag hade ringt dig?

Och visst, han ringde mig i fredags, för att fråga om jag kunde jobba natten mellan tisdag och onsdag, men eftersom tisdagen var den enda dag jag hade planerad sen länge tackade jag nej. Tisdagen var det enda han pratade om då, och absolut inget om schemaändringar.

Du känner mig, inte sant? Du vet hur jag är just nu. I stället för att sitta i en lastbil och vara nöjd och glad, sitter jag hemma och surar. Jag har varit ledig alldeles för länge; dessutom hade jag, om jag fått reda på det här säg i ... fredags? faktiskt kunna göra nåt mer av min ledighet. Men nej, jag ska försöka att inte vara bitter och stingslig, utan komma på nåt vettigt och bra att fördriva tiden med. Idag ska jag t ex spela biljard, bara en sån sak. :)

Nej, ingen är förvånad

Så länge jag kan minnas nästan, har folk sagt "Hanna, du som är feminist tycker väl [...]?", "Hanna, du som är socialist [...]?", "Hanna, du som är flata [...]?", "Hanna, du som är vegetarian [...]?". Det blir lite tröttsamt i långa loppet.

Dessutom äter jag ju fisk, så vegetarian kan jag ju inte gärna vara.

Första, andra, tredje - pang! ett bra intryck!

Nu ett tag har jag funderat lite över det där att inte bli igenkänd, inte ihågkommen. Jag skrev om det i april 2007, och det är fortfarande lika sant. Nu har jag ju blivit en lite gladare och positivare människa sen dess, och har kommit på att det kan vara bra att inte bli ihågkommen. På så sätt får jag ju chansen till det där som för övriga människor är så vansinnigt sällsynt, d v s en andra (eller tredje!) chans till att göra ett bra första intryck.

Fina dagar? Jag samlar på dem.

Idag var ytterligare en sån där alldeles extra fin dag. Vädret var vackert - sol och kyla i en perfekt kombination - och mitt humör var bra redan tidigt på morgonen.

Ja, jag kom för sent när jag skulle träffa Lisa, men det var för att jag hade glömt bort att tiden var ändrad (samt för att jag fortfarande inte verkar kunna klockan). Vi åt lunch på Barista, och fan vad jag har saknat att hänga med Lisa. Efter att ha lånat ut min cykel (varför ska den stå oanvänd när jag jobbar?) promenerade jag till tågstationen. Jag hade ingen tid att passa på ett bra tag, så jag tog det lugnt (och passade på att köpa Star Wars-strumpor på vägen). Utan att ha planerat det, kom jag precis i tid för att hinna köpa biljett och i lugn och ro sätta mig på tåget.

Väl i den kungliga huvudstaden var jag lite villrådig: hur skulle jag fördriva tiden på bästa sätt? Svaret stavas skivor, 10 st för att vara noggrann. Ett par böcker inköptes av bara farten, det är ju sånt som bara händer.

Strax efter fyra kom mitt fikasällskap, och jag tror att jag lyckades hålla mig förhållandevis sammanhängande i talet, även om jag vet att jag svamlade lite emellanåt. Det är sånt en får ta helt enkelt, det är inte lätt att vara redig hela tiden. Förresten har jag blivit sjukt dålig på att träffa nya människor, så jag var väldigt nervös för att göra ett kasst första intryck. Det är inget att vara nervös över egentligen, för det gör jag nog vare sig jag vill eller inte. Förhoppningen brukar ju vara att få göra ett bra andra intryck i stället. ;)

Efter en trevlig fika följde en liten stunds väntan, och så kom han äntligen: mannen för dagen, Jens. Jag upptäckte hur mycket jag hade saknat honom (jag visste att det var mycket, men inte så mycket), och sånt är alltid lika fånigt. Kom igen, det är inte som att vi bor i olika ändar av landet liksom, så svårt borde det inte vara att kunna ses. Middagen var oerhört trevlig (och god), och jag upptäckte att jag bara satt och fånlog. Gudars vad jag omger mig med fina människor!

På vägen hem kom dagens enda mörka ögonblick, och det rörde egentligen inte mig. Jag stod i gången på tåget, och väntade på att det skulle komma in till perrongen. På samma tåg var det ett gäng utbytesstudenter, lagom tjattriga och glada. En av personernas mobil ringer, och hon svarar. Jag ser hur hennes leende försvinner, som om nån helt sonika har slitit bort det. Jag blir alldeles kall i magen: hon har fått ett dödsbud. Jag tar ur lurarna ur öronen (ja, jag ville höra, fastän det inte var min sak alls), och mycket riktigt: det jag förstår av hennes franska är att hennes pappa har dött. Den smärtan som för ett kort ögonblick drog över hennes ansikte innan hon hann samla sig var oerhörd, och jag hoppas verkligen att jag slipper se den igen. Ja, jag må låta världsfrånvänd och naiv, men jag vill aldrig mer uppleva den, vare sig personligen eller på avstånd. Jag vet, jag vet.

Trots det sista, var det en fantastisk dag. Vet du en sak? Jag saknade inte ens jobbet så himla mycket (okej, jag saknade det en del, och fastnade med blicken på ett par lastbilar), inte så farligt att jag inte kunde njuta av ögonblicket i alla fall.

Dagens tips:

För ett tag sen snubblade jag över en blogg som jag tyckte var så sjukt bra, så här är dagens tips: punkonpaper. Så snyggt, så coolt, så bra. Jag gillar't.

Från vitt till lilagrått till rosa, allt på samma kväll

Jag tänkte att jag skulle bleka min utväxt idag. Jag har så kort hår att jag aldrig orkar vara duktig, och bleka bara utväxten. Jag kletar i blekmedel i hela håret och så få det vara bra med det liksom. Det som blir tussigt ska strax klippas av i alla fall.

Håret blev snyggt, och grymt ljust precis som jag ville. Det smartaste hade då varit att pallra sig i säng, nöjd att den tråkiga dagen avslutades med ett snyggt hår åtminstone. "Det smartaste" säger du med ett snett leende, "det betyder väl att du inte gjorde det?". Ja, du har rätt. Jag var ju i gång, så varför inte ta tillfället i akt att göra håret riktigt snyggt? Sagt och gjordt, jag plockade fram min nyinköpta enkomponentstoning, och tanken var att jag skulle bli sobert silvergrå.

Jag ska villigt erkänna att det var länge sen jag använde något i håret som ska ge färg, det har mest varit tvärtom den senaste tiden. Topparna såg lite mörka ut när jag hade kletat klart, men jag tänkte att det kanske skulle ge med sig. Efter ungefär en kvart sköljde jag ur toningen, och mycket riktigt: mitt hår var sobert silvergrått, och mycket snyggt. Ja, det mesta av det i alla fall. Resten, d v s topparna och nåt ställe vid vänster polisong där jag varit lite vildsint med appliceringen, var sista chansen-lila. Ja, mina toppar hade fått tanterna på vilket äldreboende som helst att bli avundsjuka.

Vad göra, vad göra? I vanliga fall brukar toning sitta riktigt dåligt på mig. När jag har tonat på salong efter att ha blekt, så har det suttit max ett par tre tvättar. Nu tvättade jag, och tvättade. Jag använde schampo, balsam, inpackning och svordomar, och inget hjälpte nämnvärt. Visst, det lila blev en liten smula ljusare, men knappt märkbart.

Eftersom jag inte hade lust att hela dagen imorgon gå runt och se ut som jag rymt från Kronparken, så blekte jag håret igen. Min hårbotten hatar mig nu, och har tydligen allvarliga funderingar på att dels emigrera till Sydostasien nånstans (den vägrar säga exakt var den kommer att bosätta sig), och dels anmäla mig för misshandel. Jag förtjänar det. Nu har jag alltså en sönderblekt hårbotten, och ett nästan löjligt tussigt vitt hår med en svag rosa ton. Det är som det ska vara med andra ord.

Nu ska jag sova, det är en fullspäckad dag imorgon (okej, idag, men det är inte imorgon förrän en har sovit).

F ö så har jag fortfarande "The Name Game" på hjärnan. Fan.

Mer slösöndag

Jag satt och kollade på xkcd, och tryckte planlöst på random. Jag snubblade över den här, som fick mig att önska att jag hade kunnat göra nåt liknande mot mina grannar när de spelade sönder natten med skräp. Hur som helst, jag kände vagt igen "Shirley Shirley bo birley", och googlade det. Jag hittade Shirley Ellis som sjunger "The Name Game":

men inte nog med det: jag hittade även "The Name Game" i en långt mycket ballare tappning. Titta och njut!

Söndagsseg och lättroad

Ibland kan jag tycka att saker är fantastiskt roliga, t ex det här, särskilt om en håller muspekaren över den.

Fo' real?

Den som har ställt skyltarna så tajt kanske ska tänka ett varv till.

Det var en fin dag det här

Sophie och Lukas, med siktet inställt på helt olika saker.

Lukas och jag, och den obligatoriska kräkstrasan. Den kom till användning, både en och fem gånger.

Fika

med lillasyster och Lukas.





- iPhonepostat

Jag tror att det är hög tid för en hansi att dråsa i säng

Jag klev upp strax efter 15 onsdag eftermiddag, fastän jag hade ställt klockan på 17.55. Det som väckte mig andra gången (första gången väckte jag mig själv med ett "hoh!", lite som när en får is i nacken ungefär) var att det var sån sjögång (jag ska kanske tillägga att det var på färjan hem) att jag hade svårt att ligga kvar i sängen. Väl i duschen upptäckte jag att de där handtagen jag har skrattat rått år mången gång minsann kan fylla en funktion. Det gick svallvågor på badrumsgolvet (I kid you not, det var helt fantastiskt), och jag hade fullt sjå att hålla mig stående. Så kan det gå.

I alla fall, hem kom jag vid sex-halv sju torsdag morgon, och de försök jag gjorde att sova misslyckades å det grövsta. I stället diskade jag lite, gick ut med soporna, och tvättade håret. Sen följde lunch med David, kaffe på Barista (det var jag och min iPhone, och vi hade väldigt trevligt), och sen hemgång. Väl hemma satte jag mig vid datorn (jag? Vid datorn? Inte då!), och hann sitta bara en liten stund innan Håkan kom. Ja, så var det det där med mat, sån ska en få i sig är det tänkt. Vi hamnade på Uplands, och sen hemma hos mig igen.

Nu sitter jag här, och har varit vaken alldeles på tok för länge. Det allra märkligaste är att jag verkligen inte känner mig sömnig, och inte heller har gjort det på hela dagen eller kvällen. Jag tror att min kropp gör lite som den vill.

Jag är ute med onda väskan

- iPhonepostat

Tusen applikationer

Här sitter jag på Barista, och har hamnat i "jag måste nog ha den här, den här och den här applikationen". Det är egentligen galet, med tanke på att jag i stort sett aldrig använder de jag redan har installerat. Men vafan, skam den som ger sig.

Nu har jag i alla fall installerat en Bloggerapp för iPhone, och testar den nu. Testing, one two, one two. Det som kommer att störa mig är givetvis att det jag postar från min iPhone inte kommer att se likadant ut som det jag skriver på datorn, inte minst för att jag inte kan göra raka marginaler här. Oh well, vad gör en inte för att alltid kunna skriva av sig ytterligare en fullständigt ointressant detalj av sitt liv.

För övrigt spelar de Bill Withers här på Barista just nu, och nyss var det Marvin Gaye. Jag gillar't, skarpt.


- iPhonepostat

Hemma

Hemmahemmahemma. Snabbt kolla mail och annat viktigt/oviktigt/intressant/upprörande, och sen sova. Kläderna av, tansebissingar borstade, dags att so... Fan, glömt lägga i pengar i parkeringsautomaten. På med paltorna (kallakallakalla), ut i det råa, och dra kortet. Hur många dagar (räkna på fingrarna)? Äh, bäst att lägga i till onsdag kväll, även om bilen kanske ska flyttas under tiden. Bilen, den nytvättade, med ny vindruta. Måste köpa en egen, det håller inte att låna i alla evighet. Snart.

... men nu: sova.

hansi - en klagapa

Jag tror att jag framstar som lite av en klagapa pa jobbet. Jag är sa dalig pa att säga vad som är bra och vad som funkar; i stället klagar jag när saker inte är pa plats, inte funkar och när jag blir hemskickad tidigare (särskilt om det bara är jag som blir det, och de andra far stanna tiden ut). Tröttsam är vad jag är, och jag ska bli bättre pa att berätta vad som är bra ocksa. Du som händelsevis har läst här förr vet vid det här laget att jag fullkomligen älskar mitt jobb, men jag misstänker att de pa kontoret kan tro att jag faktiskt inte gillar det alls. Men, som sagt: jag gillar det, skarpt.

Hem tidigare ja. Idag fick jag ett telefonsamtal om att jag inte kommer hem pa lördag morgon som det var tänkt, utan redan torsdag morgon. Jisses Amalia vad besviken jag blev när jag hörde det. Inte nog med att det bara är jag som ska hem tidigare (jag vet att det är sa att det bara var mitt schema som maste paverkas, men glöm inte att jag är mellansyster, och alltsa alltid känner mig förfördelad och orättvist behandlad om det inte är millimeterrättvist :P), det blir tva hela dygn! Det innebär mindre pengar (ja, mycket vill ha mer), och att jag inte kommer att jobba pa en vecka. Det finns inget sätt att fa igen det här, för det är langt mycket enklare att stanna tiden ut än att aka pa nat slags extratur. Se där, klagar igen!

Jag skulle förstas kunna välja att se det som "yay! Jag är hemma en hel vecka i ett svep (om schemat inte ändras)!", och "äntligen far min stackars fot vila, den hotar nämligen att leta upp nan som älskar den mer", vilket jag ska försöka göra. Nu. Men nej, jag kan inte riktigt glädjas at att jag kommer att sitta i min lägenhet en vecka utan att göra nat vettigt.

Fast, snart ska jag sluta klaga sa förbannat.

Förresten ska jag även sluta muttra surt om det nya stället vi skiftar trailers pa. I stället för att vara irriterad över att det är trangt och jävligt ska jag glädjas at chansen att bli en bättre chaufför. Jag har faktiskt börjat lite smatt, även om jag till slut fick ge upp mina försök att komma in pa den enda platsen som fanns, och ställa trailern utanför. Lite kunde jag i alla fall glädjas, för min kollega med langt manga fler ar bakom ratten klarade det inte heller, och da hade anda tva av de personbilar som stod i vägen när jag skulle backa, försvunnit. Jag är inte helkass, det är bara jävligt svart helt enkelt.

Ja, och sa är jag snygg ocksa.