I lördags var jag på fest

Min allra bästa vän Håkan fyllde år i lördags, och hade fest. Jag vet inte vad det är, men jag har legat av mig de senaste åren. Jag blir blyg och tillbakadragen och vågar knappt prata med folk, men som tur är finns det folk som pratar med mig. Efter ett tag släppte min initiala blyghet, och jag hade kalastrevligt. Hur annars kan jag förklara att jag kom hemsläntrande i de arla morgontimmarna, trots att jag hade tänkt stanna bara några timmar eftersom jag var så trött?

Hur som helst, att Håkan fyllde 30 fick mig att fundera. Jag fyller också 30 i år, och jag är redan glad över det. Jag har inget emot att bli äldre, snarare tvärtom. Med ålder kommer i mitt fall inte visdom, men i alla fall lite pondus. Jag tas på allvar på ett helt annat sätt nu än för några år sen (men det kan lika gärna ha med självförtroende och sånt att göra), och jag gillar det. Dessutom, att fylla 30 är ju helt klart ett bra skäl till att ha fest.

Jag tappade tråden där märkte jag. Det jag kom att fundera över är att jag inte längre är "den unga tjejen". Jag är så van vid att ofta vara yngst, och inte helt sällan enda tjejen. Jag har fått vara tjejalibi i många sammanhang, och när det dessutom har sammanfallit med en ålder 20 år lägre än snittet har jag blivit välkomnad med öppna armar. Nu när jag är nästan 30 är jag inte ung längre. På sätt och vis känns det lite tomt, det har på något sätt blivit en del av det jag är, och vad är jag utan det? (Ja, svaret är långt och utdraget, men den korta versionen är "en hel del, och det mesta av det är ganska bra".) Jag har ingen åldersnoja, om en inte räknar "jag blir inte gammal fort nog" som en noja. Jag är nog mer lik barn som vill bli vuxna, än vuxna som inte vill bli äldre.