Är det månne dags att ge upp?

Är det dags att kasta in handduken, att se sanningen i vitögat och konstatera att det var fint så länge det varade (när allt funkade), men att det är dags att gå skilda vägar? Inget varar för evigt, tack för den tiden vi hade? Du är fin och så, men jag tror att jag behöver nåt nytt och fräscht, nåt som funkar i alla lägen?

Sony Ericsson, jag tror att jag kanske måste göra slut med dig.

Ja, min mobiltelefon har gett upp, igen. Det här är den [insert lämpligt högt nummer] i ordningen, men den här gången slår den inte av sig självt. Nej, nu har både högtalare och mick tvärdött. Jag hör att det ringer, men kan inte höra något mer. När jag ringer upp ser jag att signalerna går fram, men jag hör inte ett skvatt, och uppenbarligen hörs jag inte heller.

Vill du ha tag på mig så är det alltså på jobbmobilen du får testa (men inte mellan måndag kl 16.30 och onsdag kl 11 eftersom jag då är utomlands, och det är inte okej att låta jobbet betala mina privatsamtal), eller skicka sms. När jag kommer hem ska jag leta reda på kvittot, gå till Telenorbutiken med ett leende och lämna in telefonen. Igen.

Jag luktar illa

och det är inte på grund av bristande personlig hygien. Faktiskt. ;)

Jag sitter på färjan som går om drygt en och en halv timme, och helst av allt skulle jag vilja duscha av mig lukten och bränna mina kläder. Tyvärr skulle det inte göra någon skillnad (annat än att jag skulle behöva knalla runt näck på färjan, vilket ärligt talat inte framstår som en så vansinnigt lockande idé i detta nu), eftersom lukten sitter i bilen, och den ska jag tillbaka till i nattn. Tydligen är det någon som har rökt i bilen, och det verkar inte vara det lilla heller. Jag är på intet sätt känslig mot röklukt i vanliga fall, men i bilar? Det är så vansinnigt äckligt att inte kunna undkomma det, och att lukten sätter sig i kläder, i hår, på huden.

Jag börjar alltmer låta och bete mig som en gnällapa av rang, men so be it. Folk som röker i bilar som de delar med andra ska ha så jävla mycket däng, och det håller jag fast vid.

Gissa var?

Ojojojojoj

Varför har ingen upplyst mig om att Faith no More har återförenats? Vad jag kunnat luska ut efter lite planlöst letande är att de bara ska spela på festivaler i sommar. Jag är ingen festivalmänniska, långt ifrån. Jag hatar allt vad tältande och bajamajor heter, men jag skulle nog faktiskt kunna tänka mig att göra undantag för Faith no More. 

Körkort

Suddigt, men ändock.

Nyklippt

... och vaken sen nästan 29 h.

Jag är dålig på att vara ledig

... så nej, att jag varit ledig över en vecka är inte en bra grej. Att jag dessutom får en betydligt kortare tur än beräknat, med efterföljande ledighet, är inget som gläder mig. Klart det är trevligt att vara hemma, men jag gillar ju mitt jobb.

Men vafan, idag kan jag inte klaga. Jag jobbar ju. :)

Till Liv:

Kokosbotten

2 1/2 dl vetemjöl

1 tsk bakpulver

2 1/2 dl kokosflingor

1 1/4 dl strösocker

125 g smör, smält

Kolafyllning

20 g smör

2 msk ljus sirap

400 g sötad kondenserad mjölk

Chokladglasyr

150 g mörk choklad, hackad

20 g vegetabilisk olja

1 Värm ugnen till 175 grader. Smörj en bakform, 18x28x3 cm, och klä den med bakplåtspapper.

2. Gör botten genom att hälla mjölet i en skål och blanda i bakpulver, kokos och socker. Rör ner smöret och tryck ut kletet i formen. Grädda i 15-20 minuter. Tryck försiktigt ned botten med baksidan på en sked för att jämna till ytan. Låt svalna.

3. Gör fyllningen genom att lägga smöret, sirapen och mjölken i en kastrull. Rör hela tiden över svag värme i 5-10 minuter, eller tills det har karamelliserats något. Häll direkt fyllningen över botten eller sprid ut den jämnt. Grädda i 10 minuter. Låt stelna och svalna.

4. Gör glasyren genom att lägga chokladen och oljan i en värmetålig skål och smält gegget i vattenbad (men det funkar minst lika bra i en kastrull på låg värme tycker jag). När det är en jämnt smet, sprid ut den över kolafyllningen, förslagsvis med en degskrapa i metall. Kyl för att få chokladen att stelna, sen är det bara att skära upp lagom stora bitar.

Förlåt att det tog två år.

Jag har några fantastiskt fina dagar bakom mig, och förhoppningsvis rätt många framför mig.

Konsten att få tulltjänstemän att skratta

Jag vet inte om jag har nämnt mitt körkort tidigare? Ja, att jag har körkort kan väl ha avhandlats en eller ett par gånger, men själva det fysiska kortet? Ja, troligtvis. För dig som kan ha missat det, så kan jag upplysa om att jag, när jag fick just det här jobbet, funderade på att lära mig frasen "ja konstapeln, det är verkligen jag på körkortet" på tyska och holländska. På bilden ser jag nämligen inte ut som Hanna, 26 (eller hur gammal jag nu var när bilden togs), svenska med finskt påbrå. Nej, jag ser ut att vara från t ex Japan, och vara född någon gång efter 1996. Att jag är tjock på bilden är ju som det ska, så det kan jag ju inte gärna klaga över.

Förra veckan fick jag då visa upp pass, körkort, reg.bevis på bilen och CMR på lasten för tyska tullen. En man kom och knackade på bilen på en rastplats, och jag lämnade glatt ifrån mig allt. Han gick till den lilla tullbussen med allt han samlat in, och började gå igenom det. Han plockade upp CMR:en, pratade med sina kollegor, och lade ifrån sig den. Han tog upp reg.beviset på bilen, kikade upp och ut på reg.plåten, och lade ifrån sig det. Han tog upp passet, flippade upp rätt sida, lade ner det igen. Han tog upp körkortet. Han tittade på körkortet. Han började asgarva. Han vände sig halvt om, tittade upp på mig, och tittade på körkortet. Han asgarvade igen. Hans tre kollegor fick i tur och ordning titta på mitt körkort, och alla skrattade väldigt högt (det hördes ut genom deras bil, in i min). De fyra satt upptryckta mot sina fönster för att få en ordentlig titt på mig, tittade på körkortet, och kunde inte sluta skratta. Till slut lyckades den tulltjänsteman som samlat ihop mina papper sluta hjälpligt, i alla fall nog för att kunna kliva ur sin bil, och komma fram till min. Han räckte över alla papper, och sa fnissande "du är dig inte speciellt lik på ditt körkort". Som om jag inte visste det.

Jag luktar diesel och är förbannad

Platsen där Shellmacken i Torsvik ligger, skulle göra sig så himla bra som ett stort jävla hål.

Alltså, det hade kunnat börja bättre

Min första Tysklandsvecka (som förstås inte är en full vecka, men vad sjutton ska jag kalla det då?) hade verkligen kunnat börja bättre. Ja, jag hade det bra i Malmö, och färjan över var inga problem. Det började i Zwolle.

Men nej, allt var frid och fröjd när jag kom till Holland. Jag hade ett par timmar tillgodo, så jag lade mig på en rastplats och sov (vilket i efterhand visade sig vara en mycket bra idé). När jag kom till Zwolle fick jag åka in och ställa av min trailer. Vilken jag skulle ha tillbaka visste ingen, "du får kolla om du hittar någon tom" som de sa där på kontoret. Sagt och gjort, jag kollade runt och hittade faktiskt tre st. Alla tre var i oreda: banden låg halvt utanför, stödbalkarna satt inte fast och det fattades tvärbräder. Jag pulade runt där ett tag och fick till slut (efter ganska mycket svettande och pillande) ihop en vettig trailer med lagom många band och bräder. När jag skulle koppla den upptäckte jag att det på bilen var ett hål rätt ner i dieseltanken på vänster sida. Det ska vara ett hål där, men det i sin tur ska vara täckt av en plåt, en plåt som nu var bortbänd. Så, bort till verkstaden med bilen (och trailern så klart), och försöka få dem att fixa det. Det tog en stund, eftersom mekanikern hade svårt med ögonmåttet och hämtade en plåt i fel storlek tre gånger. Under tiden stod en annan mekaniker och lekte med tanklocket på samma sida. (Behöver jag tillägga att jag var svettig och smutsig efter att ha tampats med trailern som vägrade lossna (till jag kom på att allt stod i spänn eftersom jag ansatt parkeringsbromsen innan jag lossade trailern), samt ett helt bageri (en smula är för lite) stressad eftersom jag redan var sen till lastningen i Duisburg, stället där jag varit en enda gång för bra länge sen, och som jag inte var säker på att hitta till?).

Till slut satt täckplåten på plats, och jag kunde åka. Jag hittade hur lätt som helst till stället (okej, jag körde fel på en bro och fick ta ett extra varv, men det var inte många minuters omväg), och fick t o m  köra in och ställa av trailern inne, så att jag kunde förbereda den i lugn och ro, utan att oroa mig för att behöva flytta bilen innan min vila var klar. Inne upptäckte jag att tanklocket på vänster sida var borta. Ja, just det tanklocket som jag VISSTE att jag hade när jag var på verkstaden, eftersom snubben skruvade av och på det medan han väntade på sin kollega. Ja, och så gick luftslangen åt helvete också.

Här är alltså tillfället då jag tackade min lyckliga stjärna att jag hade sovit ett par timmar på förmiddagen, annars hade jag troligtvis satt mig ner och grinat (nej, inte gråtit; grinat som en liten unge). Nu fick jag i stället ringa assistansen, som skickade en ung man som inte kunde ett ord engelska (vilket jag märkte när han stressat ringde mig eftersom han hade kört vilse och inte hittade mig). Jo, han kunde nog med engelska för att fråga efter chauffören, men han verkade dock inte tro att jag kunde någon engelska eftersom jag stod kvar och hävdade att det var jag, i stället för att hämta den riktiga. Nåväl, han bytte slangen, och jag fick äntligen sova.

Okej, när jag tänker efter var det inte så jävla farligt ändå. Efter det har det (hittills) flutit på ganska fint, så jag ska inte klaga. (Jag, inte klaga? När har det hänt?)

Nu är det dags att åka och byta trailer.

En helg i Malmö: lite party, lite allvar

I helgen har jag tagit tag i lite praktiska saker i Malmö, men även passat på att gå på förfest hos för mig helt nya människor (i sällskap med en person jag pratat med några gånger på Qruiser, och ett par gånger i telefon för att få adress och lite sånt). Ja, vi bröt arm på förfesten, och ja, jag förlorade.

Kompisar, bekanta och en och annan vän

För några dagar sen skrev jag att min allra bästa vän Håkan fyllde år. Det var ett stort steg för mig. Ja, inte att han fyllde år, det hade han gjort även utan min hjälp. Det som var steget var att skriva att han var min bästa vän. Varför? Jag vet inte om det är ömsesidigt.

Jag har (nu tänkte jag skriva "alltid", men det är lögn och förbannad dikt. Rätt ord torde vara "de senaste åren", eller kanske "ganska ofta") haft många människor omkring mig. Vi kan säga att jag har en stor bekantskapskrets. I den kretsen finns många kompisar, samt ett antal vänner. För mig är det skillnad på kompis och vän (för att inte tala om att blanda in bekanta), men ärligt talat, hur sjutton ska en veta? När det kommer till vänner finns det ytterligare ett steg, d v s "bästa vänner". När jag var liten hade alla en bästis. Ja, alla utom jag. De jag på något sätt utsåg till bästisar hade redan en lite bättre vän, så det var aldrig en ömsesidig bästisrelation. Det här har på något sätt suttit kvar i mig, att jag aldrig riktigt har haft en bästis (ja, förutom Carina, som när det varit som jävligast faktiskt varit den enda som gett mig ett skäl att leva, att orka ett litet jävla tag till). Fram till för inte länge sen hängde jag fast vid det. jag funderade på att skriva ett inlägg om att jag inte har någon ömsesidig bästa vän-relation, men kom på att det var nog en smula för patetiskt t o m för mig. Jag menar, komma här och erkänna inte bara för sig själv utan för hela världen (nåja, de tappra själar som ibland droppar förbi och läser) att jag inte ens är bra nog att vara någons bästa vän?

Ärligt talat, nu struntar jag i det. Jag vet att jag har många bekanta, en hel del kompisar, och faktiskt flera vänner. Det spelar ingen roll till vilken plats jag rankas i vänkategorin, så länge de ser mig som vän. Jag är inte den viktigaste för någon, men för inte helt få är jag i alla fall viktig. Vem kan begära mer?

Augustenborg och mobilt bredband från Telenor går inte ihop

... så jag skriver i morgon när jag är närmare civilisationen.

I lördags var jag på fest

Min allra bästa vän Håkan fyllde år i lördags, och hade fest. Jag vet inte vad det är, men jag har legat av mig de senaste åren. Jag blir blyg och tillbakadragen och vågar knappt prata med folk, men som tur är finns det folk som pratar med mig. Efter ett tag släppte min initiala blyghet, och jag hade kalastrevligt. Hur annars kan jag förklara att jag kom hemsläntrande i de arla morgontimmarna, trots att jag hade tänkt stanna bara några timmar eftersom jag var så trött?

Hur som helst, att Håkan fyllde 30 fick mig att fundera. Jag fyller också 30 i år, och jag är redan glad över det. Jag har inget emot att bli äldre, snarare tvärtom. Med ålder kommer i mitt fall inte visdom, men i alla fall lite pondus. Jag tas på allvar på ett helt annat sätt nu än för några år sen (men det kan lika gärna ha med självförtroende och sånt att göra), och jag gillar det. Dessutom, att fylla 30 är ju helt klart ett bra skäl till att ha fest.

Jag tappade tråden där märkte jag. Det jag kom att fundera över är att jag inte längre är "den unga tjejen". Jag är så van vid att ofta vara yngst, och inte helt sällan enda tjejen. Jag har fått vara tjejalibi i många sammanhang, och när det dessutom har sammanfallit med en ålder 20 år lägre än snittet har jag blivit välkomnad med öppna armar. Nu när jag är nästan 30 är jag inte ung längre. På sätt och vis känns det lite tomt, det har på något sätt blivit en del av det jag är, och vad är jag utan det? (Ja, svaret är långt och utdraget, men den korta versionen är "en hel del, och det mesta av det är ganska bra".) Jag har ingen åldersnoja, om en inte räknar "jag blir inte gammal fort nog" som en noja. Jag är nog mer lik barn som vill bli vuxna, än vuxna som inte vill bli äldre.

Det är så mycket jag har glömt

att skriva. Jag tänker "det ska jag komma ihåg att skriva", men så trillar det liksom ut ur huvudet och ner på golvet, där det trampas på, och sen dammsugs bort.

På tal om att dammsuga så var det en sak någon definitivt hade glömt att göra med bilen jag senast hade. På mitt jobb har vi inte egen bil, utan vi är många som byter runt. Det betyder att det är viktigt att hålla efter bilen eftersom det kommer att vara nån helt annan som får bilen efter dig. I måndags morse fick jag en bil som var under all kritik. Visst, jag är inte guds bästa barn när det kommer till städning, det vet alla. Jag har glömt grejer (hell, jag har t o m glömt underkläder!), jag har missat massor. Jag är inte den som dömer snabbast när det kommer till städning, men det finns en lägstanivå även för mig, och den var inte uppnådd senast. Det var grus och lera lite överallt, mattorna var dammiga och luddiga, det var fläckar på de mest märkliga ställen ...

Det allra jobbigaste med det var faktiskt inte att vara tvungen att leva i det, det var att lämna över bilen - ostädad - till nästa chaufför. Det hade blivit fel i färjebokningen, så när jag kom in i hamnen tisdag morgon för att hämta den trailer som borde kommit in med färjan som gått från Travemünde 22.00 måndag kväll fanns den inte där. Jag ringde ett samtal, och fick reda på att den skulle komma in först på kvällen, vilket medförde att jag fick en hel dag i Malmö utöver den kväll och natt jag redan varit där. Det i sin tur ledde till att jag inte skulle kunna köra ner nästa trailer i tid till Malmö, utan jag skulle köra tillbaka till Södertälje, och snabbt som sjutton lämna över bilen på nästa chaufför som skulle ta den ner igen. Alltså, det fanns ingen chans att städa ur bilen innan. Eller jo, jag hade ju hela dagen på mig, men då visste jag inte att situationen skulle lösas på det här sättet, utan att jag skulle ha tid att städa ur den när jag kom tillbaka.

Äh, vad jag ville säga var mest att bilen var inte ren, och att jag fr o m den 18 mars kommer att ha en tillsvidareanställning.

Födelsedag

Idag skulle Carina ha fyllt 32. Ärligt talat, just nu känns inte världen så jävla lysande.