Kompisar, bekanta och en och annan vän

För några dagar sen skrev jag att min allra bästa vän Håkan fyllde år. Det var ett stort steg för mig. Ja, inte att han fyllde år, det hade han gjort även utan min hjälp. Det som var steget var att skriva att han var min bästa vän. Varför? Jag vet inte om det är ömsesidigt.

Jag har (nu tänkte jag skriva "alltid", men det är lögn och förbannad dikt. Rätt ord torde vara "de senaste åren", eller kanske "ganska ofta") haft många människor omkring mig. Vi kan säga att jag har en stor bekantskapskrets. I den kretsen finns många kompisar, samt ett antal vänner. För mig är det skillnad på kompis och vän (för att inte tala om att blanda in bekanta), men ärligt talat, hur sjutton ska en veta? När det kommer till vänner finns det ytterligare ett steg, d v s "bästa vänner". När jag var liten hade alla en bästis. Ja, alla utom jag. De jag på något sätt utsåg till bästisar hade redan en lite bättre vän, så det var aldrig en ömsesidig bästisrelation. Det här har på något sätt suttit kvar i mig, att jag aldrig riktigt har haft en bästis (ja, förutom Carina, som när det varit som jävligast faktiskt varit den enda som gett mig ett skäl att leva, att orka ett litet jävla tag till). Fram till för inte länge sen hängde jag fast vid det. jag funderade på att skriva ett inlägg om att jag inte har någon ömsesidig bästa vän-relation, men kom på att det var nog en smula för patetiskt t o m för mig. Jag menar, komma här och erkänna inte bara för sig själv utan för hela världen (nåja, de tappra själar som ibland droppar förbi och läser) att jag inte ens är bra nog att vara någons bästa vän?

Ärligt talat, nu struntar jag i det. Jag vet att jag har många bekanta, en hel del kompisar, och faktiskt flera vänner. Det spelar ingen roll till vilken plats jag rankas i vänkategorin, så länge de ser mig som vän. Jag är inte den viktigaste för någon, men för inte helt få är jag i alla fall viktig. Vem kan begära mer?