... den gör ju tamejfan som den själv vill, utan att bry sig om mig.
I natt vaknade jag när färjan gungade vansinnigt kraftigt. Det var ingen fara med det, jag gillar lite rullningar. Ändå kände jag mig en smula illamående, men tänkte att det snart går över. Det gick fint av färjan, och i stort sett ända fram till Ljungby funkade det mesta ganska fint. Sen gick det inte fint längre.
Nu har jag förstahandserfarenhet av hur svårt det är att kräkas samtidigt som en kör, eller snarare: köra samtidigt som en kräks. Det är en erfarenhet jag helst skulle vilja vara utan (precis som så mycket annat den senaste tiden). Så, jag varvar nu körning med stop på rastplatser lite här och lite där. Vägen till Södertälje har aldrig känts så lång. Till råga på allt elände (och nu kommer det jävliga) så fryser jag trots fullt påklädd och värmen på 26, och nyss när jag tankade och slangen (den jävla slangen som är för kort för att lämnas på egen hand), eller snarare munstycket, hoppade ur och sprutade diesel på marken skyndade jag fram, snubblade, trampade snett med höger fot samt stukade höger lillfinger.
Just nu vill jag bara gråta men det har jag inte tid med. Jag måste nämligen kräkas igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar