Malmö igen

... och det är t o m lite sol. Så här pigg och härlig ser jag ut efter att ha kört en hel natt. Du då?

Sådärja

Första drösen med lådor borta från lägenheten, nu är det bara ... skitmycket kvar. Det är tur att jag har vänner som Håkan. Han kom vid 13 idag, och jag skjutsade hem honom för inte länge sen. Inte många skulle ställa upp och hjälpa till att packa, och köpa lådor, och baxa runt lådorna, och fika med stiliga veterinärstudenter, och ... okej, det sista känner jag nog fler som skulle ställa upp på förstås. Men, han har som alltid varit en ängel. Ärligt talat vet jag inte om jag hade pallat den oöverjävlastigliga uppgiften att sortera och packa papper och sånt utan honom. Så kan det vara.

På tal om flytt: den 15 december hoppas jag på starka armar som hjälper till att flytta lådor och möbler från Gottsunda till Övre Slotts. Snälla, säg att jag har rätt? (Och ja, givetvis kommer det att bli inflyttningsfest, kanske att det slås ihop med nåt glöggtjofräs kanske?)

Förresten

så ska det flyttas i december.

Färjor, färjeköer och skumma män

Jag funderar ofta på om det är något fel på mig, att jag inte kan läsa situationer rätt, och därmed kan agera på korrekt sätt. Ta t ex det jag skrev om för ett tag sen, om snubben som gav mina bröst två tummar upp. Var det egentligen meningen att jag skulle bli alldeles till mig och börja fläkta mitt ansikte med mina händer på bästa miss universum-manér, och kanske fälla en lyckotår över att ha blivit bedömd och godkänd? Jag kom att fundera över det igår på färjan, när jag återigen råkade ut, inte riktigt samma sak, men nåt i samma liga. 

Jag var på väg från restaurangen till min hytt, och gick och läste en bok, när jag hörde en vissling. Det var ingen wolf whistle. Såna rör inte mig, så jag kollar aldrig upp. Det var snarare en "oi, se upp för fan, du är i vägen!"-vissling, så jag tittade upp från min bok. På en stol snett framför mig satt en man i min ålder. "Satt" är väl egentligen inte riktigt rätt ord, snarare "halvlåg" eftersom han på bästa högstadiesätt satt nerhasad på stolen, med armarna hängande bakom ryggstödet. Det jag reagerade på först var att han var ganska snygg för att vara på färjan (för det är bara att erkänna, jag tillhör inte den yrkeskår med störst andel hetingar direkt). När jag tittade upp log han, gjorde något som kan betyda "jag är en guldfisk" med munnen (det kan kanske med välvilja tolkas som något slags pussrörelse med tillhörande ljud, men jag vet inte), gjorde "kom hit" med pekfingret, och klappade sig sen på ena låret. Vad var då reaktionen jag borde ha visat? Borde jag ha släppt vad jag hade för händer, skuttat dit med glada hoppsasteg och satt mig i hans knä? Jag vet faktiskt inte, jag vet bara att min reaktion (djup suck och ett återupptagande av läsningen) kanske inte var den rätta. Jag vet heller inte varför jag utsätts (eller ska jag i stället skriva "belönas med"?) såna här grejer. Kanske är det för att jag, i en heterosexuell (med en släng av homofobi drabbad) mans ögon faktiskt är ganska snygg, för att vara på en färja?

En helt annan sak, men som ändå har med saken att göra lite grann (och nu kommer ett hopp som kan te sig en smula ologiskt, men håll ut, det kommer en koppling snart): onani är ju i grunden ett rätt bra och sunt tidsfördriv. Det är trevligt, det är skönt (annars bör en kanske göra nåt annat) och ett ganska underhållande sätt att få tiden att gå om en inte har nåt bättre för sig (därmed inte sagt att det är ett sistahandsval, men du förstår kanske vad jag menar). Dock måste jag faktiskt säga - och nu må jag låta hur pryd och tillstängd som helst - att jag helst ser att både jag och andra tillämpar onani i enskildhet eller tillsammans med folk som har valt att delta eller titta på. Som sagt, jag må vara en pryd person, men så känner jag. Kan det vara för att jag aldrig riktigt har överväldigats av något slags kåthet som måste ut ur kroppen ögonaböj, annars går det illa? Jag vet inte, men hittills har jag aldrig känt något behov av masturbation i säg ... en färjekö. Igår morse när jag satt i kön till färjan i Travemünde började jag fundera på om det var jag som helt enkelt var för tillknäppt och sipp. 

Jag pratade med en av mina storaystrar i telefon för att få tiden att gå (se där, en brud som inte vet hur hon ska fördriva tiden på roligast sätt! utbrister du nu). Medan jag gjorde det tittade jag mig omkring, så där som en gör när det är kö, och det är ett par timmar kvar innan den kommer att röra på sig. "Jaha, där sitter han och läser en bok, jag undrar vilken det är? Och han, han läser en tidning, och i bilen bakom sitter en och sover. Där till höger strövar en man runt och röker, och i den bilen där sitter en gubbe och runk... Vafan? Ja jävlar, han sitter och runkar." Medan jag satt och tänkte så, och tittade till en gång för att se om jag sett rätt upptäckte jag att han inte bara helt ogenerat satt och runkade i sin bil, han log dessutom lite förföriskt mot mig. Och visst, grattis till honom som har en så öppen och härlig kontakt med sin sexualitet, men alltså: kom igen! Visst, jag kan låta bli att titta dit (vilket var vad jag ägnade resterande timme åt), men jag kan verkligen inte fatta varför en person väljer att, för öppen ridå så att säga (för ja, han liksom alla andra har gardiner att dra för), sitta och onanera i en färjekö. Jag kanske missar något alldeles extra, men jag tror att jag även i fortsättningen håller mig till att göra det i sällskap av mig själv eller särskilt inbjudna.

Dags att samla ihop allt

Avresa från Södertälje imorgon kl 04, så det är hög tid att packa och laga mat. I sista minutens elfte minut, det är då jag är ute.

En sån där dag

Jag vet, jag skulle säkert kunna ringa nån och kolla om de har lust för en fika, men jag lever i nån märklig förhoppning om att folk ska känna på sig när jag hemma, och att de ska vilja hänga med mig.

Just nu känner jag mig bara så himla ensam. Inte bara "oh, vad kul det vore med sällskap", utan "snällasnällasnällakomochsällskapainnanjagtapparbortmigsjälvochförsvinner". Jag är helt enkelt inte så bra på att vara oförhappandes ledig, och väldigt dålig på att ta initiativ och kolla om nån vill hänga. Då blir det så här.

Väntan i Malmö

Kanske är det sista soldagen i höst, kanske inte.

På tal om sluskiga chaffisar på färjan

(okej, jag vet att jag inte har skrivit om det, men jag har tänkt på det, och det är tanken som räknas)

så vill jag att du gör mig en tjänst: håll båda händerna framför dig, med handflatorna nedåt, och tummarna närmast bröstet, strax nedanför nyckelbenen. Beskriv nu en ganska stor halvcirkel nedåt, så att dina handflator i slutet pekar uppåt (och om du har bröst, har dem i handen), och tummarna utåt. Avsluta med ett brett, sliskigt leende och två tummar upp. Nu har du gjort samma sak som den slibbiga chaffis jag träffade på senast jag åkte färja gjorde.

En tjänst till, en liten en bara: ett brett leende, en liten blinkning med vänster öga och två långfingrar i luften. Vad det var? Mitt svar.

Sanningar

Östersund är det nya Pite (som tidigare konstaterat).

Glitterlim är roten till allt ont, och källan till all glädje.

Mjukisbrallor är som ketchup: det funkar till allt, men tyder väldigt ofta på dålig smak.

hansi kissar ute

Jag finner mig ganska sällan. Jag blir inte arg när jag ska, jag inte de rätta orden att säga när det verkligen gäller, jag blir bara helt tom i skallen när jag egentligen borde bita ifrån. Ibland dock, ibland finner jag mig.

Jag har ju tidigare erkänt att jag är blyg när det kommer till att kissa ute (ja, mer kiss. Inte intressant, jag vet, men det bryr jag mig inte om.), särskilt om det är dag. Jag är ju numera en smula skeptisk till rastplatstoaletter av ganska förklarliga skäl. Jag menar, det är ju trist att inte riktigt veta om jag kommer att komma ut därifrån igen. Hur som helst, jag fick ett tips på färjan över till Travemünde senast: killen jag pratade med berättade att hans före detta fru hade krupit in under trailern för att kissa, och det hade funkat. Så, på vägen från Zwolle till Travemünde stannade jag på ett ställe där det inte fanns någon toalett, däremot en massa andra bilar. Det hade gått fyra timmar sen jag åkte, och jag var så kissnödig att jag var gråtfärdig. Efter en del trampande på stället tog jag ett litet steg in under trailern, och hasade ner brallor och trosor. Ett par sekunder efter det kom en man förbi, böjde sig fram och frågade om jag behövde hjälp med något (han trodde nog att jag bytte lampor eller nåt), Jag tittade upp, log och sa "nej tack, kissa har jag kunnat göra själv sen jag var liten". Jag vet inte riktigt vem som var mest generad, han eller jag.

Istället för att köra

ligger jag hemma i min egen säng och filosoferar. Så kan det vara ibland.

Jag är glad

Vad annat kan jag vara? Jag är på väg ner till Holland (men jaaaa, jag har rast nu, jag skriver inte i farten), jag har haft en kalasbra födelsedagsfest, och vädret är vackert. Jepp, lycka.

Dagens lyxproblem

Det blev för mycket chokladglasyr på tårtan, så det svämmade över alla bredder. Nu har jag choklad lite överallt.

Det händer att jag ler

men inte sjutton är det ofta.

Inatt ska jag köra en högerstyrd lastbil. Barn, håll er inne.

Nu är jag 29

och så mycket klokare än när jag var 28. :)

... och det är väl klart som fan att jag var rädd

Min sista kväll som 28-åring kunde ha varit bättre. Egentligen hade den kunnat vara hur fin som helst. Jag var på väg ner till Holland, och stannade till på en rastplats någonstans i Tyskland (de ser alla likadana ut, så jag har faktiskt inte den blekaste aning om var jag var) för att ta rast. 45 minuter kan vara sega ibland, men jag var mest glad över att ha hittat en plats så att jag slapp fickparkera, och att jag hittat en rastplats med toaletter. Jag kanske inte ha berättat det (varför skulle jag egentligen berätta det, annat än för att skryta över att jag kommit över en rädsla, d v s den över att kissa ute), men jag vågar faktiskt kissa ute nu. Det är kanske ingen biggie för de flesta, men för blyghans här så är det det. Nej, jag är inte som andra chaffisar och ställer mig var som helst, men om det är mörkt och ingen annan i närheten så vågar jag. Eller snarare, jag vågade i alla fall.

I vilket fall: jag kliver ur bilen, lullar bort till toaletterna. Toaletter på rastplatser lämnar en hel del övrigt att önska vad gäller hygien och komfort, men de finns i alla fall. Toaletterna är dessutom som gjorde för att spela in skräckfilmer på, kalla, mörka och fuktiga som de är. Men, ingen fara på taket där. Jag går tillbaka till bilen, sätter mig och lyssnar på radio ett tag, och fortsätter att vara glad över att jag hittat en plats att stå på där jag inte ens står i vägen. När det har gått en halvtimme av min rast kommer jag på att det är smart att säkerhetskissa innan jag åker. Tänkt och gjort, jag hoppar ur bilen igen, och strosar bort mot toaletten. På väg in hör jag nån ropa, men jag antar att det inte är till mig, så jag fortsätter in. När jag sen ska gå ut går det inte. Det är inte så att dörren inte går att öppna, det är det att det står en man i vägen. Han står lutad i dörröppningen, med dörren halvöppen bakom sig.

-Jag ropade på dig när du gick in.

-Okej, jag hörde inte det. Är du snäll och flyttar på dig? 

-Jag vill prata lite med dig.

-Jag vill inte prata med dig, flytta på dig så att jag kan komma ut.

-Kom igen, jag vill bara prata. Ska vi gå till min bil?

-Nej, jag vill inte gå till din bil, jag vill komma ut härifrån så att jag kan åka.

-Vi kan gå till din lastbil i stället, där finns det mer plats.

-Nej, vi ska inte gå dit, du ska flytta på dig, och jag ska åka nu.

Under tiden har han ställt sig ännu mer i vägen, och står och hånler. Jag försöker komma förbi, utan att ta i mannen.

-Vad ska du göra, skrika?

-Va?

-Ja, tror du att nån kommer att höra dig om du skriker? Tror du att nån kommer att bry sig?

-Va?

-Du kan skrika hur mycket du vill, det är ingen som bryr sig säger jag. Gör det dig rädd?

-Va?

-Blir du rädd? Är du rädd nu?

-Nej, jag är inte rädd, jag är förbannad.

-Du är rädd, erkänn det. Du är rädd för att jag står här, och du inte kommer förbi, och för att ingen kommer att höra dig om du skriker.

Jag spänner ögonen i honom, knuffar honom ur vägen, och går förbi. Jag får anstränga mig för att inte springa, för att inte titta över axeln, för att inte få panik. Han följer efter till bilen, under tiden som han skrattar hånfullt. Väl i bilen låser jag dörrarna, startar bilen (jävla alkolås, starta nån gång. Starta!) under tiden som han står utanför med armarna i kors och bara hånler. Till slut går bilen igång, och jag kan åka.

Och ja, det är väl klart som fan att jag var rädd. Han hade ju helt rätt i att ingen skulle höra mig, och att om någon skulle höra mig troligtvis inte skulle bry sig så jävla mycket.

När jag var på intervju för det här jobbet fick jag frågan hur jag ställde mig till att sova i bilen på rastplatser och sånt. Jag ha fortfarande samma inställning till det som då: jag har absolut inget emot att sova på rastplatser. Nu kommer jag däremot att vara lite mer försiktig när jag kliver ur bilen.

Nu ska jag sova

... men jag skriver nog imorgon. Jag ska bara sortera tankarna en smula.