Konsten att få tulltjänstemän att skratta

Jag vet inte om jag har nämnt mitt körkort tidigare? Ja, att jag har körkort kan väl ha avhandlats en eller ett par gånger, men själva det fysiska kortet? Ja, troligtvis. För dig som kan ha missat det, så kan jag upplysa om att jag, när jag fick just det här jobbet, funderade på att lära mig frasen "ja konstapeln, det är verkligen jag på körkortet" på tyska och holländska. På bilden ser jag nämligen inte ut som Hanna, 26 (eller hur gammal jag nu var när bilden togs), svenska med finskt påbrå. Nej, jag ser ut att vara från t ex Japan, och vara född någon gång efter 1996. Att jag är tjock på bilden är ju som det ska, så det kan jag ju inte gärna klaga över.

Förra veckan fick jag då visa upp pass, körkort, reg.bevis på bilen och CMR på lasten för tyska tullen. En man kom och knackade på bilen på en rastplats, och jag lämnade glatt ifrån mig allt. Han gick till den lilla tullbussen med allt han samlat in, och började gå igenom det. Han plockade upp CMR:en, pratade med sina kollegor, och lade ifrån sig den. Han tog upp reg.beviset på bilen, kikade upp och ut på reg.plåten, och lade ifrån sig det. Han tog upp passet, flippade upp rätt sida, lade ner det igen. Han tog upp körkortet. Han tittade på körkortet. Han började asgarva. Han vände sig halvt om, tittade upp på mig, och tittade på körkortet. Han asgarvade igen. Hans tre kollegor fick i tur och ordning titta på mitt körkort, och alla skrattade väldigt högt (det hördes ut genom deras bil, in i min). De fyra satt upptryckta mot sina fönster för att få en ordentlig titt på mig, tittade på körkortet, och kunde inte sluta skratta. Till slut lyckades den tulltjänsteman som samlat ihop mina papper sluta hjälpligt, i alla fall nog för att kunna kliva ur sin bil, och komma fram till min. Han räckte över alla papper, och sa fnissande "du är dig inte speciellt lik på ditt körkort". Som om jag inte visste det.