Jag är bara en liten lort

"Det finns saker man måste göra fast man är rädd, annars är man inte människa, utan bara en liten lort. "

Ganska ofta när jag är på jobbet känner jag mig som en liten lort. Det handlar om att jag inte alltid orkar säga till när jag tycker att mina kollegor uttrycker sig illa (rasistiskt, sexistiskt, homofobt, eller bara jävligt hatiskt i största allmänhet), utan väljer att i stället gå därifrån.

När jag idag hörde "naaaah, du vet, då vare ju ba plattan i matten vettu. Varför? Jo, han hade ju bråttåm ti horerna så klart." ville jag bara skrika rätt ut. Det är inte första gången just han pratar om horor hit, och fnask dit. Flera gånger har jag försökt att ifrågasätta, att få honom (och de andra som mest sitter och nickar gillande) att inse att de här kvinnorna inte gör det för skojs skull, eller för att det är en snajdigt sätt att tjäna pengar. Men, nej, det går inte fram. Helst av allt skulle jag vilja få dem att lyssna på Gräv-Josses granskning av trafficking, men ärligt talat tror jag inte att det skulle bita. Så, i stället för att försöka göra något, så ger jag upp för stunden. Jag orkar inte vara den som ifrågasätter och är jobbig, inte hela tiden. Tänk om någon annan någon gång kunde göra det i stället för mig?

Så, ofta känner jag mig som en liten lort, som inte orkar säga emot, utan hellre är tyst. Jag knyter handen i fickan, jag gråter inombords, men jag håller käften. Det sägs att det inte går att lära gamla hundar att sitta, men jag tror t o m att det skulle vara lättare att lära en stendöd papegoja att gå fot, än att få vissa gamla chaffisar att inse att de har en fullkomligt vansinnig människosyn. Egentligen är jag inte mycket bättre. Jag borde stå upp för det jag tror är rätt, i stället för att fega inför att vara den jobbiga varje gång.

Jag är inte alltid tyst (ganska sällan faktiskt), men de gånger jag håller tyst för att jag inte orkar ännu en "det säger du bara för att du är tjej"-diskussion känner jag mig helt värdelös. Ibland önskar jag att jag aldrig hade fått upp ögonen för det hemska som händer i samhället. Tänk så skönt det hade varit att bara kunna vara en av grabbarna, och kunna skämta om polacker, bögar och araber. Det hade varit så skönt att kunna skratta åt alla roliga historier om horor på rastplatser, och nicka gillande när någon förklarar att polacker är smutsiga och stjäl.

Fast nej, jag gillar att vara en tänkande människa, med i alla fall ett uns av medmänsklighet. Jag är medveten om att jag ser ut att dra alla chaffisar över en kam, men riktigt så är det inte. Det är bara det att det är asen som hörs mest. Det finns en hel del vettiga chaffisar, men de är som jag. Det är jobbigt att sticka ut, det är jobbigt att bråka. Jag har redan den stämpeln, och jag tror inte att någon annan är riktigt villig att dela den med mig, trots att jag vet att flera håller med.

Jag är med andra ord inte ensam om att vara en liten lort, men vad tröst ger det?

Jag vill inte vara kompis med en rasist

Jag hänger oerhört mycket på Facebook. Jag gillar stället, jag gillar att kunna ha koll på folk lite på avstånd, och jag gillar att kunna höra av mig lite lätt och ledigt, utan att egentligen ha så mycket att säga. Det går förstås bra att ringa eller e-posta, men då måste en ju ha nåt viktigt på hjärtat. På Facebook går det så bra att bara slänga iväg nåt kort, så att folk vet att jag inte har glömt bort dem alldeles.

Det finns mycket bra med Facebook alltså. Jag kan se folks bilder (på gott och ont), jag har tillgång till deras Spotifylistor om de har valt att länka, jag kan se vad de gör (på gott och ont).

Det finns även dåliga saker med Facebook. Bland annat så kan en se att folk i ens lista går med i grupper som "Sverigedemokraterna i riksdagen - ja tack!", "SDU" och "Idag var det så kallt att jag såg en zigenare med händerna i sina egna fickor". Dessutom kan en se att de som precis nyss, har statusen "Indianerna gjorde inget åt invandringen. Nu sitter de i reservat.". Den som gick med i de två första grupperna valde jag att ta bort, med följden att hon inte pratade med mig på två veckor (vi jobbar ihop, och det är ibland knepigt med folk som inte svarar på tilltal). Statusuppdateringen jag citerade gjordes som sagt nyss, och även den kollegan försvann fortare än kvickt från min lista.

Jag kanske måste backa: är det så dåligt egentligen att jag kan se såna saker? Jag är osäker. Jag vill inte vara kompis - ens på Facebook - med rasister och annat pack. Samtidigt så ska jag sen jobba med dem, och det vore ibland lättare om jag slapp veta vilka inskränkta jävla as vissa av dem är. Det är en svår avvägning.

På tal om att jobba ihop: är det inte jävligt trist att det faktiskt till stor del är andra lastbilschaufförer som ryker från min lista, på grund av sexism, rasism och homofobi? Det är så oerhört tråkigt att många gång efter annan bekräftar bilden av yrkesförare som svin. Jag vet att jag inte gör något för att ljusa upp den. Ja, jag menar inte att jag är ett svin, men jag berättar om vad jag hör och ser, och bidrar aktivt till bilden av chaffisar som inskränkta, obildade, inavlade jävla tölpar. Jag hoppas att jag i alla fall någon gång kan mjuka upp den bilden en smula, bara genom att vara jag (men som sagt, jag bidrar ju till att sprida uppfattningen själv, så jag kanske inte ska hoppas på för mycket). Det finns faktiskt chaufförer som inte är sexköpande SD-röstande homofober, jag lovar! Som jag tidigare har skrivit: mitt hjärta sitter fortfarande till vänster, och jag är feminist in i benmärgen. Jag vet bara inte om jag pallar med mer idioti från kollegor.