Klungan och dåliga förlorare,

eller: Sällskap gör hansi glad

Trots lite kommunikationsmissar ("vi möts utanför stadsteatern" betyder, när jag säger det, "vi möts utanför Uppsala Stadsteater" och inte "vi möts utanför Södra Teatern i Stockholm" :P) blev det en strålande kväll igår. Klungan, kaffe, kladdkaka som inte var kladdig (jag skyller på att det var ett recept jag aldrig förr provat), NE-spelet med fem snajdiga brudar samt undertecknad. Jag är inte bara en dålig förlorare, jag är även en dålig vinnare.

Jag gillar verkligen att ha folk hemma hos mig. Visst, det blir disk, och visst, jag får skämmas över att jag inte har städat (men sanningen att säga så har jag slutat med det, jag misstänker att folk inte bryr sig alls), men jävlars vad sjyst det är med sällskap. Jag har som jag tidigare nämnt fått igång mitt behov av att umgås (inte minst nu när jag är sjukskriven och i princip klättrar på väggarna av tristess och leda), och jag har den stora turen att få behovet stillat. Som Napoleon Dynamite skulle säga: "Lucky!".

Jag har dessutom haft systrarna (alla utom en) på besök. Det är fint att ha syskon, jag gillar det skarpt. Jag gillar DEM skarpt ska jag väl säga. Återigen: "Lucky!".