hansi tar igen

Jag borde skaffa en diktafon. Jag funderar så mycket när jag kör, och tänker på saker jag känner att jag vill skriva om, men när jag väl stannar för rast eller vila (eller är ledig för den delen) är det som bortblåst. Jag har inte bara blivit helt dum i huvudet av att köra lastbil, samt tappat min språkkänsla: jag har tappat mitt korttidsminne också. Crap.

I alla fall, en sak jag har tänkt en del på är att fler gånger har det hänt mig att folk säger "men det är skönt att du i alla fall är feminin, fastän du kör lastbil. Många andra tjejer blir så manhaftiga liksom.". Här känns det lite som att jag fastnar i en fälla på något sätt. När folk generellt tänker på "kvinna som kör lastbil" tänker de på en kortklippt truckflata (jag gör det jag också, så fördomsfri är jag). Jag har på intet sätt något emot kortklippta truckflator, snarare tycker jag att det är synnerligen attraktivt. Så, som kvinna som kör tunga fordon förväntas du alltså att inte vara "kvinnlig", utan snarare åt det "manliga" hållet. Okej, då finns ju alltid problemet att jag är som en treåring som en inte tar där en sätter. Glöm inte att jag envisades med att äta kött i ett par tre år, bara för att folk inte skulle ha rätt när de sa "Hanna, du som är vegetarian" ("men du ser ju UT som en vegetarian!"). Som sagt, jag beter mig som ett trotsigt barn. Det är inget jag är stolt över, och jag jobbar på det.

Till saken: folk förväntar sig att jag ska vara på ett visst sätt, och då måste jag på något sätt alltid understryka att jag minsann inte är som de tror, det finns fler bottnar i den här bruttan. Det fåniga är att jag då på något sätt alltid måste spela brudkortet. Jag säger "haHAAAA, men jag klär mig i kjol ibland, och jag har klackar och våldsamt urringade toppar! Vad säger du nu, va va va?". Men ärligt jävla talat hansi lilla, är det verkligen det som är det viktiga? Jag blir irriterad på mig själv när jag måste hävda min "kvinnlighet", för varför måste jag göra det? Om jag nu faktiskt vill klä mig "manligt" så ska jag kunna göra det utan att tänka "oh truck, nu faller jag in i stereotypen för kvinnor som kör lastbil. Bäst jag piffar till det med lite mascara." Samtidigt, jag är ju enormt stereotypt "kvinnlig" i mitt samlande (som egentligen inte är menat att vara ett samlande, utan mer att jag bara ... vill ha fler). Jag vet ju att jag har fler par skor än jag använder (okej, många par skor jag aldrig använder), och att ha sextio läppglans är kanske inte det vanligaste (även om jag har gett bort en massa som jag aldrig använt, och dessutom slängt en del. Nu har jag säkert bara 20-25). Ärligt talat, jag vet inte vart jag är på väg med det här, annat än att jag är frustrerad att jag hela tiden har normer och stereotyper att förhålla mig till. Lite relaterat till det, fast ändå inte: jag har chockat folk genom att säga "tack!" alldeles glatt och ärligt när folk har sagt "alltså, jag tycker att du ser ut som en flata". Tydligen ska det inte vara en komplimang, men kom igen! Jag blir kalasglad, för ffs, jag tycker ju att sterotypflatan är hur het som helst. 

På tal om att vara en brutta med flera bottnar (som jag skrev lite högre upp): jag är ju inte det längre. Nu när det är flyttdags har jag gått igenom en massa uppsatser och tentor, och slängt alldeles ohyggligt mycket. Tjejen som skrev de uppsatserna var smart, och visste vad hon pratade om (i alla fall ibland). Tjejen som läser uppsatserna nu säger "huh?" och känner sig dum. Min vokabulär har krympt till svordomar och chaffisuttryck, i övrigt finns intet att hämta hos mig. Men, tillbaka tillbaka ... nu ska vi se, var var jag? Jo, även när det kommer till mitt jobb, vad jag gör och varför, så känner jag fortfarande något slags oro att jag inte ska tas på allvar. Jag har just nu mitt absoluta drömjobb. Visst, det är inte alltid kul precis hela hela tiden, men banne mig 98%. Jag gör det jag vill, och det måste väl ändå vara huvudsaken? Men nej, jag känner ibland ett behov av att visa att jag faktiskt inte har kört jämt. Behovet kommer sig dels av att jag inför andra chaufförer faktiskt måste understryka det, för hade jag kört jämt skulle jag även kunna det här bättre än jag faktiskt gör. Jag säger inte att jag är en dålig chaufför, bara att jag inte kör lika bra som om jag hade haft kortet i tio år. 

Inför andra än chaufförer måste jag understryka att jag faktiskt har valt det här yrket, av egen fri vilja. Det var inte det att min pappa/morfar/farbror har åkeri, och jag alltid har kört, utan jag valde det här, trots min brist på lastbilsbakgrund. På något sätt tror jag att jag känner att jag måste visa att jag minsann har en massa poäng, men jag valde att göra något helt annat eftersom det var min dröm. Är det inte lite tragiskt egentligen? Jag går runt i flera år och känner mig som en akademisk bluff, och är jätterädd att folk ska komma på mig med att vara en simpel arbetarunge som inte riktigt har koll på alltalltallt. När jag äntligen gör det jag vill göra är jag i stället så vansinnigt mån om att ... äh, jag vet inte. Tragiskt är vad det är, och jag måste jobba lite på det. Ärligt talat, jag är ju så mallig att jag kan spricka över mitt jobb. Jag har inget emot att gå i arbetskläder, snarare tvärtom. Jag är så stolt över att jag faktiskt gjorde tvärtemot vad jag borde, och blev det jag ville. Så, varför kan jag inte bara vara nöjd med att folk ser mig som lastbilschaffis, det är ju det jag är (och vill vara)?