Det finns fina helger

och så finns det såna helger som den som var. Den var inte fin, den var så långt mycket mer.

Jag gillar att bo på hotell. För mig spelar det egentligen ingen roll om det är på ett exotisk ställe, eller om det är i Stockholm som nu. Huvudsaken är att jag får sova i en bekväm säng, och äta en god frukost. Nu i helgen bodde vi på hotell Amaranten på Kungsholmen, och ja, jag fick båda delarna. Dessutom fick jag fantastiskt sällskap, och en helt underbar helg.

Det skulle kunnat bli trist, det är jag medveten om. Vi hade absolut inga andra planer än att se Annie Liebowitz-utställningen på Fotografiska, och med deras generösa öppettider behövdes knappast någon planering. I övrigt var planen att äta och dricka gott, och bara vara tillsammans. Planen lyckades, över all förväntan.

Helgen bjöd på vackert väder, och ett Stockholm (som förutom att vara trist midsommarstängt på sina håll) som visade sig från sin vackraste sida. Förutom sällskapet (så klart) är det starkast minnesvärda utställningen på Fotografiska. Jag har sett hennes bilder lite här och där - precis som alla andra - men det var maffigt att få se så många samlade. Jag trodde att jag skulle gilla att se hennes uppdragsbilder mest, men märkligt nog var det familjebilderna som grep mig. Bilderna på Susan Sontag, både som livfull och sarkastiskt leende, och som svårt sjuk; det var de som gjorde allra starkast intryck. Det kan ha varit kärleken som genomsyrade varenda bild som gjorde det, eller bara att bilderna var väldigt vackra. Hur som helst gick jag runt med tårarna rinnande. Bilderna på barnen - särskilt som nyfödda! - hade för övrigt samma effekt på mig. De andra två bilder som fick tårarna att slå på fullt var dels den på cykeln och blodfläcken från Sarajevo, och fotspåren från Rwanda. Har du möjlighet, se utställningen! Jag var inte på ett sprudlande humör när jag lämnade byggnaden, men jag kände ändå ett lugn och en stillhet i kroppen. Vackra bilder av vackra människor och landskap, och bilder som berättar en historia: det är grejer det.

På fredagen gick vi runt lite planlöst och letade någonstans att äta. Till slut hamnade vi på någon restaurang på Medborgarplatsen, och det var väl helt ok. Vi gick vidare för att hitta ett glas vin, men alla trevliga ställen såg ut att ha stängt. Vi gick förbi en restaurang som såg trevli ut, och tog ett steg in när ägaren (antar jag) meddelade att de just skulle stänga. Sånt är trist, men till slut blev det ett glas vin i hotellbaren, och det var alldeles lagom som avslutning på en fin dag. På lördagen styrde vi kosan mot restaurangen som så snopet stängt framför ögonen på oss dagen innan, och vilket lyckokast det var!

Restaurang Nyagatan har allt; trevlig personal, gott vin, fantastisk mat och underbar dessert. Det enda som fattas är fler skivor. Efter att ha suttit i fyra timmar och lyssnat på samma BKO-skiva var det skönt för öronen (om än inte för någon annan del av kroppen) att gå tillbaka till hotellet.

Söndagen tillbringades på lugnast möjliga sätt: sen frukost, snabbfika med Nina och tillrest sällskap, och så bil hem till Siri, med en sväng runt Farsta centrum och en smula för mycket shopping (två säsonger av How I Met Your Mother t ex). Den här helgen har varit så fin, så fin att jag faktiskt inte vet vad mer jag kan säga. Den var fantastisk rätt och slätt.

Så, dagens tips från mig till dig: se Liebowitz-utställningen på Fotografiska, och ät middag på Nyagatan. Okej?

Fina brev, till fina människor

För någon dag sen hade jag den stora lyckan att få bloggen Fina brev, till fina människor! presenterad för mig. Jag gillar vardagsuppmuntran, och det här är ju så fint att hjärtat smälter lite grann. Ja, på ett bra sätt alltså.

Fanmail

Jag har just skrivit ett fanmail till Radiosporten. Är det galet?

hansi spenderar skatteåterbäringen

Jag fick en rejäl skatteåterbäring. Annat var förstås inte att vänta, eftersom jag har en hel del resor till och från jobbet, men inte desto mindre är jag glad och nöjd.

Som vanligt när jag har fått pengar så bränner de lite i fickan, och jag var ju ändå i Stockholm ... så ja, jag köpte skivor. Ja, igen. Den här gången blev det Painted from Memory med Elvis Costello och Burt Bacharach till Siri, Two Suns med Bat for Lashes, Lungs med Florence+the Machine, The Big Black & the Blue med First Aid Kit samt Vilja bli med Oskar Linnros. Jag köpte dessutom Graeme Thomsons Complicated Shadows. The Life and Music of Elvis Costello för att ha något vettigt att läsa när jag nu var så dum att jag lämnade boken jag håller på med hemma.

Hur som helst så är jag i alla fall oerhört nöjd med mina skivinköp. Ja, som vanligt alltså.

De senaste dagarna har jag förresten knarkat Oskar Linnros Från och med du, eftersom den är så bra att jag vill äta upp den och samtidigt ha den i fickan och kunna ta fram och fingra lite på, och sätta upp den på väggen och ha den i öronen och ge bort den till alla fina och bara ... jamen den ju så bra! (Men ja, jag vet: den är ju lite - eller mycket - ledsen, men attans rackarns så vacker och bra!)

Skivorna kostade ju förstås inte hela skatteåterbäringen, så lite har jag lagt på två hotellnätter. Jag är ledig i midsommar, och vad bättre sätt att fira det finns än att bo två nätter på hotell med den vackraste jag vet, och bara inte vara hemma? Visst, det är inte ett så exotiskt ställe (jag har varit i Stockholm förr), men oj vad jag ser fram emot att bara dricka champagne och softa. Skatteåterbäring, yay!

Armhävningar igen

När jag började med mina armhävningar testade jag att först göra så många jag pallade på tårna. Det var ner-upp-ner-splatt, det vill säga en (1). Det är ju värdelöst att börja där (inte minst för att det verkligen inte går), så jag testade på knäna och klarade 14. På två veckor lyckades jag komma upp i 76, fördelade på fem set. Jag är ärligt talat rätt stolt över det, mest för att jag började som svagast i stan.

Efter två veckor är det meningen att en ska göra om det första testet, för att se på vilken nivå en ska gå in på på tredje veckan. Jag har som bekant en iPhoneapplikation till det här, vilken uppdaterar till Facebook. Förra veckan gjorde jag som sagt 76 st (på 5 set), men den här veckan (jag började på en lördag, så veckorna följer inte riktigt den vanliga veckoindelningen. I stället gör jag mina armhävningar lördag, måndag och onsdag.) gjorde jag bara 46, vilket ser väldigt konstigt och dåligt ut i min feed på fejan. Vad har hänt? Gissa!

Jag har gjort dem på tårna! Testet tänkte jag först göra på knäna (eftersom det är så jag har gjort tidigare), men den vackra undrade om det inte var roligare att testa på tårna? Och visst, jag kan göra fler på knäna, men det är roligare att kunna göra riktiga så klart. Första gången klarade jag alltså 1, och efter två veckor klarade jag 12. Visst, det är inte många för nån som väger normalt och är normalstark, men för mig som är tyngre än de flesta samt svagare än en febersjuk sparv så är det stort. Större ska det bli!

Jag måste erkänna en sak

När jag körde hem från Danmark i lördags fanns det två saker på radio att välja mellan, bröllopsprat eller herrfotboll. Jag är så in i bänken trött på allt tjat om allt som har med bröllopet att göra, men det gick faktiskt an att lyssna på P3:s "Vickans bröllop". Det är kanske inte så konstigt egentligen, eftersom det inte var ett vanligt "oooh så fint att hon äääntligen gifter sig, och seee så vacker hon är!", utan mer "vad ska hon ta, Daniel eller den hemliga lådan? Jag hoppas på lådan.". När det då var slut, och det fortsatte att vara bröllopstjafs på P4 stannade jag helt enkelt kvar vid P3, trots att det var fotboll. Och vet du, det var inte tråkigt!

Jag gillar inte sport särskilt mycket alls. Enda gångerna det är roligt är när det är någon jag känner som utövar det, och ärligt talat: det sänds varken på radio eller tv då. Ändå upptäckte jag att jag inte kunde slita mig från matchen Ghana-Australien. Det var inte att fotboll helt plötsligt blev en rolig sport, det var helt enkelt för att kommentatorerna var så lysande fantastiska att det helt enkelt inte gick att sluta lyssna. De kommenterade vad som hände på planen, de gjorde liknelser jag kunde förstå, och de fyllde i vad domaren kan tänkas ha sagt till spelarna, och vad tränarna sa, och vad ... jamen, de var roliga helt enkelt! Jag har inte den blekaste aning om vilka det var som kommenterade den matchen, men galet bra var de likaväl.

Jag måste erkänna: när det blev VM-kval för damer (Sverige-Tjeckien) lyssnade jag bara med ett halvt öra. Jag tror att matchen var minst lika intressant, men kommentatorerna gjorde ett långt mycket sämre jobb och var alls inte lika engagerade. Jag lyssnade på annat (reklamradio i Sverige är så trist att klockorna stannar. Tacka vet jag Tyskland!) ett tag, och slog egentligen över först när nästa herrmatch började, Danmark-Kamerun. Till en början var jag osäker: kommer det här att bli lika roligt? Kommentarerna var lite trista till en början (Ralf Edström var en av de som kommenterade, så mycket fick jag med), men gudars vad det tog sig. Så ja, jag hade lika roligt med den matchen också. Det är inte så att jag bryr mig så mycket om vilka som spelar eller vilka som vinner, men oj vad spännande det kan bli ändå.

Fast ... jag tycker att Danmark förtjänar att vinna hela alltihopa. De är kanske inte det bästa laget, men de har utan tvekan den allra bästa låten. Texten är töntig, men Nephew ... Nephew! :D

Ibland känns det bara så bra

Det händer lite då och då att jag liksom tappar bort folk. Det kan vara människor jag har umgåtts mycket med (eller lite, men gillar ändå), men som av någon anledning försvinner ut i periferin. Sånt händer, och är förstås tråkigt. Ibland händer det dock att det går att hitta igen borttappingar. Den här veckan har jag haft två såna upplevelser.

I torsdags träffade jag Johanna. Jag har inte träffat Johanna på flera år (inte sen jag var med på lite feminetikträffar), och det var så roligt att upptäcka att fastän vi egentligen inte känner varandra så kunde vi prata om allt. Galet trevligt är det att kunna fika med någon, och det känns som att vi sågs senast för en månad sen liksom. Att Johanna är en av de absolut coolaste jag vet gör ju inte saken sämre. Jag upptäckte att hon och jag bitvis delar upplevelser i arbetslivet, trots att vi jobbar med så vitt skilda saker. Det är oerhört intressant (men sjukt nedslående) att samma mönster återkommer i alla miljöer där en kommer som person av "fel" kön. Tänk, denna fascination för att vi klarar av vårt jobb trots avsaknad av penis?

Igår träffade jag Emma. Vi pluggade litteraturvetenskap tillsammans för ... kanske tusen år sen, kanske mer. Vi hängde en hel del då, men när hon flyttade till England tappade vi bort varandra. Jag hittade henne på Facebook (så klart!) och vi har haft varandra på kompislistan ett tag utan att ta det längre (oh så spännande det lät då!?), men så skulle hon till Uppsala för ett tag sen och vi bestämde att vi skulle fika. Tyvärr var det tågkaos just då, och vi var tvungna att skjuta på det. Igår var det alltså dags, och fastän jag kanske borde ha varit nervös var jag det inte. Vi har inte setts på åtta år kanske, men jag tänkte att har vi inget att prata om så kan vi nog båda bara konstatera det, och avsluta fikastunden. Men nej, det behövdes inte. Tiden bara flög iväg, och det kändes som att vi bara tog upp tråden där vi lämnade den senast. Jag blir glad ända in i hjärtat när jag tänker på hur oerhört roligt det var, och hur mycket vi hade att prata om. Klart att vi var tvungna att bara kolla av lite vad som hade hänt sen sist, men det var ingen lång uppräkning, utan det kom naturligt. Dessutom så behövde vi inte lära känna varandra igen, utan som sagt: vi tog bara upp där vi var senast. Galet galet roligt!

Jag har jobbat en liten sväng i helgen också (fredag-lördag kväll), och under tiden jag var borta kom Siris mamma på besök. Nej, det var inte så att hon passade på att smita in när jag var borta, men hon kom hit när jag var i Danmark, så jag träffade henne först lördag kväll.

Det här med mammor är ju ett kapitel för sig. Den som känner mig vet att min mamma och jag inte har så mycket kontakt (allt är ju som bekant relativt, vissa skulle säga "ingen kontakt alls, gudskelov", och jag är beredd att haka på det alla dagar i veckan), och att det är helt i sin ordning. Annars brukar jag kunna funka ganska bra med vänners mammor t ex, jag har ju t o m tre st som jag har lånat lite i smyg eftersom jag har haft en så värdelös en själv (Anna, Maria och Marie, era mammor är toppen!). Av någon anledning så verkar i alla fall vissa mammor tycka att jag är helt okej, och det är fint. Svärmödrar har jag ju som bekant inte så mycket erfarenhet av, jag har egentligen bara haft en som räknas: Kerstin (Davids mamma). Vi har inte alltid dragit jämnt, men jösses vad hon är bra!

Hur som helst: att träffa en partners mamma är lite lurigt, men jag orkade faktiskt inte vara nervös när jag äntligen kom från jobbet. Jag räknar allt som inte är "Hördu Siri, vad sjutton är det för konstig flickvän du har? Gå och byt!" som positivt, så jag är nöjd. Ärligt talat är jag mer än bara nöjd. Jag har förvisso ingen aning om vad hon tyckte om mig (men som sagt, hon sa inte rent ut till Siri att hon borde byta. Ja, inte framför mig i alla fall. ;)), men jag gillade henne. Hon är rolig och snabb, och väldigt trevlig att prata med. Jag har uppenbarligen hittat en flickvän med en oerhört fin familj, och det har hon också.

Familj för mig är kanske inte riktigt blodsband alltid, d v s att jag räknar en del människor som familj trots att vi inte är släkt på något sätt, liksom att jag inte räknar alla blodsband som familj. Många säger att en inte kan välja sin familj, men det håller jag inte med om. Byt ut de personer som inte håller måttet, och välj in andra i stället! Det funkar för mig. Jag har fyra fina systrar (jag kan inte sluta räkna med Carina trots att hon är borta), och vänner som jag räknar som familj. Jag gillar't.

Jag ska bli stark

Jag har börjat göra armhävningar. Det här är andra veckan, och redan känner jag att jag har blivit starkare. Mitt knep är som vanligt prylar.

Det började med att Lena tipsade om hundredpushups.com, och att det var ett vettigt upplägg. Jag kikade på det, och det verkade väl vara okej. Det som fick mig att inse att det här kunde vara nåt för mig var inte bara det oerhört enkla upplägget. Nej, till stor del var det att det finns en iPhone-applikation som hör till, som dessutom uppdaterar till Facebook. Så, jag har en liten grej som ritar grafer åt mig, och jag har trycket på mig att fullfölja eftersom jag gör det offentligt liksom. Dessutom: jag och Siri gör det som ett projekt ihop. Det roliga är ju att fastän hon är sjukt mycket starkare än jag så kan vi göra det tillsammans, eftersom vi går in på olika nivåer. Jag gillar't!

Jag har faktiskt redan fått lite mer tydliga biceps, och har hittat triceps, som jag inte ens visste att jag hade!

Sommarstockholm

Jag tror banne mig att sommaren har kommit. Jag ska strax äta lunch, och sen ta bilen till Farsta och sen tåget in till stan. Det blir nog en bra dag, och jag ska göra mitt bästa för att inte lägga alla skatteåterbäringspengar på skivor. Nyckelordet är alla.

Nu slutar jag bry mig

Det är för sent för att jag ska idas bry mig mer. Jag släpper det helt enkelt. Ses vi nån gång må det vara hänt (men troligt är det inte), men det finns inte en chans i helvetet att jag tänker föreslå det fler gånger.

Dublin i sommar!

Flygbiljett? Check.

Hotell? Check.

Konsertbiljett? Check.

I juli åker jag och Siri till Dublin för att se Tori Amos. Vi bestämde oss mitt i natten i helgen, och beställde flygbiljetter och hotell för de första nätterna igår. Vår plan är inte väldigt tydlig än så länge, men den inkluderar som sagt ett par nätter i Dublin, och sen troligtvis några dagar runt Irland med bil. Jag tror att det blir hur bra som helst.

Jag är kär,

sådär kär så att det känns ända ner i tårna och upp igen.

Helgens finaste fråga

I torsdags började jag i Danmark, tog mig genom en hyfsad del av Sverige, och slutade i Norge. Som väntat var jag ganska trött på torsdag kväll (efter att ha varit vaken sen 02), och oerhört glad att vi tog ett litet extrastopp i Oslo. Givetvis var det inte bara för att det var skönt att få vila lite, utan även för att det var kalastrevligt att äntligen få träffa den vän Siri pratat så mycket om.

På morgonen vaknade jag av en tvåårings fråga, inte ställd till mig utan till sin pappa. Det är troligtvis den sötaste - och märkligaste - fråga jag har hört på länge, men det är väl så med barn. Hur som helst: "Pappa? Är jag en isbit?", med uppriktig undran, och en lite liten ton av förskräckelse i rösten. Visst, det ser kanske inte så roligt ut, men sagt av en tvååring, på norska, tidigt på morgonen? Underbart!

Det hade kunnat bli katastrof,

men jag tror att det gick bra. Åtminstone kändes det så.

I helgen som gick var jag med Siri hem. Ja, hem-hem alltså, annat land och allt. Sanningen att säga så var jag nervös som få, inte minst för att jag som vanligt fått för mig att jag inte kan bete mig bland nya människor. Det är förvisso sant, men inte alltid. Jag tror att jag kunde bete mig, och det känns som att det gick bra att träffa familj och vänner. Jag tyckte i alla fall att det var en helg som var finare än de flesta. Det var roligt att se var den jag älskar kommer ifrån, inte bara geografiskt utan även socialt. Jag kan inte garantera att de gillade mig, men jag gillade i alla fall dem. Det är alltid nåt. :)

Håhåjaja.

Martin Ezpeleta har bra poänger

Ship to Gaza - 10 funderingar.

Hela den här historien är ofattbar. Jag trodde - och hoppades! - att det var mina bristande tyskkunskaper som fick mig att tro att de på radio pratade om att fartygen blivit bordade och att folk blivit dödade. Tyvärr visade det sig att min förmåga att ta till mig information på tyska lämnade ganska lite i övrigt att önska när det kom till den nyheten.

Jag gillar att vakna först

Persienner som inte dragits ned släpper in morgonstrålarna, och lämnar den vackra i en skimrande pöl av ljus. Fönstret är stängt, men när det öppnas är det bara ett stilla sus från trafiken på Öfre slottsgatan och ett par klapprande klackar mot trottoaren som hörs.

Det är sommar, och jag är kär, så kär att jag ibland glömmer att andas. Kan det vara finare än så här?

hansi påminner sig själv

Jag ska påminna mig lite om vad jag skrev här:

... fast egentligen: är det inte bara så att det är den sårade stoltheten som gör sig påmind, den som säger att jag borde räknas, och kanske t o m sättas en smula främre? Stoltheten kan dra till skogs. Jag ska vara glad över det jag har, och det jag får, och sluta känna mig bitter över att jag inte alltid spelar roll. Det finns de som aktivt har valt, och väljer, mig. Det är fint, och det är nog.

Jag är så jävla insiktsfull ibland.

Infinite Mass Area Turns Red

Sånt som får en att tänka efter

Härom dagen satt jag i lastbilen, och kände mig sur och lite arg. Jag var trött och ledsen, och det mesta kändes ganska trist och dåligt. Då slog det mig: tänk om något händer nu?

Olyckor händer hela tiden, och har en kört några vändor på Autobahn så är det omöjligt att ha missat att det sker dödsolyckor även med lastbilar. Tänk om jag skulle fronta med en annan lastbil, eller få framhjulspunktering och dra rätt in i ett betongfundament? Alltså, tänk om jag skulle dö, och jag fortfarande hade ouppklarade saker med de jag älskar? Tänk om jag skulle välta av vägen innan jag hann säga förlåt, innan jag hann säga att jag är ledsen, innan ... Jamen tänk!

Visst, det är inte så smart att sitta och fundera på sånt på vägen, men samtidigt: om det får mig att faktiskt försöka hålla konflikter och missförstånd till ett minimum kanske det kan vara bra också? Jag menar alltså inte att jag sitter och är rädd för att dö (för då skulle jag inte köra lastbil); jag är rädd för att dö innan jag har rett upp saker. Men nej, jag tror inte att jag kommer att dö än på i alla fall 60 år. Jag ska hinna få hår under fötterna först, och det lär inte ske i första taget. ;)

Så, Anneli, Sophie och Anniela: jag älskar er. Jag är dålig på att säga det, men jag tänker på det ofta. Ni betyder massor för mig, och jag borde bli bättre på att berätta det. Siri, jag älskar dig mer än jag någonsin trodde var möjligt, och jag är ledsen att jag låter mina puckokänslor få utrymme ibland. David, du är en av de personer som har betytt mest i mitt liv, och jag hoppas att vi kan fortsätta ha kontakt. Mina vänner: jag älskar er. Jag är kass på att höra av mig, på att komma ihåg saker och på att vara en bra vän tillbaka, men gudarna ska veta att utan er vore jag bara en liten lort.

Nu fattas bara att jag skaffar det som i Coupling kallas porn buddy, fast nån som kan lova att göra sig av med alla dagböcker och annat strunt som ingen har med att göra, men som jag inte vill slänga själv. Men nej, jag har inga planer på att trilla av pinn på förjävla många år än. Det här är bara för att jag ska få arbetsro, och kunna koncentrera mig på trafiken i stället för att oroa mig över att jag är en dålig människa som riskerar att lämna oavslutade saker bakom sig.

Jag vill inte vara kompis med en rasist

Jag hänger oerhört mycket på Facebook. Jag gillar stället, jag gillar att kunna ha koll på folk lite på avstånd, och jag gillar att kunna höra av mig lite lätt och ledigt, utan att egentligen ha så mycket att säga. Det går förstås bra att ringa eller e-posta, men då måste en ju ha nåt viktigt på hjärtat. På Facebook går det så bra att bara slänga iväg nåt kort, så att folk vet att jag inte har glömt bort dem alldeles.

Det finns mycket bra med Facebook alltså. Jag kan se folks bilder (på gott och ont), jag har tillgång till deras Spotifylistor om de har valt att länka, jag kan se vad de gör (på gott och ont).

Det finns även dåliga saker med Facebook. Bland annat så kan en se att folk i ens lista går med i grupper som "Sverigedemokraterna i riksdagen - ja tack!", "SDU" och "Idag var det så kallt att jag såg en zigenare med händerna i sina egna fickor". Dessutom kan en se att de som precis nyss, har statusen "Indianerna gjorde inget åt invandringen. Nu sitter de i reservat.". Den som gick med i de två första grupperna valde jag att ta bort, med följden att hon inte pratade med mig på två veckor (vi jobbar ihop, och det är ibland knepigt med folk som inte svarar på tilltal). Statusuppdateringen jag citerade gjordes som sagt nyss, och även den kollegan försvann fortare än kvickt från min lista.

Jag kanske måste backa: är det så dåligt egentligen att jag kan se såna saker? Jag är osäker. Jag vill inte vara kompis - ens på Facebook - med rasister och annat pack. Samtidigt så ska jag sen jobba med dem, och det vore ibland lättare om jag slapp veta vilka inskränkta jävla as vissa av dem är. Det är en svår avvägning.

På tal om att jobba ihop: är det inte jävligt trist att det faktiskt till stor del är andra lastbilschaufförer som ryker från min lista, på grund av sexism, rasism och homofobi? Det är så oerhört tråkigt att många gång efter annan bekräftar bilden av yrkesförare som svin. Jag vet att jag inte gör något för att ljusa upp den. Ja, jag menar inte att jag är ett svin, men jag berättar om vad jag hör och ser, och bidrar aktivt till bilden av chaffisar som inskränkta, obildade, inavlade jävla tölpar. Jag hoppas att jag i alla fall någon gång kan mjuka upp den bilden en smula, bara genom att vara jag (men som sagt, jag bidrar ju till att sprida uppfattningen själv, så jag kanske inte ska hoppas på för mycket). Det finns faktiskt chaufförer som inte är sexköpande SD-röstande homofober, jag lovar! Som jag tidigare har skrivit: mitt hjärta sitter fortfarande till vänster, och jag är feminist in i benmärgen. Jag vet bara inte om jag pallar med mer idioti från kollegor.

Jag har

förresten ägnat de senaste dagarna (tro det eller ej, med tanke på sinnesstämning och allt) till att gå runt och känna mig skitsnygg. Värme och pilotbrillor kan göra under för självförtroendet.

Så bra så bra

Känslomässig bergochdalbana

Klyschigt? You betcha!

Känslor är jobbiga jävla grejer, och ibland känns det som att det vore så mycket enklare utan dem. Men nej, utan känslostormar skulle livet kanske te sig trist.

Den sista tiden har varit fantastisk och helt vidrig, det är väl det enda sättet jag kan förklara det på. Fastän hela kroppen skriker "du har fel!" (och all världens empiri visar att det är så) borde det inte låta sig göras, för vem är jag att avgöra om en känsla är rätt eller fel? Dessutom, varför skulle mina känslor vara viktigare än någon annans? Nej, lättast är nog att bara att försöka se på allt lite nyktert, och se situationer lite snett ovanifrån. På så sätt kanske jag kan se när jag har skäl att känna starkt, och när det bara är kontraproduktivt (som nu). Jag ska försöka, jag lovar.

Just nu är det fint.

Jag vet inte längre. Vad? Nåt alls.

Jag blir så trött,

främst på mig själv. Jag skrev ett långt inlägg om saker jag är dålig på, och ärligt talat: listan skrämmer mig. Den skrämmer mig dels för att den var så lätt att skriva, och dels för att det är så vansinnigt negativt att sätta sig och fundera över vad jag är kass på.

Det började förstås i att jag behövde peppa upp mig själv, och funderade lite över vad jag är bra på. Det första som dök upp var "jag är bra på att hitta dåliga saker med mig själv". Vad sägs om den peppningen inför helgen? Jag borde inte sitta inne och stirra på dammet som lagt sig överallt, jag borde ligga på en filt i Engelska parken och njuta av att det snart är sommar.

Jag ska skärpa mig

och sluta vara en sån jävla tönt.

Men Rufus, vad fan?

Igår (efter fika, efter Johan, efter middag med allra vackraste Siri) var vi på konsert i Filadelfiakyrkan. Den som stod - eller snarare satt - på scen var Rufus Wainwright, en favorit sen ganska många år. Jag är som alltid lite seg när det kommer till att fixa biljetter, och lite för bekväm för att verkligen ta mig iväg på konserter, så jag brukar vänta till det är utsålt, och sen klaga över att jag inte fick tag på biljett. Det är så jag jobbar.

Hur som helst: det fanns biljetter kvar i förrgår, och då måste jag ju gå. Lite rädd för att bli besviken var jag så klart, för kom igen, Rufus Wainwright liksom! Så, innan han kom upp på scenen var det en kvinna i svart klänning som på ganska knackig engelska förklarade att under den första delen av konserten ville han inte ha några applåder, eftersom allt var noga sammansatt med ett bildspel i bakgrunden. Entré och sorti var båda en del av upplevelsen, och skulle alltså inte applåderas de heller. Redan här kändes det lite jobbigt i kroppen ...

Så kom han då in. Iklädd något svart med ett långt släp skred han över scenen, och satte sig vid flygeln. Han visade inte med en min att han var något annat än ensam i lokalen. Han satte igång att spela, och ja, han har en röst som får mina knän att skälva, och han är en gudabenådad pianist. Tyvärr är han även så pretentiös att en storknar. Han spelade låt efter låt, utan att någonsin se ut mot publiken, och alla låtar flöt ihop. Jag har inte hört hans nyaste skiva alls (men jag har den, tack Håkan!), men ärligt talat hade jag långt mycket hellre hört skivan än suttit på en hård träbänk och tvingats titta på ett läskigt bildspel med ett svartmålat öga. Iiiik! Jag satt - och det här trodde jag aldrig att jag skulle göra - och tittade på klockan och väntade ivrigt på att pausen skulle komma.

Pausen kom, och jag satte allt mitt hopp till andra delen. Hans sorti var lika pretentiös och pinsamt högdragen som entrén, och jag försökte övertyga mig själv om att andra delen skulle bli långt mycket bättre. Det blev den. Han gjorde nya entré, och den här gången vinkade han och log, och helt plötsligt kändes stämningen i lokalen helt annorlunda. Han var öppen och skämtsam, och sjöng flera av mina favoritlåtar så att jag fick gåshud. Som sagt: Rufus Wainwright är fantastisk. Det utesluter dock inte det faktum att jag troligtvis i framtiden bara kommer att avnjuta hans röst på skiva i fortsättningen. Jag pallar bara inte det pompösa.

Det händer vid Plattan

Igår fikade jag med Nina som jag bara pratat med på nätet förut. Hon är tuff och ball och är lokförare, och det var grymt kul att träffa henne. När hon hade försvunnit ned mot t-banan passerade jag Plattan, och en massa emokids. De var omsorgsfullt sminkade, och hade noggrant plattat hår.

"Yoohooo! Joooohaaaan!" kommer det helt plötsligt från en äldre dam en bit ifrån emogänget. En kille tittar upp, stelnar till, och tittar snabbt ner i marken. "Yooohooo! Jooohaaan, vad roooligt att seeee dig!" Damen kommer fram till Johan, klappar honom på kinden och ser oerhört nöjd och glad ut. "Men, så fiiin du är! Så platt och fint hår sen!" Johan ser ut som att han vill sjunka genom marken, och väser mellan tänderna - givetvis helt utan framgång - "Farmor, inte nu. Inte NU!"

Jag misstänker att farmor gjorde det för att jävlas, och jag gillar henne för det.

Oj

... och vilket projekt sen!

Men, en bra låt i ESC?

Men gudars, tänk att den här (bra!) låten ska vara med i ESC! Jag har hört den mycket på tysk radio, och gillar den skarpt. Cool.

Från ung och principfast

till gammal och principlös var det.

När jag var yngre var jag principfast. Jag hade mina övertygelser och ideologier, och jag kände att jag kunde stå för vare litet beslut jag tog. Jag var nykterist, socialist och feminist. Jag omgav mig med fantastiska människor: engagerade, politiska och oerhört peppande. Jag själv var partipolitiskt aktiv, och gillade det skarpt.

Sen hände nåt. Jag vet inte om det var när jag pluggade mer än 100% (ett mycket kort tag var det 150%), jobbade 25% + 25%, samt försökte behålla något slags socialt liv som det sakta men säkert började gå utför, eller om det helt enkelt var så att min unga iver att förbättra världen visade sig vara en smula överilad. I vilket fall som helst så började mitt engagemang att svikta betänkligt. Jag hade fortfarande samma övertygelser, men inte samma kraft och känsla. Jag satte mig ner, och började gå igenom alla stora beslut jag tagit, och allt jag trodde och tänkte. Vissa saker fick vara kvar, och andra fick vika eftersom jag inte längre kunde stå för de åsikterna.

Jag gick ur partiet, jag slutade vara nykterist. Jag började äta kött igen (nyligen, men ändå), och jag brydde mig mer om att ha trevligt än om att göra nåt bra.

Jag har som sagt ett tag gått runt och känt att jag gått från att vara ung och principfast till att vara gammal och principlös, men det stämmer ju inte. Den dagen jag inte tror att det jag gör kan påverka är det dags att ge upp på riktigt. Visst, jag kanske inte är så sugen på att demonstrera, att engagera mig partipolitiskt, eller att försöka övertyga; men gudarna ska veta att mitt hjärta fortfarande sitter till vänster, och att jag fortfarande är feminist in i märgen.

I helgen var jag bestämd

Jag jobbade i helgen, en sån där helt vanlig tur som går över Malmö och Travemünde (du vet den där sorten som jag saknar?). Med mig som sällskap, kuttersmycke och allmän fördomsbekräftning hade jag Siri. Det var hur fint som helst, och sällan har tiden gått så fort.

Det började förstås ganska dåligt alltihop, med att bilen var över två timmar sen. Det var på håret att vi inte hann med färjan, men det gjorde vi (det är tur att de är överseende när en ringer och säger att en är sen). Väl i Zwolle kom nästa problem, ett stort ett. Min trailer, som var den absolut sista som skulle avgå för helgen, var inte lastsäkrad alls. "Nähä", tänker du, "det är väl bara att skutta upp, dra banden och sticka?". Tänk så fel du har. Jag har utvecklat ett slags självbevarelsedrift som säger att det är idiotiskt att klättra runt på osäkrade lastbilsdäck på fälg, staplade sex i höjd, och försöka dra band över. "Men, det är väl bara att kasta banden över?" säger du. Nä, det är inte så simpelt, eftersom de är staplade nästan ända upp till taket så går det inte att kasta banden över. Det enda som funkar är att antingen plocka av lasten igen (vilket vore det absolut smartaste), eller att faktiskt klättra runt på däcken. "I helvete" sa jag, och fick ta vilan i Zwolle i stället för i Cloppenburg, eftersom jag fick vänta på att några tomtar skulle komma och göra om, och kanske göra rätt.

Dagen efter var jag tillbaka, och se, det fanns band på alla stuvar. Ja, alla utom en. Stege, rådig flickvän med bra kastarm, och en stuv som var snäppet lägre än de andra, och helt plötsligt var allt säkrat. Det var inte snyggt (i flera fall hade de dragit banden utanpå plankorna så att spännarna riskerade att skava hål på kapellet), men det satt.

Hur som helst, det viktiga är att jag faktiskt sa nej, jag gör det inte. Hade det varit för ett par år sen hade jag givetvis klättrat upp på en ranglig stege och vidare upp på däcken för att dra banden, men det är inte en jävel som skulle tacka mig om jag trillade ner och fick två stuvar däck över mig. Jag ska inte behöva göra nån annans jobb, och jag är så ruskigt stolt över mig själv som faktiskt sa nej. Det må låta fånigt, men så är det. Jag riskerar inte liv och lem för jobbet, det är det verkligen inte värt. Är jag tvungen så väcker jag någon mitt i natten, och så får den personen lösa det. Jag gör det inte.

Till slut blev det i alla fall bra, och jag har haft den finaste jobbhelgen på ... ja, jag vet inte hur länge. Tusen år kanske?

hansi tycker synd om kungen

Stackars kungen, omgiven av kvinnor.

Glädje i hela kroppen

Aldrig trodde jag att jag skulle bli så glad över att få en schemaändring, men så är det. I stället för att köra en vanlig Vordingborg-tur så blir det en sån där som jag började med, d v s Södertälje - Zwolle - Södertälje, med vila i bilen. Som om det inte vore vackert nog så får jag sällskap av allra vackraste slag.

Jag har förresten varit tvungen att tvätta en maskin arbetskläder idag, mest för att det fortfarande är för kallt för att köra med bar överkropp. Jag är glad att jag har gott om arbetskläder, för jag kan lägga upp ett sjujävla lager i Södertälje och Vordningborg, och slipper släpa så väldigt mycket fram och tillbaka. Det gäller bara att komma ihåg att plocka hem smutstvätten ibland.

En liten sak till

Jag tycker att det känns grymt jobbigt att upptäcka att jag är avundsjuk, och känner mig bortvald. Jag märker att jag tänker "men jag då, varför kom du inte när det var min tur?", även om det nu var ganska många år sen, och situationen såg annorlunda ut. Ändå kan jag inte hjälpa att känna mig just bortvald.

... fast egentligen: är det inte bara så att det är den sårade stoltheten som gör sig påmind, den som säger att jag borde räknas, och kanske t o m sättas en smula främre? Stoltheten kan dra till skogs. Jag ska vara glad över det jag har, och det jag får, och sluta känna mig bitter över att jag inte alltid spelar roll. Det finns de som aktivt har valt, och väljer, mig. Det är fint, och det är nog.

Från ung och principfast till gammal och principlös

Jag har länge sagt att jag gått från att vara ung och principfast till att vara gammal och principlös, i alla fall har det känts så. Jag upptäckte för ett tag sen att det inte är sant. Mer om det en annan gång, jag ska stänga av datorn och sluta störa min kollega som vill sova.

För övrigt

hatar jag Malmö. Jag har insett det nu, att jag faktiskt bara gillade Malmö för att Carina bodde där. Det är en vidrig stad, och jag avskyr den av hela mitt hjärta. Det är staden där jag tappar bort människor.

Det har liksom varit konstigt,

varken riktigt bra, eller riktigt dåligt. Det har med jobbet att göra, så klart. Jag är van vid att längta till det, och när jag inte gör det känns allt fel. Jag har varit så besviken, och känt mig så ensam, och som jag skrev tidigare: jag har t o m funderat på om jag borde försöka hitta nåt nytt.

Igår kollade jag på det nya schemat, och jag tror att det kan bli bra. Jag ger det en riktig chans till, och hoppas att den här tomhetskänslan ska ge med sig, och ersättas av arbetsglädje igen. Fram till dess får jag ta det på vilja och körglädje. Det värsta var att jag kom på mig själv med att säga "men det här schemat är ju jättebra om en vill vara ledig. Det är ju flera kortkörningar, och tar jag ledigt en helg får jag lång sammanhängande ledighet.". Kom igen, ledig? Jag? Nåt är fel, erkänn det.

Jag saknar att bo i bilen, jag saknar att få rå om mig själv. Jag saknar att få bestämma själv var jag vill sova, och var jag vill ta rast. Jag får ont i magen när jag ser att körtiden återigen riskerar att ta slut, och jag blir stressad av att det är så tajt planerat att minsta lilla försening ger inte bara ringar på vattnet, utan rena svallvågor senare i veckan (och inte bara för mig utan för alla som kör den veckan). Jag blir galen av att inte få komma undan, inte få vara för mig själv. Jag må vara en tråkig jävel, men när jag jobbar vill jag välja själv när jag ska ha sällskap, och när jag ska sällskapa med endast hansi, och hansi allena. Nu har jag påtvingat sällskap, och jag avskyr det. Jag kommer bra överens med flera av mina kollegor, men det hjälps inte: jag vill inte vara tvungen att hänga med folk hela tiden.

Som sagt: jag ska ge det en ordentlig chans till. Jag har varit hemma en helg nu och laddat batterierna (klyschigt? Jepp.), och nu känns allt lite bättre. Det blir nog bra till slut, bara vi får våra baracker och slipper sovsalar.

Jag skulle önska

att vi fick t ex en hund, eller kanske en katt som husdjur i Vordingborg. Ja, om vi nu prompt ska ha några alltså. Gråsuggor är ju faktiskt inte ens halvkul.

Vissa saker är svåra att greppa om en inte uttalar orden högt. Ibland kan en upptäcka exakt hur sant det är, och det suger till i hela kroppen. I mitt liv är det starkaste exemplet "jag älskar dig". Känslan finns det, och övertygelsen. Ändå är det inte förrän jag uttalat orden som det snurrar till i huvudet, och kroppen blir till gelé, för ja, jag älskar dig.

Andra saker kan kännas hur sanna som helst i huvudet, och kanske t o m när en uttalar det första gången. Andra gången hör en själv hur det låter, och tredje? Nä, det är nog inte sant i alla fall. Det specifika jag tänker på nu är orden "jag funderar på att försöka hitta ett nytt jobb". Ja, jag sa det. Ja, jag sa det högt, och ja, jag menade det då. När jag väl sagt det kändes det dock inte fullt lika sant längre. Nu vete fan.

Jag trodde faktiskt inte att jag någonsin skulle uttala de orden gällande det här jobbet. Visst, det har förändrats oerhört mycket sen jag började (ärligt talat, det är nog bara bilarna och några av kollegorna som är desamma), men jag har hela tiden försökt att se det positivt. Jag tror fortfarande att det kan bli bra igen (jag måste tro det, för annars måste jag leta nytt jobb omgående), även om det inte kommer att se likadant ut som i början. Det som stör mig nu är fortfarande att behövas skuffas ihop i sovsalar som om jag var på ett kollo, och att vara tvungen att umgås med folk jag faktiskt inte har någonting gemensamt med. Jag trivs väldigt bra med de flesta, men jag vill kunna välja själv om jag vill umgås med folk eller inte. Dessutom är jag nu i skrivande stund så förbannat trött på den oerhörda brist på framförhållning som visat sig gång efter annan.

Det senaste är nu i Kristi himmelfärd, då Autobahn (som vanligt på söndagar och andra helgdagar) är avstängd för tung trafik som saknar tillstånd. Det verkade ha missats på kontoret, och när de väl kom på det glömde de att meddela oss om schemaändringar. Vad gäller den här veckan har jag nu inom loppet av bara några dagar fått fem eller sex olika bud om tider. Det leder till att det är stört omöjligt att planera någonting, och att jag (jag vet, det är inte mitt fel att saker missas i planeringen på kontoret, men ändå) får dåligt samvete för att jag hindrar Siri från att göra något vettigt i helgen eftersom jag varken kan säga bu eller bä till om jag är hemma. Just nu (jag litar inte på att det stämmer i morgon förstås) ser det ut som att jag ska jobba från onsdag morgon, och komma hem ... eh ... ja, nån gång i helgen. Just nu är jag så less att jag bara vill gråta.

Men vafan, det blir nog bra.

Vid 30 års ålder borde jag ha lärt mig

att det jag tycker är självklart absolut inte är självklart för andra. Jag borde dessutom ha lärt mig att ... det är ärligt talat en jävla massa jag borde ha lärt mig, men som jag uppenbarligen har missat. Jag misstänker att jag inte riktigt tänker som andra rätt och slätt, för gjorde jag det skulle jag slippa bli ledsen över saker som faktiskt inte betyder ett smack.

Är det jaktsäsong på overaller än?

En dag om året hatar jag att bo i Uppsala. Nu är den här, och med besked.

Det ser ut som att jag kommer att få en frisyr inom överskådlig framtid

Är det meningen

att en ska känna igen sig i texten till Miss Li med Miss Li? Men nej, texten stämmer inte på mig. Jag är inte blond.

Jag vet inte vad det är med mig. Eller jo, jag vet ganska bra vad det är, men inte vad jag ska göra åt det. Det mesta är bra; det allra mesta är t o m helt strålande. Ändå kan jag inte låta bli att gå runt med en klump i magen och känna att jag bara är en fejk, och egentligen ingen som folk vill hänga med.

Mycket har att göra med jobbet. Missförstå mig rätt, jag älskar fortfarande att köra lastbil, och jag tror inte att jag kan hitta ett bättre jobb än det jag har. Vi har dock - som jag tidigare skrivit - helt bytt sätt att köra. Ända sen jag började har körningarna förändrats: när vi började i september 2008 körde vi helsvängar Södertälje-Zwolle-Södertälje; sen ändrades det till Södertälje-Malmö-Södertälje och Travemünde-Zwolle fram och tillbaka några gånger. Nu är inget som förr: vi kör ner till Vordingborg i Danmark där vi hoppar ur och lämnar över ekipaget till nästa person som kör vidare när vi tar dygnsvila i Danmark. Efter 11 h kommer nästa ekipage, och vi kör vidare mot Zwolle (där vi gör samma sak, och likadant på vägen hem). Visst, det är fint och effektivt och ekonomiskt och bra på många sätt (inte minst för att bilarna rullar 24/7), men ärligt talat: jag saknar lastbilslivet. Jag kommer på mig själv med att titta på rastplatser jag kör förbi, och fundera på om det är ett bra ställe att ha dygnsvila på. Sen kommer jag på att jag ska inte tänka på sånt, för den är redan bestämd var den ska vara. Samma sak med raster, de måste tas på ungefär samma ställe hela tiden, för annars håller inte det tajta schemat.

Bortsett från att jag inte längre får sova i bilen (vilket är synd och skam, jag sover ju som ett barn där) har jag upptäckt att jag känner mig så förbannat ensam. Visst är det märkligt, att jag känner mig långt mycket mer ensam nu när jag kör med två andra hela tiden, samt träffar på i alla fall sex till i Vordingborg, än när jag körde helt på egen hand? Jag har folk omkring mig hela tiden, och allt jag kan känna är att jag är så ensam. Mycket grundar sig så klart i att jag är ensam. Vi har blivit så många, så givetvis har folk klumpat ihop sig i mindre gäng. Jag passar inte in i ett enda, och känner att jag svävar runt lite i periferin hela tiden.

När vi var färre kunde jag prata med alla, men nu är det långt mycket svårare att ta sig in i de gäng som redan finns. Sen ska jag inte sticka under stol med att jag tog att bli bortvald särskilt lätt. (Jag ska förklara: det har gått ut sms från en annan chaufför om att hen vill veta vilka vi helst vill jobba med, så att vi kan få jobba med dem vi trivs med bäst. Jag har bara en som jag känner att jag verkligen vill jobba med, men det visade sig att han inte alls hade valt mig. Jag var inte beredd på att jag skulle bli ledsen över det, men det blev jag. Nu känns det som att alla andra har nån eller några de har valt att bilda grupper med, och jag hamnar i mellanstadiets "äh, ni kan ta resten"-grupp, som när det kom till att välja lag på gymnastiken. Jag var som sagt inte beredd på att ta det så hårt, och det är kanske fånigt att jag gjorde det. Det är bara det att det här är en person som jag brukar prata om som kompis i första hand, och kollega i andra. Å andra sidan, vad är det som säger att han gillar att hänga med mig bara för att jag gillar att hänga med honom?)

Så, just nu går jag runt och känner mig bortvald, av allt och alla. Det är inte sant att jag är det, tvärtom har jag vänner som hör av sig fastän jag inte förtjänar det, och aldrig gör det tillbaka, så varför klagar jag så förbannat? Jo, för att jag har PMS. Fan ta den.

Danmark igen

Jag var egentligen bara hem och vände, men det kändes som längre tid. I fredags kom jag hem, och åkte igår kl 12, men jag tycker ändå att jag hann med en del. Ofta är det så att det känns som att tiden gått långsamt när en gjort trista saker, men i det här fallet (och många med det) är det nog för att jag hunnit med att faktiskt känna mig ledig.

Hur som helst, jag är tillbaka i Danmark, och väntar på bilen jag ska ta till Zwolle. Även den här veckan är det dagkörning, och det passar mig utmärkt. Visst, kör en dag hamnar en alltid i köer (förbi Köpenhamn, förbi Hamburg, förbi Bremen, in i Zwolle), och riskerar att jävelpaja sin körtid. Å andra sidan, jag får sova på natten när det är som lättast att sova, jag får köra på dagen när det är ljust och fint, och jag kan sitta ute på min rast. Nattkörning går smidigare rent trafikmässigt, men gör en helt bäng i huvudet och i kroppen.

Som jag skrev tidigare så påbörjade jag ett inlägg om ålder, och jag ska försöka skriva klart det när jag kommer hem. Det är egentligen inget viktigt, men jag har funderat mycket på det. Jag skulle kunna skriva det nu (hey, jag har ju både dator och uppkoppling uppenbarligen), men eftersom det ska in en del youtubeklipp så pallar jag inte just nu. Det får bli sen helt enkelt.

På tal om ålder ser jag tydligen inte ut som 30. Jag har förvisso ingen som helst aning om hur en ser ut då, men uppenbarligen inte som jag i alla fall. Jag misstänker att det kan vara som Siri säger, att det kan bero på att vi inte klär oss som kvinnor i vår ålder ska. Antingen det, eller så är jag bara förjävla barnslig (den som en gång sett mig vid en lastbil när jag inte fått köra på ett tag skulle nog kunna ta min entusiasm för den som en sjuåring uttrycker).

Så, dags för frulle och väntan.

Danmark, Holland, nycklar och skräp

Nu sitter jag i Vordingborg och funderar på att sova. Det har varit en ganska händelsefattig resa, förutom den avgrundsdjupa ångest jag kände när jag hade förlorat min bilnyckel i Danmark, den hjärtskärande tristess jag kände i kön utanför Bremen, och den fantastiska glädje som infann sig när min kollega ringde och sa att han stod med min bilnyckel i handen.

Däremellan har jag kört till Vordingborg och sovit där, kört vidare till Zwolle och sovit där, och nu är jag tillbaka i Vordingborg. För några dagar sen började jag på ett inlägg om ålder, men jag är lite för trött för att fortsätta på det nu. Jag är glad och mår bra, det är väl egentligen mest det som är på tapeten nu. Typ.

Jag börjar bli gammal

Jag, som är van vid att vara yngst i många lägen, märker att jag ofta kanske inte är äldst, men i alla fall äldre än många. Det känns märkligt. Missförstå mig rätt: jag älskar att bli äldre. När folk säger "men du ser ju inte alls ut att vara 30, jag trodde att du var yngre!" tror de säkert att de ger mig en komplimang, och det är det väl på sätt och vis. Det visar att jag inte ser så överdrivet sliten ut i alla fall, men jag gillar ju att vara 30, och jag längtar till 40. Det som känns lite märkligt är att många jag träffar inte på något sätt har samma referensramar som jag.

När jag testar nya arbetshandskar, och de är för långa i fingrarna viftar jag lite på dem (fingrarna alltså, inte handskarna), och säger att jag helst inte vill se ut som Nisse och Klara. Är personen då yngre än jag, är risken stor att hen ser frågande på mig. Nisse och Klara, alla vet väl vilka de är? Jag blir så besviken. Samma sak om nån säger t ex "jag vill röra lite på mig", och jag genast börjar sjunga "Nu vill jag röra på meeeeeej/använda hela min krooooopp/och med min muuuun/så kan jag sjuuungaaa-aaa-aaa!"; då tittar yngre personer på mig som om jag inte vore klok. Jag har de senaste åren märkt att jag ofta kommunicerar med hjälp av citat från såväl barnprogram (som ovan), eller reklam ("Hejsan grabbar, vilket veeeder vi [...]"), och många faller alldeles platt eftersom de jag pratar med inte har sett samma saker som jag.

Jag kan bli glad ända in i själen när någon snappar upp vad jag citerar när jag säger "men snälla tant Råbiff!" (även om jag sanningen att sägandes inte var nåt stort Killing-fan när det begav sig), eller med skrikig röst börjar prata med Lillstrumpa. Börjar jag helt enkelt bli gammal, och tycka att allt var bättre förr? Hur som helst, när jag hittar någon i samma ålder som jag, och har samma populärkulturella referensramar, då blir jag lite varm i hjärtat. Det var egentligen bara det jag ville ha sagt.

Labyrintspel med kristaller

Jag har haft en fullkomligt strålande helg. Vingligheten är så gott som borta, kanske tack vare de övningar jag har gjort, som inte är helt olika de labyrintspel i trä många roat sig med som barn. Tydligen går övningen ut på att förflytta kristallerna genom båggången. Det verkar som att det har hjälpt, eller så är det helt enkelt så att min kropp tyckte sig vara färdigvinglad för ett tag.

Jag måste erkänna att jag börjar bli lite nervös för att jobba. Det kommer att vara en massa nytt, och jag har ingen aning om hur saker funkar. Så, jag är nervös, men mest är jag alldeles till mig. Jag har klättrat på väggarna (vilket skulle kunna förklara lite av yrseln ...) den senaste tiden, och jag längtar så efter att äntligen få jobba igen!

Att ha en kropp jag kan lita på är rätt härligt. Förresten så ska jag se Dylan Moran imorgon. Det är också härligt.

När saker hamnar fel

Ibland hamnar bilder lustigt, eller som i det här fallet, lite äckligt. Fast, det är kanske bara jag som tycker att det ser ut som att det som faller i den övre bilden liksom fortsätter (en smula snett må erkännas) i den undre.

"Var som en fyraåring!"

Jag har nu varit hos öronläkaren, och tydligen är det mesta ganska bra med mig. Det är inget egentligt fel på mina öron; problemet ligger tydligen snarare i det faktum att jag bara tittar med ett öga i taget eftersom jag är skelögd. Kom igen, jag visste att jag skelar lite på vänster öga när jag är trött eller precis tar av mig glasögonen, men jag visste ärligt talat inte att det var så farligt mycket. Ja, farligt är det ju inte, men jag visste inte att det var fullt så tydligt och synligt. Oh well. Nu kommer jag att se på mig själv som hansi skelapa, men det är kanske okej.

Hur som helst: jag anstränger bara ett öga i taget (vilket kan förklara hacken jag skrev om för ett tag sen), vilket gör att om jag får skrot i båggångarna (vilket jag troligtvis har, lite i alla fall) helt plötsligt står med påverkan på två av de sakerna som styr balansen. Illa. Jag fick ett träningsprogram för att pilla ut skrotet ur båggångarna, samt dagens gladaste uppmaning: "var som en fyraåring!". Jag ska gå på ojämnt underlag, jag ska gå och blunda ibland, jag ska gå och titta på saker långt borta samtidigt som jag vrider på huvudet, jag ska vrida huvudet snabbt lite då och då, samt helst gå i mycket kuperad terräng om några dagar. Det blir nog hur bra som helst det här.

Förresten har jag plockat fram min "stoppa grej i skon och sätt en mottagare på iPoden och kolla hur långt du går"-tjofräs igen. Det är vår, och hansi behöver röra på sin fot så att den inte alldeles förstenar.

Nu är det dags att fly stan, och inte komma tillbaka förrän mangamonstrena har lämnat Uppsala.

Mario and Dreddy och en Rick roll på det

På Lamebook kan en hitta en massa roligt (men en hel del trist också så klart). Min favorit är "Mario and Dreddy", där det i samma LB-post dyker upp en fin liten Rick roll. (Den jag länkar till är en av mina favoriter, men klicka inte på den om du inte har lust att sitta och klicka bort många fönster. F ö så hittade jag en förut som var ännu roligare, där det inte bara var en massa text som skulle klickas bort, utan pop-uper med videon också. Oh well, en annan dag kanske.)

När pastor Phelps gör dig nere kan Justins pappa pigga upp igen

Jag har ägnat halva dagen åt att upptäcka hur mycket hat det finns i världen, men mer om det sen. Jag behövde piggas upp en smula, och fann följande guldkorn: Shit My Dad Says. Enjoy!

Finaste påsken i kvinnominne

Trots vingel och sånt (det är f ö så sjukt mycket bättre nu, jag kan t ex vrida på huvudet utan att behöva hålla i mig. Jag är fortfarande "normalvinglig", alltså så vinglig som jag har varit de två senaste månaderna lite drygt, men inte alls så illa att jag inte vågar köra bil. Woohoo!) så har jag haft den avgjort finaste påsken i kvinnominne. Nej, jag har inte gjort något speciellt, och det är kanske det som är grejen? Jag har hängt med Siri, och vi har bara haft vardag. Vardagspåsk, det är det vi har haft.

Efter regn kommer mer regn, men sen ... sen kanske det kommer solsken

Jag gnölar och gnäller, och klagar och ojar mig, men allvarligt talat: livet är bra jävla fint ändå.

Dagens roligaste

"You'd be a fool to miss it!"

En sann hjälte

David Sedaris.

hansi tar fel på låtar, igen

[För länge sen (i den gamla lägenheten) var jag i köket, och hade musik på i vardagsrummet. Jag hörde inte mycket alls, bara nån litet basslinga, och tänkte "ah, Stone Roses", och gick ut i vardagsrummet. Det var inte Stone Roses, det var Asta Kask.]

För inte länge sen skrev jag ett inlägg om att börja på en sång, och fortsätta på en helt annan. Jag kom att tänka på det nu när jag lyssnade på den lista på Spotify som går varmast hos mig. I den listan finns Heavy On My Heart med Anastacia (jag har svårt för henne i vanliga fall, men jag gillar den här), och varje gång den börjar tror jag att det är Dream On med Aerosmith (som också finns i listan).

En annan låt som förvirrar har Anastacia-ackord och Michael Jackson-trummor. Det är Stadt med Cassandra Steen (och icke att förglömma: Adel Tawil, sångare i Ich + Ich), en inte helt oäven låt i mina öron. Å andra sidan, mina öron är så skadade av tysk radio att jag gillar det allra mesta.

... men nu ska jag sluta klaga

och diska i stället. Jag ska diska och handla, det är mina högtflygande planer för dagen.

Utan sammanhang faller jag

Jag har nu varit hemma i ett oändligt antal dagar känns det som. Jag sitter i soffan, och mellan sammanbitna tänder förbannar jag mig själv, min kropp och min mesighet. I stället för att sitta hemma hade jag kunnat sitta i en lastbil i Tyskland. I stället för att bara hasa runt och tappa fästet än mer hade jag kunnat göra det jag gillar så mycket, och dessutom kunna försäkra mig om en hyfsad lön.

Jag sitter i soffan och förbannar min kropp och min mesighet. Låter jag bara bli att vrida snabbt på huvudet så är det inte så illa. Låter jag bli att snabbt vrida på huvudet kan jag hålla mig på fötter, kan jag gå rakt, kan jag stå upprätt. Jag hade kunnat göra något vettigt, jag hade kunnat ha ett sammanhang. Utan sammanhang faller jag.

Jag känner så väl igen det här. Jag är hemma, och efter bara ett par dagar klättrar jag på väggarna. Ytterligare ett par dagar så börjar jag tappa fokus, tappa lusten att göra något, tappa initiativförmåga och driv (du vet det där som jag har ungefär en tesked av i vanliga fall). Nu har jag haft turen att ha haft sällskap både fredag och lördag, så egentligen är det inte så illa.

Tillbaka till jobbet, det är dit jag vill. Å andra sidan, om jag inte kan vrida på huvudet för att kolla speglarna utan att trilla av stolen har jag nog inte så mycket där att göra.

Jag kan inte längre lita på min kropp

För ett par månader sen började jag bli yr. Det var ingen fara då, och har egentligen inte varit det förrän nu (okej, det är fortfarande ingen fara, men det inverkar menligt på mitt liv). Nu har det accelererat, och jag känner mig vinglig och illamående mest hela tiden. Ibland flimrar det till för ögonen, lite som om jag ser en film och det fattas några bildrutor. Det blir som ett hack, och det stör mig. Det gör mig dessutom lite bekymrad, för tänk om jag missar nåt i hacket?

Idag har jag varit hos läkaren. Det gick inte att säga någonting om vad som kunde tänkas orsaka det här, men jag ska skickas till en öronläkare, och har fått ta en massa blodprover. Det kan tänkas vara öronen, det kan vara ögonen. Det kan t o m vara nacken som spökar.

Hur som helst: jag är inte orolig, mest irriterad. I morgon var det meningen att jag skulle jobba, till på köpet är det den sista utlandssvängen på det här schemat. I stället blir jag hemma, för ärligt talat: om jag inte kan stå upprätt i badrummet, utan trillar ihop och skallar handfatet på vägen ner, då är jag nog inte så lämplig bakom ratten heller.

Så, här sitter jag. Jag är arg för att jag inte längre kan lita på min kropp. Jag är trött på att vara yr. Jag är öm i höger ögonbryn som jag bankade i handfatet. Jag är tamejfan helt jävla gråtfärdig.

Jag tar en paus nu. Jag tar en paus från bloggandet, från Facebook, från mänsklig kontakt. Nu är det jag, en bunt böcker och en del filmer. Om du ringer, och jag inte svarar: var inte orolig. Det är inget fel, bara jag som är lite trött och less. Jag ger upp för en liten stund, för ett par tre dagar, för en vecka. Vi får se.

Krångelhansi

Jag är bra på att krångla, och på att skrämmas. Ärligt talat, det är nog det jag gör bäst.

UNT har mensvecka

UNT har mensvecka, och det skrivs om menskoppen. Tänk om fler kunde upptäcka hur fantastisk den är, så trevligt det vore.

Jag hittade förresten en serie om menskoppen. Bra grejer. :)

Sjösjuk hansi pillar med uttag

Den senaste tiden har jag varit väldigt vinglig. Det har känts lite som att jag går på ett tåg, eller kanske en färja, och det gungar så att jag måste hålla emot liksom. Idag blev det värre än tidigare, och jag var tvungen att hålla i mig i diskbänken för att inte trilla när jag diskade. Dessutom så var jag illamående, och det kändes precis som att jag var sjösjuk. Jag skulle egentligen jobba i kväll, men sjuksköterskan jag pratade med när jag skulle beställa tid hos min husläkare tyckte att det var en synnerligen dålig idé att sätta mig bakom ratten just nu. Jag är nog böjd att hålla med henne faktiskt.

På tal om henne: hon frågade om jag tycker att jag är blek (jag fick beskriva yrseln och illamåendet och sånt). Vad ska jag - blekast i stan - svara på det? Jag svarade ärligt: "Ja, men det är jag alltid." Jag menar, för att bli blekare än jag är i vanliga fall behöver jag börja skifta i grått eller blått. Riktigt så illa är det inte.

För övrigt så har jag efter idogt pillande lyckats få igång högtalarna på min MacBook. Att sitta med huvudet på sned och plira in i hörlursuttaget för att lokalisera den lilla switch som hakat sig i mitt tillstånd är bara halvsmart. Det gick bättre när jag lade huvudet på bordet och vilade lite. Jag är dålig på att vingla runt så här, jag vill ju faktiskt köra (men som sagt, att sätta sig bakom ratten när jag inte kan stå upprätt är nog faktiskt inte helsmart).

Det värmer förresten ens hjärta en liten smula när en kollega ringer (efter att på Facebook ha sett att jag inte mår bra), och önskar en ett långsamt tillfrisknande. ;)

Nyss höll jag på att skrämma slag på mig själv,

men sen visade det sig att jag inte hade varit fullt så klumpig som jag befarade. Jag satt och pillade med iTunes, och ville ha bort dubletterna (som av någon anledning blivit sjukt många till antalet). Jag tog beslutet att radera dem när jag plockat fram dem, och vips! så var allt borta. "Bra där" tänkte jag, till jag upptäckte att jag inte hittade någonting. Nä, inte en enda jävla låt var kvar! Sen upptäckte jag att jag fortfarande hade "dubletter" iklickat. Allt det fina var kvar!

Ibland är jag så dum.

För övrigt har jag ägnat bättre delen av förmiddagen åt att sortera papper. Jag är ju slarvmajan personifierad, och allvarligt: det är inte så jävla attraktivt. Nu har jag märkt upp ett pärmregister med allt en kan tänkas behöva, och har faktiskt satt in alla papper jag kunde hitta, under rätt flikar. Men nej, jag var inte ambitiös nog att sortera allt i kronologisk ordning, nån måtta får det faktiskt vara.

Jag har fått ett schema förresten, och jag har ledigt ibland. Det är bra, jag kanske t o m kan ta tag i mitt något dalande sociala liv?

Jag saknar Siri.

Ibland undrar jag

varför farbrorn på burken med turkisk yoghurt gör ett duckface. Sen kommer jag på att han bara försöker se lite extra sensuell ut, och det funkar. Jag köper den ju.

Våren är på gång!

Idag har jag svurit ve och förbannelse

över de nötter som hade lastat min trailer. Inte nog med att jag nu är ungefär en och en halv decimeter för bred (det vore ju synd att inte trycka ut lasten på andra sidan en bit, bara för att en kan liksom), jag fick dessutom kämpa bra jäkla länge för att få loss staget till kapellet, som hade åkt in nästan två decimeter i rännan där kapellet ska gå. Det är svårt att förklara för nån som kanske inte har kollat efter så noga hur det ser ut, men tro mig: det är överjävligt att försöka få loss. Så, lång tid och ett stort lass kötteder senare fick jag loss det, och kunde äntligen göra det jag skulle. Tyvärr verkade det även innefatta att kleta ner hela armen med smörjfett, och givetvis när jag har en bil som helt saknar de fantastiska våtservetterna som är indränkta i avfettning.

Nu är jag dessutom sen av bara fanken eftersom det tog lååååångt mycket längre tid vid tvätten än jag hade räknat med. Ja, jag har stukat gångbordet också (att sätta ut 50-skyltar när kanten visar sig vara en decimeter hög, det är bara taskigt).

Men du, vet du? Jag har ett ekipage som är squeaky clean, och har jobbat i t-shirt, för det har varit plusgrader. Sämre kan det vara.

Nu ska jag sova, för att imorgon bitti köra till Travemünde (3 h körtid ungefär), slänga av trailern i hamnen och sen ställa mig på vila igen.

Sol och plusgrader

... det är vad jag vaknade till. Det, och tusen lastbilar som susar förbi i hamnen. Enligt radion är fler plusgrader på gång under dagen, och på fredag ska det tydligen bli så många som 16. Då är jag förstås inte här, men det torde i alla fall betyda att jag nästa sväng kommer att få lite lite värme. För ja, jag är i Tyskland.

Förresten så är det dagkörning idag, och på fredag. Det gäller att riktigt grotta ner sig i soltimmarna, för det känns som att jag oftast sover bort dem när jag är på jobbet.

Livet är bra jävla vackert ändå

trots mensvärk och allmän seghet.

Ett nytt ord är fött!

Jag ser enligt uppgift "flatfarlig" ut i min nya korta ickefrisyr. Jag gillar't, skarpt!

Kort hår

Hår är lustigt. Nu känner jag mig långhårig, för att jag inte har lika kort hår som när jag klippte mig för en vecka sen. Det var 6 mm då, och så himla mycket längre lär det inte vara nu, men ändå. Långt.

Jag har aldrig behövt tänka på det

Tallinn var fint. Jag vet inte om jag har skrivit om det tidigare, att vi skulle dit? Hur som helst, helgen som gick åkte Siri och jag till Tallinn, och det var nästan exakt hur fint som helst. Vi hängde nästan bara i gamla stan (okej, bara), och det mesta handlade om att fundera ut var nästa kopp kaffe skulle intas, samt gå runt och vara allmänt förälskade.

Förälskade ja. Ett par dagar innan vi åkte började jag tänka på att jag aldrig förr har behövt ens fundera över hur jag och min partner ska ses och bemötas. Under mina nästan 11 år med David tror jag att folk mest undrade över varför en så snygg snubbe hängde med mig. Nu har jag en flickvän som är så vacker att knäna skakar varje gång jag ser henne, och jag tror att folk fortfarande undrar hur jag lyckas få tag på snyggingar (knepet är att gå fort och le mycket enligt det välkända Lasse Åberg-receptet). Men, nu finns ju dessutom utstickaraspekten. Jag har aldrig förr behövt ens fundera på om folk kan ta illa vara att jag håller den jag älskar i hand, eller för den delen kysser personen i fråga, fastän det är folk omkring. Jag tror även att skälet till att jag inte har reflekterat över det här förrän nu, är att vi har mest rört oss på ställen där ingen har reagerat på oss som par. Annat var det på färjan.

Alltså, ärligt talat: i Estland blev homosexualitet legaliserat 1992. Det är inte länge sen, och såna inställningar kan ju ha en tendens att sitta i bra länge. Jag hade alltså inte blivit förvånad om någon hade tittat en extra gång på oss. I Tallinn var det inte alls så. Ingen höjde ens på ögonbrynen, inte vad jag märkte i alla fall. Det var som att gå på stan i Uppsala eller Stockholm. Men ja, färjan. Siri sa det nog bäst: "Nu har vi sett casinot, och casinot har sett oss." Jag var inte beredd på att folk skulle bängglo fullt så ihärdigt. Nu ska jag kanske för ordnings skull tillägga att jag hade 6 mm långt hår och dessutom kjol till det, men ändå. Nånting säger mig att folk hade glott även på en Finlandsfärja. Ja, jag tror att det har att göra med färjeklientel att göra helt enkelt. There, I said it. (Till saken hör kanske att jag älskar Finlandsfärjor, och då alldeles speciellt Viking Line. Så fick jag det sagt också.)

Inte den skarpaste kniven i lådan

Ibland träffar en på personer som inte är den skarpaste kniven i lådan. Jag kräver inte att alla jag pratar med ska vara det, men ... alltså, de kan väl åtminstone vara en kniv?

Jag har haft äran att stifta bekantskap med en person som det - ens om den bäst vilja i världen fanns - omöjligt gick att föra något slags konversation med. Det var lite som att försöka skära en lite för mogen tomat med en ordinär brödkavel. Å andra sidan, en kavel kan vara bra. Den går t ex att slå ihjäl folk med. Folk, eller konversationer.

Dagens tips:

Jag gillar Bitchslap, och särskilt texten om skor med klack. När jag läser "make a Barbie foot" så vet jag på en gång vad det är, och sträcker - utan att tänka på det - på foten för att göra just det, en Barbiefot. Ärligt talat, jag hade inte ens tänkt på det tidigare, men Barbie har fötter som bara passar i skor med klack. Hur kan jag har missat det förr?

Hur som helst: texten är både välskriven och tänkvärd, och det är alltså dagens tips: läs Bitchslap!

Musik, igen

Jag lyssnar väldigt mycket på radio när jag kör, vilket kanske inte är helt oväntat. Det spelas ofta helt annan musik i Tyskland och Holland än här, i alla fall vad jag har märkt. I Holland spelas t ex Like a Hobo med Charlie Winston en del, liksom Little Lion Man med Mumford & Sons. Dessutom ska vi inte glömma Three Days In a Row och Woman med Anouk.

Det kan förstås vara så att jag bara inte har lyssnat när ovanstående har spelats i svensk radio. Hur som helst så gillar jag låtarna skarpt. Det var bara det jag ville säga.

En giraff mitt i allt

En natt för ett ganska bra tag sen kom jag körande på A37. Jag hade just passerat Klazienaveen på väg mot Zwolle, och tittade upp till höger. "Giraff." tänkte jag, och sen "Giraff? Vad ... ?". För ja, till höger om A37 står det en stor giraff i trä. Varför den står där har jag inte förstått, men den är ganska snygg.

Andra stora trädjur är ju annars världens största träbjörn i Sveg, hästen vid Solvalla, älgen vid Strömsnäsbruk, och såklart dalahästen i Avesta. Alla dessa har något slags koppling till bygden, men en giraff i Holland? Så rart.

Jesus Crispies on a wooden horse, wtf?

Sånt här gör mig rädd, på riktigt.

Tidningen Nära: för dig som är dum i hela huvudet.

Läsning som gör susen för humöret

When a hurricane damaged my father's house, my brother rushed over with a gas grill, three coolers full of beer, and an enormous Fuck-It Bucket - a plastic pail filled with jawbreakers and bite-size candy bars. ("When shit brings you down, just say 'fuck it' and eat yourself some motherfucking candy.")

Det finns få författare som får mig på så bra humör som David Sedaris. Hans historier om att sluta röka i Japan, eller som här, hur hans bror Paul (som kallas "Rooster") tampas med motgångar, är så vansinnigt bra och kärleksfullt berättade. Han återger även, utan att skämmas, historierna om sina försök som performancekonstnär (som mest kom sig av ett ganska extensivt bruk av amfetamin), och som läsning ute bland folk är han förödande: härom dagen satt jag i restaurangen på färjan och skrattade så jag grät, och jag kunde inte göra ett dugg för att hejda det.

Så, dagens tips är att läsa David Sedaris. Han allra bäst när han läser sina egna texter, så har du möjlighet: lyssna! Jag har When You Are Engulfed In Flames på cd om du vill låna.

Jag skulle förresten också vilja ha nån i min bekantskapskrets som förstår det fina i en Fuck-It Bucket.

Jag har skådat våren, och den är vacker

I Zwolle var det 11 grader varm i onsdags, och fastän regnet öste ner kunde jag inte annat än att vara glad. Vad annat finns när våren är i antågande?

Ett osvikligt självförtroende, med extra allt tack!

Det där osvikliga självförtroendet, det där som säger "klart som sjutton att du duger, och givetvis är du bra, snygg och trevlig nog!"; var är det? Jag har önskat mig det ett bra tag nu, men varken till födelsedag eller jul fick jag det. Har jag inte varit snäll nog? (Dum fråga, jag vet.)

Nej, i stället för att gå rak i ryggen, här kommer jag! så bubblar tankarna, de där som jag är stor nog att ha lagt bort för länge sen. Att känna mig osäker gör mig jobbig och gnällig, och min jobbig- och gnällighet gör mig än mer osäker. Så vevar det på ett par tre varv tills jag inte pallar med det själv och försöker att rycka upp mig ("ta dig i kragen och ryck upp dig!" kan vara den vidrigaste meningen någon kan rikta till en annan människa). Det går sådär.

Sen kommer jag på att jag har glömt att sova, glömt att äta. Åtgärdar jag det, så vips! är jag rätt snygg och bra igen. Ibland kan självförtroendet sitta i en god natts sömn.

Jag tror förstås inte att det osvikliga ens vacklar under trötthet och hunger (jag menar, det heter ju inte "osvikligt" för intet, eller hur?). Nästa födelsedag, då jäklars vill jag ha ett. Okej?

Jag vet inte riktigt var jag ska börja

Det är klart att det är så, att genom att blogga helt öppet så att alla kan läsa, så öppnar jag ju även för kritik och sånt som inte är så trevligt. Jag kan ta att folk tycker att jag är dum i huvudet som tycker som jag tycker, eller gör som jag gör (jag har fått mail ibland där folk kallar mig både det ena och det andra för att jag skriver som jag gör. Det gör mig inte så mycket.). Dock har jag så innerligt svårt för att det finns de som faktiskt är elaka. Nu menar jag inte elaka som i "intelligenta och snärtiga, och elaka på ett snyggt vis", utan bara rätt och slätt ondsinta. Vad ska jag annars kalla kommentarer som den Eva J lämnade på det förra inlägget?

Så, klaga gärna på mina åsikter och tyck att jag är dum i huvudet, men aldrig aldrig aldrig får du säga att det var lika bra att min syster tog sitt liv. Där går gränsen.

Det som skrämmer mig mest i hela världen

är när folk inte svarar. Jag blir kall i hjärtat och förutsätter det värsta.

Jag försöker igen

Det som fick mig att skriva ett långt inlägg igår (som försvann när jag tryckte på "publish post", eftersom uppkopplingen hade fått för sig att inte vilja vara med längre. Vem kan klandra den?), var återigen en text av Hanna Hellquist. Där skriver hon om sin pappas död, och en av hennes poänger är att vi måste prata om självmord.

Det sägs att om det skrivs om självmord kan det trigga andra (tänk bara på vad som har sagts om Den unge Werthers lidanden!), men samtidigt: vi måste ju kunna prata och skriva (här höll jag på att skriva "skrika", och det är kanske inte så fel det heller?) om det!

I sin text skriver Hanna Hellquist "Min pappa tog livet av sig. Ska jag skämmas för det? Ska han?" Det är en sak jag har funderat över väldigt mycket. När vi inte pratar om självmord, när vi inte låtsas om att folk faktiskt mår så dåligt att döden känns som den enda utvägen; då stänger vi också effektivt den väg till hjälp och stöd som faktiskt skulle kunna finnas. I kommentarerna till krönikan skriver någon att han önskar att han hade pratat med sin syster när hon sagt att hon ville få ett slut på allt, i stället för att bara hoppas att hon skulle tänka om om de bara inte pratade om det.

När jag säger "jag har fyra systrar. Eller ja, tre kvar i livet, min ena storasyster tog livet av sig för drygt ett år sen." ryggar folk tillbaka. Det känns som att vi inte vet hur vi ska närma oss döden, och särskilt inte när den är självvald (vilket förstås väldigt sällan är fallet. Har du att välja mellan att dö eller att leva ett lyckligt liv är det nog ingen som väljer det förstnämnda. Det är nog inte så mycket val att tala om när en väl är där och då.).

Jag har ingen aning om vad som är rätt, jag vet bara att jag är så fantastiskt tacksam för alla som inte backade, som inte vände sig bort. Alla som stod pall för mitt tjat och gråt, alla som tog sig tid att höra av sig antingen här, per sms eller mail; alla som ringde för att kolla om jag ville prata eller bara vara tyst: tack. Utan er hade det inte gått.

Ibland funderar jag över om jag borde skämmas (precis som hon berör i texten). Borde jag skämmas över att Carina var svag och såg självmord som en lösning i stället för att bita ihop, rycka upp sig och ta tag i problemen? Borde jag skämmas att jag kanske inte tillräckligt visade hur mycket jag älskar henne, och att jag var beredd att göra allt för henne? Borde jag skämmas för att jag i telefon (efter det som visade sig vara ett försök, men som hon försökte få att verka som något annat) sa "Utan dig finns jag inte. Utan dig så dör jag, fattar du inte det?", och uppenbarligen ljög eftersom jag fortfarande lever?

Nej. Carina var inte svag. Carina var sjuk, sjukare än någon av oss hade kunnat ana. Hon var ibland oerhört svår att ha att göra med, men samtidigt är hon den mest kärleksfulla och omtänksamma människa jag någonsin har träffat. Hon var inte svag, hon orkade bara inte vara stark hela tiden.

Nej. Jag ska inte skämmas för att jag inte sa till henne ofta att jag älskar henne. Vi är uppvuxna i en familj (förresten, vad är det för kriterier för att kalla något "familj"? Räcker det med blodsband, eller krävs det mer?) där det har varit fullkomligt främmande att uttrycka något slags kärlek till sin nästa (och här måste jag ge en eloge till vår mamma: det är fult att ljuga, så för en gångs skull höll hon sig till sanningen). Jag tror att Carina visste. Jag måste i alla fall tro att hon visste.

Nej. Jag ska inte skämmas för att jag fortfarande lever. Lika sant som det var då, lika sant är det nu att jag inget hellre vill än leva, och leva det liv jag lever just nu.

Det känns som ett stort svart hål inom mig, varje dag. Därmed inte sagt att jag inte är glad, inte är lycklig. Det är bara det att Carina fattas mig. Hon fattas mig så vansinnigt, och vissa dagar vet jag inte vad jag ska ta mig till. Det har gått mer är ett år, och varje dag tänker jag att jag ska ringa henne och kolla hur hennes dag har varit, berätta om Siri och hur lycklig jag är, upplysa om att Lukas har blivit kalasstor och är jätterolig att hänga med. Jag saknar att prata med henne, att skratta med henne.

Med Carina försvann mina minnen. Det finns ingen i hela världen kvar som känner mig. Jag låtsas att det inte gör något. Det är svårt för folk med en trygg och fin uppväxt, en sund kärleksfull familj och inga sorger i världen, att förstå hur jag fungerar. Så, jag sprider mina gracer. Jag berättar lite här, annat där. Jag ser till att ingen har allt.

... fast egentligen vill jag helst av allt att någon ska vilja (och orka!) lära känna mig på riktigt.

Jag skrev ett långt och jävligt jobbigt inlägg

och under tiden hade uppkopplingen lagt av, så inget sparades. Det kanske var lika bra.

Jag skrev det så att alla kan se, visst gjorde jag väl?

"[...] att se den kvinna jag älskar [...]" Ja jäklar, är det någon som har hyst det allra minsta tvivel om mina känslor torde den personen kunna känna sig upplyst nu.

Vem är förresten den glada, nästan löjligt positiva och tokförälskade bruden, och vart har hon gjort av den bittra, otrevliga och toksura som var här förr? Det är skumt sånt där, när folk byts ut utan förvarning. Lite som i tv-såpor, där karaktärer helt plötsligt spelas av nya skådisar. Ja, det här är ju förstås inte alls likadant, utan snarare som i tv-såpor när det helt plötsligt är så att en karaktär ändrar ... ja, karaktär helt enkelt. Oftast brukar det vara onda tvillingen Hans som dyker upp, men i den här speciella såpan är det den kvillrande glada som byter ut surmulen (alltså "surmulen" som i "den surmulna"; jag har inte glömt ett ord efter. Jag kanske ska skriva det med versalt s helt enkelt, så det mer ser ut som en barnbokskaraktär? "Surmulen åker haschpulka" t ex, det låter väl som en bok vi alla skulle vilja läsa?). Så kan det gå ibland.

Lika glad är jag för det, och här ska inte blandas in några jädra rävar.

Min fot den bara jävlas / bara jävlas gör min fot / och om den inte jävlas / så är den ej min fot!

Vissa tror att det handlar om en hatt och tre kanter, men det är bara hittepå. Världen kretsar kring mig, och endast mig, och i förlängningen min fot. I alla fall gör den det i min lilla muminvärld där jag är president.

Anyhooo...

Jo, min fot ja! Den bara bråkar, bråkar och stör (men eftersom en stukning "kan ta ett par månader att läka så är det ingen idé att röntga". Att jag har gått med ond fot sen i april är ... ja, kanske nåt att räkna med helt enkelt. Röntgar gör de ju inte förrän "det har gått i alla fall ett halvår". Antingen är det jag eller läkaren som inte kan räkna, för i min kalender har det gått både ett par månader och ett halvår sen april. Hell, det har gått både ett par månader och ett halvår, tillsammans!), och ärligt talat: jag gillar den inte ett spår. Värst är den när jag ska upp och ned mycket på flaket, t ex vid lastningar. Jag har sagt det förr, och jag kommer nog att kunna säga det igen: jag har världens bästa jobb. I stället för att säga "jaha, men då får du väl helt enkelt sjukanmäla dig om du inte kan lasta?", så säger de "vi får ta och kolla på det, och se om nån annan kan ta dina lastningar den dagen så att du slipper anstränga foten mer än nödvändigt". Jag har dessutom världens finaste kollegor, dels de som hoppar in och tar lastningar i stället för mig, och dels de som säger "det är bara att höra av sig så kommer jag och hjälper till". Jag blir varm ända in i hjärtat!

Dessutom ska jag iväg och få inlägg gjutna så snart jag bara kan hitta en tid att vara i Södertälje. Snart kommer fossingarna vara en liten smula gladare, och hansi likaså. Härliga tider!

Hur tänkte du nu?

För ett tag sen lade jag till två små rutor som dyker upp i slutet av varje inlägg här. Där går det lätt och enkelt att kryssa i antingen "bra där" eller "hur tänkte du nu?". Den förstnämnda brukar - i den mån det sätts kryss - vara den som är mest ikryssad. Den är ganska rakt på sak, och jag antar att de (ni!) som kryssar i där menar att de (ni!) håller med mig. Men, hur är det egentligen med den andra?

Ta inlägget som heter Det här med att komma ut t ex. Där är det just nu 4 st "bra där", och 2 "hur tänkte du nu?". Jag tippar på att de förstnämnda är dels Astrids "woohoo, nu kan jag få hansi att äta biff och dricka såar med öl!", men också nåt försiktigt "så bra att du gör som du själv känner". De andra då? Är det "fifan hansi så dum du är som börjar äta kött igen!" (vilket är en fullkomligt rimlig reaktion), eller är det varianter på "hur tänkte du nu, inte är väl du flata/dricker alkohol/röstar på annat än Sverigedemokraterna?" Det vore så roligt att veta! Så, om du har lust så får nu nån gång - om du ändå kryssar menar jag - även skriva varför du kryssar som du gör. Inte för att det kanske finns så mycket att kommentera, det finns det ganska sällan (annat än "hur fan tänkte du nu, är du fullkomligt bindgalen?"), men ändå.

... and I'm feeling good

Det allra mesta är så in i bänken jävla toppenbra att jag bara vill skrika rätt ut.

Jag har återigen gått igenom gamla beslut och åsikter för att se om de fortfarande håller. Bara för att jag har tyckt, tänkt eller känt en sak förr behöver det på intet sätt betyda att det fortfarande är relevant för mitt liv som det ser ut nu, så ibland tar jag mig en funderare. Det händer att det jag kommer fram till skrämmer mig, fast på ett bra sätt. Lite som ... ja, lite som nu.

Folk säger att "det handlar om att träffa rätt person bara", och jag tror banne mig att det kan ligga nåt i det.

Jag gillar't.