Det händer lite då och då att jag liksom tappar bort folk. Det kan vara människor jag har umgåtts mycket med (eller lite, men gillar ändå), men som av någon anledning försvinner ut i periferin. Sånt händer, och är förstås tråkigt. Ibland händer det dock att det går att hitta igen borttappingar. Den här veckan har jag haft två såna upplevelser.
I torsdags träffade jag Johanna. Jag har inte träffat Johanna på flera år (inte sen jag var med på lite feminetikträffar), och det var så roligt att upptäcka att fastän vi egentligen inte känner varandra så kunde vi prata om allt. Galet trevligt är det att kunna fika med någon, och det känns som att vi sågs senast för en månad sen liksom. Att Johanna är en av de absolut coolaste jag vet gör ju inte saken sämre. Jag upptäckte att hon och jag bitvis delar upplevelser i arbetslivet, trots att vi jobbar med så vitt skilda saker. Det är oerhört intressant (men sjukt nedslående) att samma mönster återkommer i alla miljöer där en kommer som person av "fel" kön. Tänk, denna fascination för att vi klarar av vårt jobb trots avsaknad av penis?
Igår träffade jag Emma. Vi pluggade litteraturvetenskap tillsammans för ... kanske tusen år sen, kanske mer. Vi hängde en hel del då, men när hon flyttade till England tappade vi bort varandra. Jag hittade henne på Facebook (så klart!) och vi har haft varandra på kompislistan ett tag utan att ta det längre (oh så spännande det lät då!?), men så skulle hon till Uppsala för ett tag sen och vi bestämde att vi skulle fika. Tyvärr var det tågkaos just då, och vi var tvungna att skjuta på det. Igår var det alltså dags, och fastän jag kanske borde ha varit nervös var jag det inte. Vi har inte setts på åtta år kanske, men jag tänkte att har vi inget att prata om så kan vi nog båda bara konstatera det, och avsluta fikastunden. Men nej, det behövdes inte. Tiden bara flög iväg, och det kändes som att vi bara tog upp tråden där vi lämnade den senast. Jag blir glad ända in i hjärtat när jag tänker på hur oerhört roligt det var, och hur mycket vi hade att prata om. Klart att vi var tvungna att bara kolla av lite vad som hade hänt sen sist, men det var ingen lång uppräkning, utan det kom naturligt. Dessutom så behövde vi inte lära känna varandra igen, utan som sagt: vi tog bara upp där vi var senast. Galet galet roligt!
Jag har jobbat en liten sväng i helgen också (fredag-lördag kväll), och under tiden jag var borta kom Siris mamma på besök. Nej, det var inte så att hon passade på att smita in när jag var borta, men hon kom hit när jag var i Danmark, så jag träffade henne först lördag kväll.
Det här med mammor är ju ett kapitel för sig. Den som känner mig vet att min mamma och jag inte har så mycket kontakt (allt är ju som bekant relativt, vissa skulle säga "ingen kontakt alls, gudskelov", och jag är beredd att haka på det alla dagar i veckan), och att det är helt i sin ordning. Annars brukar jag kunna funka ganska bra med vänners mammor t ex, jag har ju t o m tre st som jag har lånat lite i smyg eftersom jag har haft en så värdelös en själv (Anna, Maria och Marie, era mammor är toppen!). Av någon anledning så verkar i alla fall vissa mammor tycka att jag är helt okej, och det är fint. Svärmödrar har jag ju som bekant inte så mycket erfarenhet av, jag har egentligen bara haft en som räknas: Kerstin (Davids mamma). Vi har inte alltid dragit jämnt, men jösses vad hon är bra!
Hur som helst: att träffa en partners mamma är lite lurigt, men jag orkade faktiskt inte vara nervös när jag äntligen kom från jobbet. Jag räknar allt som inte är "Hördu Siri, vad sjutton är det för konstig flickvän du har? Gå och byt!" som positivt, så jag är nöjd. Ärligt talat är jag mer än bara nöjd. Jag har förvisso ingen aning om vad hon tyckte om mig (men som sagt, hon sa inte rent ut till Siri att hon borde byta. Ja, inte framför mig i alla fall. ;)), men jag gillade henne. Hon är rolig och snabb, och väldigt trevlig att prata med. Jag har uppenbarligen hittat en flickvän med en oerhört fin familj, och det har hon också.
Familj för mig är kanske inte riktigt blodsband alltid, d v s att jag räknar en del människor som familj trots att vi inte är släkt på något sätt, liksom att jag inte räknar alla blodsband som familj. Många säger att en inte kan välja sin familj, men det håller jag inte med om. Byt ut de personer som inte håller måttet, och välj in andra i stället! Det funkar för mig. Jag har fyra fina systrar (jag kan inte sluta räkna med Carina trots att hon är borta), och vänner som jag räknar som familj. Jag gillar't.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar