Jag har tappat all min språkkänsla. Jag vet inte vart den tagit vägen, men jag har den inte kvar någonstans, och tror mig, jag har letat. Numera måste jag ibland fundera över hur ord stavas, eller vilka ord som går att kombinera i begripliga meningar. Till råga på allt elände så har jag blivit rädd för att ens försöka uttrycka vissa saker. Det finns ämnen som gör mig glad, förbannad, ledsen, överlycklig ... oavsett vilken känsla de ger mig vågar jag inte skriva om dem. Varför? Jo, för att jag inte längre kan uttrycka vad jag menar, vad jag känner och vad jag tycker att andra behöver tänka på. I stället skriver jag bara om småsaker, sånt som inte kräver någon egentlig eftertanke och som inte väcker några känslor.

Jag vet inte när jag tappade min språkkänsla. Jag vet att jag hade den för fem, sex år sen i alla fall. Sen dess tror jag att den gradvis smitit ut bakvägen, utan att göra något större väsen av sig. Så, från en ganska verserad och intelligent kvinna, till en halvapa utan större möjlighet att uttrycka sina önskningar och förväntningar, annat än i korta meningar av typen "Kaffe. Gott. Mer."

När jag läser mina gamla uppsatser från när jag pluggade tänker jag "men jäklar, jag var ju smart!". Är det bättre att ha varit smart och förlorat det, eller att aldrig ha varit annat än dum? Stämmer det att ignorance is bliss? (Ser du, jag kan inte ens komma på hur jag ska uttrycka mig på svenska! Så väldigt Anita Ekbergskt av mig.)

Äh, jag vet inte.